Lukter

Foto: Kjell Weckström
Foto: Kjell Weckström

Har ni nånsin reflekterat över hur mycket det luktar i historiska romaner? Häromdagen bläddrade jag igen i Patrick Süskinds Parfymen. En mördares historia. Genast i början av romanen serveras följande beskrivning av sjuttonhundratalets Paris:

”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapporna luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg, de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga boster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder, ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, ja, själve kungen stank, som ett odjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.”

Okay, det kan tyckas orättvist att ta till just Parfymen som ju uttryckligen handlar om lukter och lukters betydelse men jag tror att ni ändå känner igen tekniken. När jag läste Ernst Brunners roman om Karl XII noterade jag att det luktade ordentligt kring hjältekonungen – liksom det förövrigt gjorde det kring Edith Södergran i Brunners betydligt tidigare roman Edith.

Vad handlar det här om? Det handlar, tror jag, om två olika strävanden som intressant nog är varandras motsatser. Å ena sidan vill författarna göra det förflutna sinnligt påtagligt och därmed närvarande, å andra sidan vill de samtidigt understryka att det förflutna var annorlunda, främmande. Ligger det något ont i detta? Nej, det ligger ingenting ont i just detta: det är ju självklart att det förflutna var annorlunda. Mer problematiskt är kanske att det förflutna förvandlas till ett underhållande, för att inte säga burleskt, skådespel och att här finns en hel del av det som brukar kallas presentism, det vill säga en tendens att låta nuet förhäva sig på det förflutnas bekostnad.

Ma Lin "Vårens doft"
Ma Lin "Doften av vår"

Av Süskinds roman – och av många andra historiska romaner – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att vi som lever idag är bättre än de människor som levde förr om inte annat så för att vi luktar mindre.
Men: Det är inte bara det förflutna, det är det främmande överhuvudtaget om luktar.

Kommer ni ihåg när ni i barndomen för första gången var hemma hos en kamrat och med förvåning konstaterade att det luktade alldeles annorlunda än hemma? Kommer ni ihåg när ni första gången reste utomlands och på motsvarande sätt reagerade på hur det luktade – kanske redan på flygplatsen, på järnvägsstationen? Det är naturligtvis fullt möjligt att reagera inför de främmande lukterna med glad nyfikenhet, rentav med förtjusning men lika gärna – kanske oftare – handlar det om att instinktivt rygga tillbaka, känna obehag, etablera en fördom. (En för-dom är ju i grund och botten en dom som fälls för fort.) Jo, till det traditionella förrådet av fördomar har ju hört att ”negrer” luktar – och ”zigenare” – och judar. De här fördomarna är nästan omöjliga att argumentera mot just därför att de ligger bortom allt förnuft. Det gör dem mycket, mycket problematiska.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!