Lukter

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

Har ni nånsin reflekterat över hur mycket det luktar i historiska romaner? Häromdagen bläddrade jag igen i Patrick Süskinds Parfymen. En mördares historia. Genast i början av romanen serveras följande beskrivning av sjuttonhundratalets Paris:

”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapporna luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg, de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga boster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder, ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, ja, själve kungen stank, som ett odjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.”

Okay, det kan tyckas orättvist att ta till just Parfymen som ju uttryckligen handlar om lukter och lukters betydelse men jag tror att ni ändå känner igen tekniken. När jag läste Ernst Brunners roman om Karl XII noterade jag att det luktade ordentligt kring hjältekonungen – liksom det förövrigt gjorde det kring Edith Södergran i Brunners betydligt tidigare roman Edith.

Vad handlar det här om? Det handlar, tror jag, om två olika strävanden som intressant nog är varandras motsatser. Å ena sidan vill författarna göra det förflutna sinnligt påtagligt och därmed närvarande, å andra sidan vill de samtidigt understryka att det förflutna var annorlunda, främmande. Ligger det något ont i detta? Nej, det ligger ingenting ont i just detta: det är ju självklart att det förflutna var annorlunda. Mer problematiskt är kanske att det förflutna förvandlas till ett underhållande, för att inte säga burleskt, skådespel och att här finns en hel del av det som brukar kallas presentism, det vill säga en tendens att låta nuet förhäva sig på det förflutnas bekostnad.

Ma Lin "Vårens doft"

Ma Lin "Doften av vår"

Av Süskinds roman – och av många andra historiska romaner – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att vi som lever idag är bättre än de människor som levde förr om inte annat så för att vi luktar mindre.
Men: Det är inte bara det förflutna, det är det främmande överhuvudtaget om luktar.

Kommer ni ihåg när ni i barndomen för första gången var hemma hos en kamrat och med förvåning konstaterade att det luktade alldeles annorlunda än hemma? Kommer ni ihåg när ni första gången reste utomlands och på motsvarande sätt reagerade på hur det luktade – kanske redan på flygplatsen, på järnvägsstationen? Det är naturligtvis fullt möjligt att reagera inför de främmande lukterna med glad nyfikenhet, rentav med förtjusning men lika gärna – kanske oftare – handlar det om att instinktivt rygga tillbaka, känna obehag, etablera en fördom. (En för-dom är ju i grund och botten en dom som fälls för fort.) Jo, till det traditionella förrådet av fördomar har ju hört att ”negrer” luktar – och ”zigenare” – och judar. De här fördomarna är nästan omöjliga att argumentera mot just därför att de ligger bortom allt förnuft. Det gör dem mycket, mycket problematiska.

1 kommentar

  1. Ivo-blogg says:

    Inte alltid apar litteraturen efter verkligheten, ibland är det tvärtom…

    Apropå stank och väldofter repriserar jag här vad jag skrev för knappt två år sedan, om en nyhetsnotis på BBC.

    Dock har jag ännu inte luktat mig fram till doftbatteriet i Chatham

    —–

    Jag får veta på BBC World Service att en temapark ska byggas kring Charles Dickens liv och verk, i londonförstaden Chatham där han växte upp, och att man ska försöka återskapa så många lukter som möjligt från hans tid. Det ska bli intressant att komma dit och nosa med näsan. På en nostalgisk LP-skiva kan man lyssna till “Vanishing Sounds of Britain”, med bullrande Lancaster-bombare som dånar in över Dovers vita klippor på väg till hemmabasen, och vinande Spitfires, förutom mera fredliga ljud som hästarnas klapprande hovar mot kullersten, mjölkkannors klang, gatumånglares rop och ångan från expresstågens väldiga lok (något liknande finns på en CD för Stockholms del, med mattpiskning, spårvagnars gnissel och annat som sällan hörs numera).

    Men hur kommer det att lukta i Chathman? Skosmörja förstås, den lille Charles tid i The Blacking Factory var kort men traumatisk, då var han minst lika rädd och hungrig som någonsin den lille Ågust Strindberg en generation senare. Och säkert gödselstanken efter hästpäror på gatan. Den trista lukten av vått ylle, som i Lars Gustafssons skolminnen? Den blöta doften av dis och dimma, fog och smog och kolrök, innan man blev kvitt sådant i London? I Dunedin på Nya Zeelands Sydö, med många skotska invandrare, märker man fortfarande kol, koks och kolstybb, inte oangenämt fast kanske inte så bra för miljön – men där blåser friska vindar. Eller latrinstanken, den som låg tät över Fjäderholmarna i Stockholms skärgård medan stadens alla tunnor ännu tömdes därute?

    Halvruttet kött hos slaktaren, den salta havslukten från fiskhandlarens disk: det kommer att bli en komplicerad blandning. Men knappast den ljuva doften av en engelsk teros, och kanske inte så ofta heller kvinnors förförande parfym, sådant som sätter den blinde Al Pacino på spåret eller får förödande konsekvenser i Patrik Süsskinds skräckromantiska ”Parfymen”. Inte heller bensin- eller dieselångor, men väl stråk av enbär från krogarnas gin, blandad med stanken från otvättade kroppar och snusk. Ja det blir härligt! I litteraturen finns ett klassiskt kapitel om konstgjorda lukter, den doftorgel som dekadenten Des Essientes tillbringar sina melankoliska dagar vid, i symbolisten J. K. Huysmanns roman ”Mot strömmen”, en gång alla snobbars bibel. Men i Chatham blir det säkert mera rakt på sak, som i det forna DDR. Om det blir för bedövande kan man ju alltid hålla för näsan…
    Ivo Holmqvist

Kommentera: