Med Macht in der Mitte är statsvetaren Herfried Münkler tillbaka med en dagsaktuell långessä om EU:s och Tysklands specifika roll i den globala politiska kontexten. Bokens undertitel, ”Tysklands nya uppgifter i Europa”, ger en antydan om dess ärende.
Det geostrategiska läget i dagens Europa är ett helt annat än för bara några år sedan. Det amerikanska engagemanget i europeiska frågor har skruvats ned, även om Natosamarbetet alltjämt främjas, och européerna förväntas nu stå på egna politiska ben. Dock har EU, som är ett samarbete mellan i princip politiskt jämställda medlemsstater, haft svårt att hantera tomrummet efter det amerikanska skedet – med interna slitningar till följd. Samtidigt pockar utvecklingen i omvärlden fortsatt på reaktioner, särskilt i vårt östra närområde, där Rysslands militära brösttoner med akut skärpa visat vad som kan hända när den geopolitiska balansen förändras. Och även om Putins plaskande i Östersjövassen framöver nog kommer att framstå som den ryska imperialismens sista dödsryckningar, visar ändå agerandet i Ukraina att våra dagars sjuke man alltjämt kan sprida död och förödelse omkring sig.
Därför måste någon makt sätta sig emot ett sådant handlande, och det ansvaret har fallit på EU:s lott. För även om unionens beslutsprocesser och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte alltid förmår hålla jämna steg med en snabbt föränderlig omvärld, måste varje global aktör – också den som inte vill vara en supermakt – ändå snabbt kunna hantera närliggande konflikter. Förr hade tandemparet Tyskland och Frankrike försökt lösa ekvationen, men när nu flera stora EU-länder – inte minst Frankrike – mist mycket av sin politiska och ekonomiska inititivkraft, har Tyskland motvilligt fått ta på sig rollen som ledande nation. Tack vare sin relativa ekonomiska och politiska styrka är det nämligen den enda medlemsstat som med nödvändigt eftertryck kan lösa en sådan uppgift, vilket är ett mönster som även avtecknar sig i hanteringen av det finansiella och politiska debaclet i Aten. Oavsett var man står i sakfrågan, är det ett faktum att Tyskland också här får leda uppstädningen av det grekiska augiasstallet och därför också hamnar i skottlinjen för debattens mest absurda anklagelser. Men politiken drivs inte av Tyskland ensamt, utan landet agerar som pådrivande kraft för att ena övriga stater, som trots hämmande inrikespolitiska problem måste fatta nödvändiga gemensamma beslut. Detta är en ovan roll för ett Tyskland som efter årtionden med låg europeisk profil enligt Münkler nu måste vänja sig av med att vara omtyckt av alla.
Med stilistisk finess och viss polemisk udd diskuterar Münkler kunnigt och historiskt klargörande det nya läget och möjliga utvecklingslinjer utifrån det användbara begreppet ”makt i mitten”, som trots Tysklands centrala placering i EU inte främst ska uppfattas strikt geografiskt. Snarare avses en eller ett par aktörer i europapolitikens centrum, vilkas inflytande tvingar dem att ta ett övergripande ansvar för politiken och driva den framåt. En sådan uppgift kräver försiktighet och medger inte mycket utrymme för felsteg i den vanskliga terrängen, men underlättas om fortlöpande investeringar görs i stärkta ramvillkor.
Europas svaghet har dock alltid varit dess oklara geografiska avgränsning och identitet. Med stöd hos Rémi Brague beskrivs Europa som en ständigt pågående balansakt mellan geografi, religion och kultur i vidaste mening, vilken sedan senantiken tagit sig uttryck i olika ”mittmakters” försök till politisk utjämning.
I vår tid sker det inom EU-samarbetets ram. För unionens sex grundarländer, som i stort täcker samma område som en gång Karl den stores rike, var identiteten en icke-fråga som inte kom att aktualiseras förrän det var dags för de första utvidningarna. Men då den inte tillfredsställande kan fastställas, har politiken sedan sjuttiotalet snarast satsat på strategisk integration av ett gemensamt ekonomisk-politiskt område, där Tysklands uppgift till följd av landets tidigare försök som Europas ”mittmakt” – med 1918 och 1945 som ödesår – i praktiken länge var att betala den politik som Frankrike förde och bidra med den största andelen i fördelningen av välståndet mellan länderna i Europa.
Efter kriget betonade Förbundsrepubliken starkt sin europeiska hängivenhet och lyckades snabbt utveckla en solid demokrati. Enligt Münkler skördas frukterna i dag, då Tyskland, tack vare sin hittillsvarande resistens mot populistiska partier, i förbundsdagen kan uppvisa en unik politisk stadga. I och med den växande ansvarsrollen i EU, och trots risken för politisk utmattning, har oddsen för stora koalitioner stärkts och möjligen ser vi nu konturerna av en permanent ”mittmaktens koalition” med tyska politiker som ser EU som en av sina viktigaste ansvarsuppgifter, dvs. en politikertyp som i allt väsentligt saknas i exempelvis Sverige. Vidare är strävan efter stabilitet och kampen mot de centrifugala krafterna inom EU centrala för tysk politik.
I samband med östutvigningen var EU:s mål att förhindra uppkomsten av en instabil periferi i öster, varför nuvarande yttre gräns bygger på en kompromiss mellan geopolitiska imperativ och identitetskonstruktioner som förutsätter en stark mitt. Enligt Münkler gör den ekonomiska och politiska styrkan att Tyskland som enda land nu varaktigt kan leda arbetet för att upprätthålla denna balans.
Men paradoxalt nog har EU:s arbete för inre enighet vållat splittring; euron har medfört söndring och det direktvalda parlamentet omfattar flera populistiska partier med EU som skottavla. Detta är tendenser som Tyskland konsekvent motverkar i syfte att hålla ihop EU som en regional ordningsmakt med förmåga att slå vakt om de egna medlemsstaterna och deras gemensamma värderingar. Men då EU i stort sett saknar militära medel är detta inte möjligt utan en stark europeisk ekonomi, och därför blir just räddningen av euron så viktig. Ofta ses Tysklands nit som ren kameral gnetighet, men vad det handlar om är att med ekonomiska medel i stället för militära slå vakt om Europas relativa ekonomiska ställning i världen. För att säkerställa den måste alla euroländer, men främst de sydeuropeiska, ta sitt ansvar för att åtgärda svag konkurrenskraft och hög skuldsättning, annars drabbas hela området. Om EU lyckas hålla samman är det en stor seger, och därvid är det oviktigt vem som leder arbetet.
Beskrivningen av läget är träffande, och man applåderar gärna Münklers önskan om ökade tyska satsningar på mjuk makt, men man kan kritisera frånvaron av en närmare diskussion om EU-institutionernas arbete i förhållande till det tyska lokomotivet och hur dess ledarroll ska kunna fomellt infogas i det institutionella maskineriet. Kanske är det politiskt omöjligt, men oavsett det har Herfried Münkler skrivit en mycket läsvärd bok.