I detta avslutande avsnitt av essän tar Anton Jansson upp utställningen i Lutherstadt Wittenberg som inte bara handlar om Luther utan om reformationen i stort och om hur arvet och minnet efter Luther genom olika tider och epoker formats i lager på lager
Staden Wittenberg, där Martin Luther levde den största delen av sitt vuxna liv, heter idag officiellt Lutherstadt Wittenberg. Och Wittenberg är verkligen en Luther-stad. Om borgen Wartburg på grund av sin historiska koppling till reformatorn var en bra miljö för en Lutherutställning gäller det i än högre grad för Wittenberg.
Den sist öppnade av de tre nationella jubileumsutställningarna om Luther och reformationen tar plats i en flygel till Lutherhaus, huset där reformatorn levde med sin familj och som idag är ett museum. Men även resten av staden andas Luther. Huvudgatan i stadens avgränsade historiska centrum går från Lutherhuset i öst till Slottskyrkan med den berömda ”tesdörren” i väst, och kantas av äldre hus, i vissa fall så gamla att de går tillbaka till Luthers tid. Mitt emellan Lutherhuset och Slottskyrkan ligger Stadskyrkan, en i princip lika imposant byggnad som sin västliga granne, och Rådhustorget med de båda berömda statyerna av Luther och hans vapendragare Melanchthon, uppställda där under 1800-talet.
Går man gatan fram ser man hela tiden Slottskyrkans väldiga cylindriska torn, som minner om att det var där han spikade sina teser. Längst upp på tornet står skrivet i stora bokstäver ”Ein feste Burg ist unser Gott”, titeln och den inledande strofen på Luthers mest kända psalm (”Vår Gud är oss en väldig borg”). I Uppenbarelseboken må det vara Gud som är alfa och omega, alltings början och slut, men i Wittenbergs historiska centrum är det utan tvekan Martin Luther.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att Wittenbergs lilla centrum nästan verkar uppbyggt för just det här jubileet, att det inte skulle gå att få en bättre inramning. Jag känner det som att jag är i ett reformationens eget friluftsmuseum eller nöjesfält. Som i en nutida theme park finns en mängd attraktioner – utställningar i museer, samkväm i kyrkorna (speciellt för amerikanerna: ”Celebrate Martin Luther’s faith … sing A Mighty Fortress in Luther’s Church”), rundvandringar med guider i tidstypiska kläder, småbutiker som säljer Luther-kitsch, ett litet turisttåg som kör huvudgatan fram och turistanpassade restauranger – allt inramat av den mycket mysiga historiska stadskärnan.
Min sista kväll i Wittenberg sitter jag ensam på hotellrestaurangens uteservering, mitt emot Slottskyrkan. Turisterna är borta för dagen, och tvärsöver det tomma torget ser jag kyrkporten där teserna – troligtvis – spikades. Men riktigt den kyrkporten är det förstås inte, något man enkelt konstaterar när man närmar sig den. För på själva porten finns nu de 95 teserna inpräntade på ett stadigt bronsunderlag. Och inte nog med det, ovanför själva tesdörren är placerad en tympanon, en trekantig målning, med en bild på Jesus Kristus hängande på korset, flankerad av två personer: Luther och Melanchthon. Luther håller sin tyska Bibel och Melanchthon den augsburgska bekännelsen, den trosbekännelse från 1530 som sammanfattade den lutherska positionen, och som har varit viktig för luthersk tro och identitetsskapande sedan dess (bland annat är den inskriven i en av våra grundlagar. Enligt successionsordningen skall ”Konung alltid /../ vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen /../ förklarad är.”).
Den gamla kyrkdörren i trä förstördes av en brand redan i mitten av 1700-talet. Den nya bronsdörren med sin tympanon gavs till staden Wittenberg 1858, av den starkt religiöse preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV, som rörde sig mycket i konservativt protestantiska kretsar.
Så ja, i Wittenberg finns minnen från 1500-talet. Men precis som det mesta i stadskärnan senare har byggts om och förändrats, är mycket av Luther-minnena skapelser av en senare tid. Det finns en slags dubbelhet i detta. Minnet av Luther är inte bara rester från hans egen tid, utan resultatet av en ackumulerad minneskultur som byggts på lager efter lager under historiens gång.
1517 är inte 2017 och det krävs förstås en viss historisk inlevelse för att förstå Luthers värld och tankar och utställningarna har också vinnlagt sig om att levandegöra dessa. Det gäller inte minst utställningen i Wittenberg, där många av utställningens 95 skatter är objekt från både vardagsliv och fromhetsliv ur Luthers samtid. Luther kommer genom dessa till liv som en 1500-talsperson.
Men att bara försöka sätta 2017 i förbindelse med 1517, utan att låtsas om åren däremellan, går inte riktigt. Historien om Luther är också historien om hans arv, minnet av honom, receptionen och bruket av honom under tidens gång fram till idag. Stadskärnan som ramar in Luther-spektaklet ger en stark historisk känsla, det känns i Wittenberg nästan som att vara tillbaka på 1500-talet. Men man förstår snabbt att historien om Luther också är 1800- och 1900-talets historier om Luther liksom våra egna samtida historier om honom. Så vad kan mer sägas om dessa samtida historier om Luther? Hur ser Lutherminnet ut under 500-årsjubileet?
Som tidigare sagts handlar faktiskt inte utställningarna enbart om Martin Luther, utan också bredare om reformationen och dess arv. Så är det i utställningen i Berlin som är en slags protestantismens världshistoria. Och så är det också i Wittenberg. Halva utställningen består alltså av 95 objekt från Luthers egen tid, men den andra halvan är en utställning om 95 människor från olika epoker, som alla på ett eller annat sätt står i relation till honom.
Urvalet är brett, alltifrån Luthers samtida till senare kyrkligt aktiva, politiker, konstnärer och andra kulturpersonligheter. Konstnären Albrecht Dürer samsas med filosoferna Friedrich Nietzsche och Jacques Lacan, och med vår egen Astrid Lindgren, även om hennes lutherska arv inte framställs väldigt övertygande. Nog är hon formad i ett lutherskt land, men när det ska konkretiseras blir det mest något allmänt om att man kanske kan tolka hennes karaktärers goda sidor som lutherska.
Det finns ett par andra märkliga exempel. Kopplingen till Marcel Duchamps konstsyn lyckas de inte framställa så att jag förstår den. IT-ålderns gunstlingar Steve Jobs och Edward Snowden tillhör också de nittiofem utvalda. Att det hävdas att Jobs växte upp i ett lutherskt hem är ändå något, men han har en mer komplicerad religiös bakgrund än så och verkar inte själv ha förhållit sig alls till Luther. Men liknelserna som dras mellan Luther och Snowden – att de båda var sanningssägare och brukade tidens nya media – är ännu mer spekulativa. Letar man exempel på vad som kommer att åldras fort och kännas tidsbundet med årets firande, tror jag kopplingarna till de båda IT-hjältarna ligger bra till. Men de svaga exemplen i utställningen väger inte över. Luthers receptionshistoria är stark, och det finns verkligen gott om exempel på offentliga personer av olika slag som förhållit sig mycket medvetet till Luther och det lutherska.
Martin Luther King Jr var visserligen baptist och delade varken tradition eller teologi med sin namne, men han nämnde sin föregångare i tal och parafraserade mycket medvetet Luthers berömda tesspikning när han fäste en lista med tjugo krav gällande social rättvisa på stadshuset i Chicago 1966. Att den italienske – och ateistiske – regissören Pier Paolo Pasolini gav ut en textsamling betitlad ”Lutherbrev” och kallade sig lutheran (ett epitet han menade stod för att söka sanning och förändring) är också ett intressant exempel på Lutherreceptionen genom historien.
Att Luthers tanke om det allmänna prästadömet omtolkats och använts för att ifrågasätta och utmana kyrkans hållning är också en intressant aspekt som lyfts fram. Den tyska prästen Käthe von Gierke, som är en av de 95 får belysa frågan om kvinnliga präster och berätta om när de accepterades inom den tyska protestantismen. Även den förste transpersonen att ordineras till luthersk pastor i USA, Megan Rohrer, presenteras i utställningen. Hennes bok Queerly Lutheran ställs ut, och vittnar om hur idétraditioner ständigt omtolkas i nya sammanhang.
Av de 95 som presenteras är kvinnorna för övrigt i klar minoritet. Men den knappa tredjedel jag uppskattar det till är förmodligen ändå en större andel än det skulle varit tal om i Tyskland för bara ett par decennier sedan. Historieskrivningen är manscentrerad, men 2017 nog lite mindre så än tidigare.
Varje epok ser på historien med sina egna ögon. Varje jubileum firar därmed på sätt och vis sin egen tid. Man lyfter gärna fram det i det historiska arvet man känner igen sig i, eller som man kan hävda har lett fram till det man håller viktigt i sin egen tid. Ja, kanske kan man till och med tala om att man i firandet av jubileer snarast försöker konsolidera vissa värderingar, något som då också skulle gälla årets Luther-Jahr.
Under tidigt 1800-tal var det ofta Upplysningsvärden om förnuft och frihet som lyftes fram, 1883 strax efter det tyska rikets grundande var det den tyska nationalismen och i det kommunistiska Östtyskland var det revolutionären – eller proto-revolutionären – Luther man fokuserade på. Och när vi ser på de allra mörkaste sidorna av den tyska historien finner vi hur Luthers antijudiska skrifter omfamnades av nationalsocialismen under 1930-talet.
Som tidigare nämnts vill man i de nationella specialutställningarna 2017 ta ett ”avsked till nationalhjälten” Martin Luther. Anti-nationalismen blir då på ett lite paradoxalt vis till ett nationellt projekt. Det sker här ett reflekterande över hur nationalismen tett sig förr, och vilka mörka och destruktiva sidor den haft. Och i stället för bara den tyska Luther möter vi en global Luther, eller i alla fall hans globala arv, på utställningen i Berlin, där det är protestantiska kyrkor på fyra olika kontinenter som uppmärksammas. Mångfald tycks åtminstone till dels ha stått på programmet.
Att den amerikanska delen av utställningen i Berlin ser ut som den gör, med ett starkt fokus på Pennsylvania, är också intressant. Pennsylvania grundades av William Penn, som tillhörde kväkarna, en mindre och ibland förföljd gren av protestantismen. Delstaten är känd som ett experiment i fredssträvande, religionsfrihet och tolerans, och hade en förhållandevis vänskaplig relation med den amerikanska ursprungsbefolkningen. I utställningsrummet möts vi av kväkaren Edward Hicks målning The Peacable Kingdom, inspirerad av bibelversen från Jesaja som säger att vargar ska bo med lamm, och att en liten pojke ska valla lejon.
Det här är förstås inget falsarium, det är en viktig del av protestantismens globala historia. Men man ska förstås vara medveten om hur tyngdpunkter läggs. För när man i utställningen helt korrekt återger beundransvärda historier om hur protestanter i USA kämpade mot slaveriet under 17- och 1800-talen, och samtidigt ger en mer undanskjuten placering av dem som med hjälp av Bibeln försvarade slaveriet, har man förstås gjort en prioritering som stämmer överens med våra värderingar idag och vad vi vill veta om oss själva.
Det här balanseras dock upp i den del av utställningen som handlar om Sverige och den mer stränga och mindre toleranta statslutheranismen. Allmänt kan också sägas att det verkligen inte går att beskylla tyskarna för att bara försöka skönmåla och dölja det som är misshagligt. För om det är något som nog faktiskt kan ses som tidstypiskt för just det här Lutherjubileet, är det just att inte dölja.
Ett verktyg för att förstå hur Luther skildras i vår egen tid är det tyska begrepp som ofta tas upp i diskussioner om den egna identiteten och historien, nämligen Vergangenheitsbewältigung. Det är ett komplicerat och svåröversatt ord, som kanske kan förklaras som försök att hantera eller komma till rätta med det förflutna (bokstavligt: ”förflutenhetsbemästrande”). Begreppet har använts under efterkrigstidens diskussioner om nazismen när man velat sätta fingret på att man i Tyskland inte kan tiga om, utan måste förhålla sig till, sin problematiska historia.
Det är inte självklart att man i ett samhälle satsar på att bygga monument över sina mörkaste sidor, men i Tyskland får man nog säga att det förhåller sig så. I Berlin finner vi centralt både det berömda förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor och utomhusmuseet Topographie des Terrors som presenterar nazismens brott vid den gamla muren nära Potsdamer Platz.
Topographie des Terrors, som ligger precis bredvid Luther-utställningen i Berlin, har faktiskt under 2017 en egen utställning om Luther under nazitiden. Och utan att den nazistiska användningen av Luther hamnar i centrum i någon av specialutställningarna, får den ändå plats i dem. I Wartburgutställningens avslutande rum om tidigare Lutherminnen får nazismen stort utrymme, och en av de 95 personerna i Wittenbergutställningen är Julius Streicher, nazistisk propagandist och utgivare av tidningen Der Stürmer. Ett av hans projekt var att ge ut antisemitisk propaganda för barn och den första boken som gavs ut av hans förlag bar en titel som parafraserade ett Luthercitat.
Vergangenheitsbewältigung, det är också Tyskland 2017. Man vill gärna lyfta fram sina ljusa och positiva sidor, försöker konsolidera vårt hopp om fred, frihet, mångfald och tolerans, men man talar också om de mörkare sidorna. Och den här diskussionen är idag en viktig del av den tyska självidentiteten.
Det här går förstås att knyta till den starka historiekulturen i stort. Man orienterar sig med och i historien, och man har en högst medveten inställning till det förflutna och de historier som berättas om det. Utställningarna berättar inte bara om Luther 1517 för oss 2017, utan också om andra epokers Lutherbilder och Lutherminnen. Också i forskning och populärvetenskap om Luther återfinns den här metanivån. Det är ett jubileum som också handlar om tidigare jubileum. Ett minne som minns tidigare minnen.
Med tiden kommer säkert mer kompletta bedömningar också av Lutherminnet år 2017, för även detta jubileum kommer att läggas till de tidigare och diskuteras på en metanivå. Och med tiden kommer vi säkerligen också att få se en annan Martin Luther. Om sexton år är det dags för 550-årsjubileet av hans födelse. Det ska bli spännande att se vilken Luther som lyfts fram och firas då.