För drygt ett år sedan övergick coronaepidemin i pandemi och känslan av kris ökade vårt behov av orientering i en kaotisk värld. Mot den bakgrunden väckte filosofen Tinneke Beeckmans då nyligen utkomna bok Machiavelli’s lef. Levensfilosofie voor de vrije mens (Machiavellis mod. Livsfilosofi för den fria människan) stor uppmärksamhet i Belgien och Nederländerna. Tinneke Beeckman är känd som kolumnist och debattör, men också som författare till boken Macht en onmacht (Makt och maktlöshet) från 2015. Den skrevs efter de islamistiska attackerna mot Charlie hebdo samma år och behandlar orsakerna till terrordåden, samtidigt som ett starkt försvar för det öppna, demokratiska samhället formuleras med stöd i upplysningstraditionen.
I sina krönikor intresserar sig Tinneke Beeckman särskilt för individ och samhälle, religion och sekularism, politik och moral, vilket också är frågor som sysselsätter henne som fackfilosof. Hon är specialiserad på Spinoza och det var en formulering hos denne som fick henne att upptäcka Machiavelli, ”den mycket kloke, mycket sluge florentinaren som var en frihetens förespråkare och som formulerade synnerligen goda råd om försvaret av den”. I citatet från Spinoza framträder en Machiavelli bortom bilden av den cyniske rådgivare till en maktfullkomlig härskare som började spridas strax efter hans död och därefter har följt med ända in i vår tids slentrianbeskrivningar av honom. Spinoza hade därmed gläntat på dörren till en annan Machiavelli än den som Tinneke Beeckman alltid föreställt sig och därmed var hennes intresse väckt.
Men varför ett så starkt genomslag för Machiavelli’s lef mitt i coronakrisen? Jo, det centrala här är just begreppet ”kris”. I vår tid associeras ”machiavellisk” ofta med bedrägeri och makthunger, och det var också vad Tinneke Beeckman tagit fasta på ända tills Spinoza visade upp Machiavelli inte bara som en genialisk politisk tänkare, utan också som en renässansfigur med ett avancerat frihetsbegrepp rotat i antikt tänkande. Det var just i Machiavellis frihetstankar som hon fick syn på ett av de moderna drag hos honom som pekar rakt in i vår tid, ett annat drag var hans förmåga att med inspiration från konstnären byta perspektiv för att bättre förstå ett problem eller förklara sina resonemang och motivera sin ståndpunkt.
Men Machiavelli är också en tänkare som intresserar sig för det oväntade, krisens väsen och det tragiska i politiken. Detta intresse, som kommer sig av hans egna erfarenheter, gör honom till en klartänkt rådgivare och idealisk samtalspartner, inte minst i svåra tider. I sina resonemang utgår han oftast först och främst från politikens konkreta realiteteter: krisen och konflikten som samhälleliga drivkrafter. Politik handlar främst om konflikt och nödvändighet, inte om att vara en moraliskt god regent som vänder andra kinden till. Det rådet gavs i många andra furstespeglar, men i Fursten handlar det om att vidmakthålla den rådande ordningen och stabiliteten – mantenere lo stato – så att härskaren överlever och kan bidra med något gott på längre sikt.
Men konflikter uppstår också mellan härskaren och folket och det är bl.a. på den punkten som Tinneke Beeckman ser hur Machiavelli visar mod genom sitt sätt att lägga ut texten på två centrala områden. Det gäller maktbalansen mellan härskaren och ett folk som ges medbestämmanderätt och den republikanska friheten byggd på föreställningen om ett rike utan härskare lett av ett självstyrande folk. Något som i en variant skulle bli verklighet under den florentinska republikens korta existens.
Modet går som en röd tråd genom boken, från titeln Machiavelli’s lef till slutet, och anspelar på Machiavellis ifrågasättande av invanda föreställningar och djärvhet när han både formulerar egna tankar och omsätter dem i handling. Den som inget vågar kan heller inget vinna. Misslyckanden drabbar alla och för att inte bli ett offer gäller det att koppla grepp om situationen. Så kan en motgång locka fram det bästa hos människan eller samhället. Men framgångsrikt politiskt handlande är inte förenligt med traditionella, främst kristna, moralföreställningar. För att lyckas krävs i stället virtù – som inte betyder dygd i kristen mening, utan snarare duglighet och beredvillighet att ta vara på sin egen förmåga – och fortuna – dvs. tur. Dåtida kritiker såg detta som djupt förkastligt cynism och ifrågasatte att Machiavelli inte tog hänsyn till den yttersta domen. Till svar fick de inget annat än tystnad, vilket kanske var Machiavellis allra modigaste drag eftersom han därmed effektfullt underkände kyrkans sanningsanspråk.
Som om Tinneke Beeckman tagit intryck av Machiavellis sätt att skriva lägger hon också gärna olika perspektiv på hans tänkande, bl.a. genom hänvisningar till Isaiah Berlin – i fråga om frihetsbegreppets problematik – Chantal Mouffe – i fråga om spänningarna mellan makthavare och folk – och Hannah Arendt – i fråga om maktens villkor som hinder för den gode makthavaren. Denna koppling till vår egen tid är en av bokens starkaste sidor. Särskilt Hannah Arendts pessimistiska uppfattning om den gode makthavarens utsikter har tydliga kopplingar till Machiavelli, som betonade att fursten alltid måste upprätthålla skenet såsom varande god, samtidigt som han djupast sett inte kan vara det om han vill överleva.
En hel del av det som sägs i Machiavelli’s lef har sagts förr, t.ex. av Quentin Skinner i Machiavelli: en introduktion eller på svenska av Anders Ehnmark i Maktens hemligheter: en essä om Machiavelli men Tinneke Beeckmans bidrag är ändå viktigt. Hon skriver nämligen med en ny och smittande entusiasm, men också med illustrativa kopplingar till dagens politiska och samhälleliga realiteter, fenomen som gör Machiavelli intressant och angelägen för oss i dag. Hon lyckas övertygande visa att Machiavellis knivskarpa mönstrande av tidlösa maktstrukturer gör honom till en modern tänkare med potential att inspirera också vår tids maktanalyser. Tinneke Beeckman presenterar kort sagt Machiavellis insikter som användbara tankeverktyg för vår egen tid av undantagstillstånd, förtroendekriser och kollapsande regeringar.