Luther-Jahr 2017 (3)
Luther och de andra

Det i Tyskland pågående jubileet Luther-Jahr 2017 har förstås fokus på reformatorn, som detta år syns praktiskt taget överallt i Tyskland, men det uppmärksammar inte bara Luther utan också andra delar av reformationen och protestantismen.

Luther, Luther, Luther. Det tar inte lång tid innan jag under min rundresa i Tyskland under jubileumsåret känner en viss mättnad. Inte för att jag saknar aptit på reformatorn, tvärtom. Men här serveras man Luther i enorma kvantiteter. Från bussfönstret på resan in till centrum från Berlins flygplats ser jag reklam för uruppförandet av ett nytt Luther-oratorium på Berliner Philharmonie. I bokhandelsfönstren stirrar Luther från bokomslagen och i en tidningskiosk lovar dagens Tagesspiegel en ny del i tidningens reseguide till Martin Luthers Brandenburg. Och då är jag ändå i världsmetropolen Berlin. I de mindre städerna Wittenberg och Eisenach är det svårt att ens ta två steg utan att bli påmind om reformatorn. Över de centrala gågatorna i Eisenach hänger banderoller med Luthercitat (”Ingen kan leva i världen utan synd”; ”Det är Guds högsta nåd, när kärleken blommar varaktigt i äktenskapet”).

Luther är också enormt kommersialiserad. Jag får känslan av att jag skulle kunna bygga upp ett helt nytt hushåll med Lutherprylar. Souvenirer finns av alla slag: kapsylöppnare, servetter, stearinljus och tändsticksaskar som alla pryds av Luther eller något Luthercitat, kakmått i form av en Luthersilhuett, färdiga kakor, choklad eller annat godis. Det finns senap, äppelmarmelad, energidryck. Vin, öl och snaps (med tillhörande glas) för de vuxna. För barnen finns det speldosor, pysselböcker, playmobilfigurer och andra leksaker. Det finns pussel, sällskapsspel, kortlekar. Fingerborgar, fjäderpennor, stressägg. Regnponchos, tygkassar, väskor, smycken, olika typer av byster och prydnadsfigurer. Snöglober, badankor, strumpor. Ganska mycket strumpor faktiskt. Och så ”Lutherol”, en förpackning som ser ut att innehålla värktabletter av det ena eller andra slaget, men det man trycker ut ur kartan är små pappersrullar med Luthercitat (”Jag äter vad jag vill, och dör när Gud vill”).

Alla de tre stora nationella specialutställningarna om reformationen har Luther i sin huvudtitel: ”Luther och tyskarna”, ”Luther-effekten”, och Wittenbergs ännu rakare ”Luther!” Men alla Luther till trots, är det egentligen ett Lutherjubileum? Är det inte snarare ett reformationsjubileum? Reformationen var faktiskt mycket mer än Luther, även om vi håller oss inom det tyskspråkiga Europa, och protestantismen omfattar definitivt mycket mer än det lutherska. Och även om det började med något som Luther gjorde i oktober 1517 måste väl ändå poängen vara att han satte igång något som gick utanför honom själv?

Också om det ute på gatorna är Luther Luther överallt, får han intressant nog ta ett steg tillbaka i själva utställningarna. Visst berättas hans livshistoria nogsamt och övertygande, exempelvis med 95 ”skatter” från Luthers tid, liv och gärning på entréplanet i utställningen i Wittenberg. Men det är i övrigt på utställningarna inte bara ett Luther-porträtterande som pågår.

I Berlin och utställningen där säger undertiteln mer om vad den faktiskt handlar om än huvudtitelns ”Luther”: 500 år av protestantism. För visserligen berättas det också här om den wittenbergska reformatorn, men då bara som huvudgestalt för en av fem reformatoriska grenar.

Efter Luther följde, i det som är dagens Schweiz, Hubert Zwingli och Jean Calvin. Två teologer och kyrkolärare som byggde på Luther men också kom att skilja sig från honom i vissa frågor och i religiösa praktiker. De reformerta kyrkorna, som uppstod ur den här grenen av reformationen, blev erkända som en legitim kyrka i egen rätt först senare, genom den westfaliska freden 1648, men kom att bli väldigt inflytelserika. Inte minst ligger stora delar av den amerikanska protestantismen närmare den här traditionen än den lutherska.

Den anglikanska kyrkan, uppkommen ur Henrik VIIIs brott med påven, som kanske mest motiverades av hans vilja att skilja sig från Katarina av Aragonien och gifta sig med Anne Boleyn, får också en plats som en huvudgren inom reformationen. Det får intressant nog också katolicismen. Det kanske kan tyckas märkligt, men även inom den existerande romerska kyrkan skedde en mängd reformer under 1500-talet, bland annat vid det stora tridentinska kyrkomötet i Trento. Tidigare kallades den här reformrörelsen ofta för motreformationen, men vanligare nu är istället att tala om den ”katolska reformationen”, och förstå den som en del av 1500-talets omvälvningsprocess i kyrko- och samhällslivet. Det här är i linje med att polemiken mellan protestanter och katoliker i årets jubileum är mindre än kanske någonsin tidigare. Katolikerna är numera också för protestanterna en del av historien, och betraktas inte längre ur ett fiendeperspektiv.

De så kallade vederdöparna nämns i Berlin också som en av de viktigaste grenarna i 1500-talsreformationen. De skilde sig från de andra reformatoriska grenarna främst i synen på dopet: Om man, som Luther menat, skulle följa skriften allena och ta bibeln på största allvar, hur kunde de lutherska kyrkorna då ha kvar barndopet? Det var inte bibliskt grundat, menade man. Skulle inte tron vara ett aktivt och medvetet beslut av en myndig person? Vederdöparna splittrades så småningom i flera grenar och utgör bara en del av det man brukar kalla den ”radikala reformationen”, som dyker upp här och var i utställningarna, särskilt när de behandlar reformationstidens väpnade konflikter.

Alla dessa grenar – lutheraner, reformerta, vederdöpare, anglikaner och katoliker – introduceras i början av Berlin-utställningen. Men den innehåller sedan ganska lite om själva reformationen i snävare mening, som 1500-talsfenomen. I stället berättas genom fyra exempel från olika tider och världsdelar en slags global historia om protestantismen.

Det exempel som ligger närmast reformationen i tiden är hämtat från Sverige, vars historia berättas med tyngdpunkt på 15-1700-talen. Att lutheranismen infördes som del av en stark absolutistisk makt under tidigmodern tid är en viktig aspekt här. I ett rum hittar vi konventikelplakatet från 1726 som ju förbjöd enskilda religiösa sammankomster, tillsammans med berättelser om omvändelserna av de hedniska samerna. I en mindre del av utställningen där mer eller mindre samtida svenskar får komma till tals berättar Ingmar Bergman om sin stränga uppväxt i ett lutherskt prästhem. Så utan att det sägs explicit blir Sverigedelen en slags berättelse om religionens roll i disciplinering och kontroll av medborgare, även om det skall sägas att det här också finns röster som lyfter religionens positiva kraft.

De mest samtida exemplen, som spänner från sent 1800-tal till idag, är från Korea och Tanzania, två länder med mycket livaktiga protestantiska kyrkor. Varken här, eller i den fjärde delen av utställningen som handlar om USA, fokuserar man på enbart lutherska kyrkor. Istället är det bredden, mångfalden och det globala i den protestantiska tron och kulturen som presenteras.

Men ute på gatorna som sagt, överallt Luther. Vill du besöka en stor utställning med samtida konst på temat Luther? Se en Luther-musikal? Ta en Luther-fika? Inga problem. Äta som Luther? Inte heller några problem. På mitt hotells restaurang i Wittenberg inleds menyn med en rekommendation från Martin Luther själv. Det är en trerättersmeny med rätter från hans tid, en soppa på rovor till förrätt, rostad höna till huvudrätt med en äppelkaka därefter. Och den är inte bara från Luthers tid, den är också – hävdar man i alla fall – tillagad så som hans fru, Katharina von Bora, tillagade den.

Luthers fru ja. Det är kanske inget man tänker på direkt, men att Luther och Katharina av Bora alls var gifta är anmärkningsvärt. När Luther blev augustinermunk 1505 och när Katharina trädde in som nunna i Cisterciensorden tio år senare valde de båda egentligen bort äktenskapet. Reformationen ändrade mycket, inte bara i teologin och den europeiska geopolitiken, utan även i det bredare samhälls- och vardagslivet. Inte för att det berörde alla delar av samhället, men att präster fick gifta sig, och att klosterordnarna avskaffades för såväl män som kvinnor, är ändå en inte alls oviktig del i den västerländska genushistorien.

Familjen, kärnfamiljen om man så vill, trädde nu tydligare in i centrum av livet i de protestantiska delarna av Europa, där celibatet slutade anses finare än äktenskapet. Luther lyfte äktenskapet som något helgat, där även sexualiteten var något positivt och inte alls syndigt. Det här skiftet är förstås mångskiktat och kan tolkas på olika vis. Det går att påpeka att reformationen kanske var ett steg ”bakåt” när det gäller kvinnans roll i samhället: när klostren stängdes försvann en viktig bildningsinstitution för kvinnor, och Mariagestalten fick en mindre framträdande plats i det religiösa livet. Maria i protestantismen var inte längre ett helgon att tillbe. I Luthers version blir hon snarare än en medlare mellan Gud och den troende helt enkelt en förebildlig kvinna, en god kristen och moder.

Moståndare och fiender hade Luther gott om. Han var en polemiker med grova uttryckssätt som man kan rygga för idag. De folkliga uppror där vederdöpare och andra deltog, den revolutionära delen av den radikala reformationen, var Luther inte särskilt fördragsam med. Bönderna skulle lyda sin överhet, och de som gjorde uppror kunde slås ihjäl som hundar. Luthers lilla text Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna visas som utställningsobjekt i Wartburg med en upplysning om hans hänsynslösa inställning i den här frågan, men utan att de värsta passagerna citeras.

Skärningspunkten mellan fromhetsliv och geopolitik under reformationstiden är stark och viktig. Det påminns man om när man betraktar Luthers motståndare. Jag hinner i Eisenach också besöka stadens utmärkta Bachmuseum. Där visar man för tillfället en utställning på tema Luther och Bach, och framför allt lyfts här hur musikälskaren Luthers psalmer ofta användes av barockkompositören. Ett exempel på en psalm som Bach använder i omarbetad form är Erhalt uns, Herr, bei deinem Wort. ”Bevara oss Herre vid ditt ord”, inleds den i Luthers version, en högst allmän protestantisk hymnstrof. Den följande textraden minner dock mer om tiden: ”och avvärj de mordiska påvarna och turkarna.” Psalmen var uttryckligen riktad mot ”Kristi två ärkefiender, påven och turken” och kallades ofta Luthers ärkefiende-sång. Den hade kommit till bland annat mot bakgrund av de många krigen på centraleuropeisk mark där det ottomanska riket var inblandat.

Luther ingrep dock för att få Koranen publicerad efter att den först stoppats av censur på 1540-talet, och han och hans kollega Melanchthon skrev ett förord till den latinska utgåvan. Var det tolerant av Luther? På sätt och vis kanske, men det var också hans övertygelse att om man kunde läsa Koranen skulle man se hur falsk och hednisk turkarnas tro var.

Inte heller tvivlade Luther på kristendomens överlägsenhet gentemot judendomen. Den yngre Luther hoppades på judarnas omvändelse, den äldre angrep dem med hatiska tirader, framför allt i texten Om judarna och deras lögner, som ställs ut i Wartburg, tillsammans med andra samtida antisemitiska kulturuttryck. Den sidan av Lutherarvet är sällan något de som velat fira reformatorn varit stolta över. Men nu visas den i alla fall fram, även här dock utan att de värsta citaten kastas i ens ansikte.

Lutherjubileum, ja så framträder det när man går på Eisenachs gator. Men i de nationella specialutställningarna, ofta skapade eller understödda av yrkeshistoriker, framträder det ändå mer som ett reformationsjubileum, och som en berättelse om protestantismens historia. Det är inte bara Luther som får plats, utan också de han stod i vänskapliga eller fientliga relationer till. Och det är inte heller bara så att de positiva sidorna av Luther ”jubileras”, utan även de mindre trevliga sidorna tillåts träda fram. Med detta i åtanke, vad blir då svaret på frågan om hur man minns Luther i Tyskland 2017? Det skall jag återkomma till och fördjupa i det nästa och sista avsnittet av denna essä.