Wartburg (Wikipedia)

Luther-Jahr 2017 (2)
Luther och tyskarna

Den 31 oktober 2017 har det gått 500 år sedan Luther publicerade sina 95 teser mot avlatshandeln, något som brukar anses som startskottet på den protestantiska reformationen. Dagen för de förmodade hammarslagen har i år gjorts till en nationell helgdag och jubileet firas med tre nationella specialutställningar och med inte mindre än 180 olika tillfälliga utställningar. I denna del av Anton Janssons essä tar han utifrån utställningen i Wartburg – ”Luther och tyskarna” – upp den mycket viktiga roll Luther spelat i tysk historia och hur han haft status som en slags tysk nationalhjälte. 

____________

Längst upp på en vackert lövskogsbeklädd höjd utanför småstaden Eisenach i Thüringen ligger borgen Wartburg. Den anlades på 1100-talet – kanske till och med tidigare – och har varit platsen för en hel del tysk historia. År 1817 exempelvis inträffade en händelse som brukar räknas som ett viktigt startskott för Tysklands enande till nationalstat. Då samlades där några hundra studenter och professorer för en festlig sammankomst, där man med tal, sång och gemenskap proklamerade tysk frihet och enhet. Nationalismen var ännu förbunden med liberala värden som ökade fri- och rättigheter. Den tyska enheten skulle, tänkte man, borga för en större öppenhet än den de mer reaktionära tyska staterna Preussen och Österrike erbjöd vid den tiden.

Studentenzug zum Wartburgfest 1817

Det man firade var fyraårsjubileet av det ur tysk synvinkel magnifika slaget vid Leipzig 1813, som tvang Napoleon att retirera ur Tyskland. Men året 1817 stod också i förbindelse med en annan, mer avlägsen historisk händelse, som firas också i år: Luthers hammarslag och därmed starten på reformationen år 1517. Vid den här tiden sågs Luther ofta som en representant för upplysningsvärden som tolerans, myndighet och frihet, inte minst yttrandefrihet, men också för tyskhet. Han sågs allmänt, då som nu, som grundläggaren av det moderna tyska språket, och därmed som en nyckelfigur i den tyska kultur som utvecklats under århundraden, utan att den för den skull då ännu kunnat resultera i en sammanhängande nationalstat.

Luther som grundläggare av det tyska språket? Hur? Jo, genom den bibelöversättning han påbörjade just här i Wartburg. Efter att han 1521 fått lämna riksdagen i Worms som fredlös, räddades han genom en skenkidnappning av sachsiska soldater, som i hemlighet förde honom i säkerhet till borgen utanför Eisenach. Där fick han möjlighet att inleda sitt arbete med att göra Bibeln mer tillgänglig genom en rask översättning av Nya Testamentet till tyskt folkspråk (Bibeln hade dittills lästs på latin i kyrkan).

Men i en tid när tryckpressen var nyuppfunnen och Tyskland inte satt ihop som nationalstat fanns det egentligen knappt något etablerat tyskt folkspråk. Det som fanns var snarare en mängd ganska olika tyska dialekter. Luthers bibel-översättning utgick från hans egen sachsiska tyska men blev tillräckligt förståelig för att kunna spridas i de tyskspråkiga områdena generellt. Och Luthers Bibel, med tanke på hur spridd och läst den blev, var den viktigaste byggstenen i den process som skapade ett enhetligt modernt tyskt språk.

Wartburg-översättningen av det Nya Testamentet, som kom att revideras flera gånger, kompletterades senare av en översättning också av det Gamla Testamentet, ett arbete som Luther genomförde tillsammans med ett flertal kollegor och experter. Men Luthers arbete med bibelöversättningen är ändå starkt förknippat just med Wartburg, där hans arbetsrum, Lutherrummet (Lutherstube), alltid är öppet för besökande.

Lutherstube i Wartburg Bild: Wiki Commons)

Det är därför naturligt att Wartburg står som värd för en av de tre nationella specialutställningarna som visas 2017 under samlingsnamnet 3xHammer.  Lika naturligt är det att just den här utställningen har titeln ”Luther och tyskarna”. Wartburg är något mer än bara en neutral utställningshall, borgen är närmast ett utställningsobjekt i sig, som i sin tur rymmer de andra utställningsobjekten.

Och nog gör det mycket för upplevelsen att vara just där, i Wartburg, som för övrigt är väl värt ett besök även när det inte är jubileumsdags. Men nu är det förstås något extra. I utställningen vecklas den tyska historien ut från det 1500-tal då Luther författade sina 95 teser och översatte Bibeln, via de stridigheter som följde därpå – inte minst 1600-talets religionskrig – vidare genom Upplysningen och Romantiken och fram till de många dramatiska politiska omkastningar som ägt rum i Tyskland under 1800- och 1900-talen, ständigt med Luther och reformationen som utgångspunkt. För reformationen är en centralpunkt i den tyska historien. Inte bara för utvecklingen av det tyska språket, utan också som en strukturerande ram för både den kulturella och geopolitiska utvecklingen genom seklerna.

Det reformatoriska arvet var således en viktig och levande del av den tyska historien under tiden fram till landets bildande till modern nationalstat 1871. När Tyskland så småningom enades under det protestantiskt styrda Preussens ledning, hade nationalismen något skiftat karaktär från det tidiga 1800-talet och antagit mer konservativa drag. Men hela vägen var Martin Luther en nationalhjälte. Under 1800-talet, som ju i stort var ett århundrade av nationalmyter, uppstår eller konsolideras många Luthermyter, ja det sker närmast en explosion av en slags Lutherkult. Det byggs minnesmonument och målas tavlor och det var nu man på nytt inredde Lutherrummet i Wartburg, dit tysksinnade vallfärdade under hela seklet.

Man brukar tala om att det under det tidiga kejsardömet efter 1871 pågick en kulturkamp, som slutade med att det preussiskt-protestantiskt dominerade tyska kejsardömet till sist kunde hävda sig mot den övernationella katolska kyrkans inflytande och konsolidera sin makt. I det sammanhanget framhölls Luther än starkare som nationalhjälte, och en ganska tydligt anti-katolsk sådan, och det i ett land där en ganska stor minoritet, runt en tredjedel, trots allt var katoliker. Under 1800-talet var spänningen mellan katoliker och protestanter därmed en stark inomtysk konfliktyta.

Detta är dock inte något huvudtema i någon av de tre nationalutställningarna. Inne i själva Eisenach, i Luthermuseets jämförelsevis blygsamma men välgjorda specialutställning, fokuserar man däremot på just detta.

I utställningen, som gjorts i samarbete med såväl katolska som protestantiska teologer, finns några exempel på hur Luther framställts från katolskt håll, såsom utställningsaffischens propagandabild från 1520-talet där djävulen ses spela flöjt genom Luthers näsa. Men det framhålls också att relationerna idag är relativt goda. På 1900-talet hittade kyrkorna gemensamma motståndare i de sekulära totalitära ideologierna och över huvud taget i den tilltagande sekulariseringen. Och om det tidigare funnits speciella katolska politiska partier blir det närmast landsledande kristdemokratiska CDU, grundat efter andra världskriget, ett parti även för protestanter. Tiden var en annan än när katoliker vid förra sekelskiftet systematiskt motarbetades av den tyska staten, och Luther beskrevs som en degenererad falsk profet av den tyske katolske historikern Heinrich Denifle.

I Wartburg-utställningens avslutande rum ges exempel på hur Luther hedrades och användes som nationalhjälte också under 1900-talet. Det gällde under såväl första världskriget som senare under nazitiden och Kalla kriget, då landet var delat i öst och väst. Luther, den kanske mest kända tysken, utnyttjades ideologiskt för än det ena än det andra politiska syftet. Hela utställningen avslutas alltså på så sätt på en metanivå, med en betraktelse över tidigare Lutherminnen och av det nationalistiska, ideologiska bruket av Luther.

Men idag vill man se upp för nationalismen. Som Tysklands kulturminister Monika Grütters sade i samband med öppnandet av Wartburg-utställningen: Luther och tyskarna 2017 är och ska vara långt från varje nationellt förhärligande eller upphöjande (fernab jeder nationalen Überhöhung). Och, som det hette i ett pressmeddelande som skickades ut i samband med utställningen i Wartburg, det här är om något ett ”avsked till nationalhjälten” Martin Luther. Genom att i utställningen berätta om hur Luther skildrades mytiskt under 1800-talet, och hur han använts för nationalismens mörkare sidor under 1900-talet vill man alltså göra upp med nationalhjälten. 

Och i en mening lyckas man också med detta. Men samtidigt: vi har här att göra med en man som levde för ett halvt millenium sedan och som ägnas tre nationella specialutställningar, generöst sponsrade av den federala regeringen. Och inte bara dessa tre utan – som kuratorn på Luthermuseet i Eisenach berättar för mig – runt om i Tyskland kommer det under 2017 att öppnas inte mindre än 180 olika tillfälliga utställningar om honom. Och inte nog med det. Dagen för de förmodade hammarslagen, den 31 oktober, har i år gjorts till en nationell helgdag.

Luther i Hannover

Det må vara att Luther kanske inte längre framställs som någon nationalhjälte, så som vi klichémässigt tänker oss en sådan, som exempelvis hans samtida Gustav Vasa var i en svensk nationalromantisk historieskrivning under 1800-talet och framåt. Men det är uppenbart att Luther fortfarande har en viktig position i det tyska samhället och i den tyska kulturen. Och är han då inte på så sätt fortfarande en slags nationalhjälte? Eller vad ska vi kalla det? National-figur? National-klenod?

Det är svårt för en svensk att inte tycka att det här är iögonenfallande. Även om Luther och 500-årsjubileet nu börjar uppmärksammas i den svenska offentligheten är uppmärksamheten inte i närheten av hur det är i Tyskland, och det trots att det lutherska arvet spelat en minst sagt stor roll i Sverige. Här handlar det nog inte bara om storlek och kvantitet – att Tyskland är större än Sverige – utan också om en kulturskillnad mellan de båda länderna.

Handlar det här om religion? Har vi i den svenska offentligheten svårt att tala om reformationen för att vi är så sekulariserade? Nja, visserligen finns nog i det svenska offentliga samtalet mindre utrymme för religion än i det tyska. Men som vi sett så går det alldeles utmärkt att tala om reformationen som en historisk händelse utan att egentligen gå så värst mycket in på saker som tro och teologi.

Och kanske spelar det heller ingen roll att det handlar om en munk och teolog. För kan ni egentligen tänka er en liknande svensk satsning för att fira någon svensk historisk person? Jag kan det nog inte. Handlar det då om att vi i Sverige utvecklat en slags sund skepsis mot firandet av ”stora män”? Kanske är det så i någon mån.

Men jag tror att den aspekten är en del av något mer, en skillnad i vad vi kan kalla en historiekultur: en artikulering av det förflutna i samhälls- och kulturliv. För i Tyskland sysslar man inte bara med ett hyllande av historiens stora män. Det handlar om ett brett och politiskt understött offentligt samtal om det förflutnas betydelse i samtiden. Om jag får tillåta mig en generalisering tycks historiska skeenden och personer i Tyskland spela en klart viktigare roll i nutidsorienteringen och identitetsskapandet än i Sverige. Historiekulturen är där inte något för en liten klick specialintresserade utan når långt utanför den akademiska historieskrivningen och märks i samhället i stort.

Det är i Tyskland inte märkligt att samhällsmagasinet Der Spiegel kan göra historiska specialtidningar, som distribueras till bensinmackar, på teman som till exempel den misslyckade revolutionen 1848. Eller, för att nämna något här mer aktuellt, att skandaltidningen Bild ger ut en specialbilaga om Martin Luther (där de för övrigt karaktäriserar honom som Tysklands första popstjärna, en skön snubbe som älskade vin, kvinnor och sång). Historiekulturen är bred och den är också kommersialiserad, också när det gäller Luther, något jag ska återkomma till.

I ett land som är så upptaget med sin egen historia, och som därtill alltid karaktäriserats av en uppdelning i olika religiösa konfessioner och kulturer är det svårt att förbigå reformationen och den person som sägs ha betytt mest för att den kom till. Därför är det kanske inte konstigt att man i Tyskland visserligen vill ta farväl av nationalhjälten Luther, men att nationen ändå uppmärksammar honom som ingen annan. Historiekulturen gör att man kan ha en nationalhjälte som ändå inte är en nationalhjälte.

Men är det bara individen Luther som spelar en roll i det här jubileet? Hur pratas det om de andra kring och efter Luther? Det är ämnet för nästa del i den här essäserien.

_________

  • Klicka här för att läsa första delen av Anton Jansson essä om Luther-Jahr 2017 och om Lutherbilden i Tyskland

  • Klicka här för att läsa Jayne Svenungsson om en dansk bok om Ralph Waldo Emerson och om behovet av en ständigt pågående reformation, om en ecclesia semper reformanda

  • Anton Jansson

    Anton Jansson

    Doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs Universitet, inriktad på tysk idéhistoria

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: