De båda männen närmar sig 90-årsåldern och har sedan kommunismens sammanbrott i Rumänien levt i varsitt skrymsle av den postkommunistiska verkligheten, troligtvis i hopp om att tiden skulle sopa igen alla spår efter deras gamla missgärningar. Nu ställs bägge två inför rätta, anklagade för brott mot mänskligheten. Den ene, Alexandru Vişinescu, var chef för fängelset i Râmnicu Sărat mellan åren 1956-1963; den andre, Ioan Ficior, var ansvarig för straffkolonin Periprava från 1958 och fram till 1963.
Såväl Vişinescu som Ficior greps förra året efter att ha avslöjats av Institutet för utredning av kommunismens brott, grundat i Rumänien år 2005. Gemensamt för dem båda är att de har många människoliv på sitt samvete. Det rör sig om politiska fångar vilka för det mesta dog av undernäring men även till följd av bristande vård eller fysisk misshandel.
Enligt ett flertal vittnesmål utsattes fångarna till yttermera visso för utstuderat grymma bestraffningsmetoder och olika former av psykisk tortyr. Av allt att döma var både Vişinescu och Ficior över måttan nitiska när det gällde den systematiska förföljelsen av de politiska fångar som hamnat i deras våld. De lär ha bidragit i egen hög person till fångarnas fysiska och psykiska lidande.
Det sägs att de två männen reagerade på olika sätt när de mot sin vilja hamnade i det massmediala rampljuset och mötte journalisterna samlade utanför deras bostäder. Vişinescu försökte slå till pressfotografens kamera medan han lät skymforden hagla över den journalist som ställde känsliga frågor om hans förflutna. Ficior däremot valde en annan strategi. När han slutligen öppnade lägenhetsdörren sa han bland annat: ”Gud är god, hans godhet består i all evighet. Jag är en sann kristen och har inte begått de missgärningar som jag nu är beskylld för.” Tala om att fan blivit religiös på äldre dagar…
Intressant nog är det först nu, 25 år efter kommunistsystemets kollaps, som man inleder rättegångarna mot fängelsechefer som var verksamma under kommunistledaren Gheorghe Gheorghiu-Dejs tid vid makten (1948-1965), det vill säga under den stalinistiska, mörkaste perioden i Rumäniens kommunistiska förflutna.
Om tillvaron som fånge i de vidriga rumänska kommunistfängelserna har det skrivits en stor mängd memoarböcker, essäer och vetenskapliga studier. 2011 utkom det första prosaverk på rumänska där det ökända fängelsesystemet skildras i fiktiv form: Lucian Dan Teodorovicis prisbelönade roman Matei Brunul, vilken redan nått ut till en internationell läsekrets, tack vare översättningar till bland annat franska. Förutom romanförfattare är Lucian Dan Teodorovici (f. 1975) dramatiker och har skrivit flera TV- och filmmanus.
Romanens huvudgestalt, Bruno Matei, är uppvuxen i Rumänien men flyttar som tonåring till Italien, där hans italienskfödda mor har sina rötter och sin släkt. Bruno väljer att studera till skådespelare, trots att fadern vill att han ska ägna sig åt juridikstudier för att sedermera få en chefsbefattning i familjens italienska storföretag inom slakteribranschen. Under studietiden upptäcker Bruno med stor förtjusning marionetteatern, och marionetterna kommer att bli hans stora lidelse. På Sicilien får han träffa en excentrisk familj som vigt sitt liv åt marionettspelets konst, och utökar flitigt sina kunskaper om teatro delle marionette. Dock blir tiderna allt grumligare. Att de säregna marionettmakarna under ett antal föreställningar gjort vissa anspelningar på Mussolini får dramatiska konsekvenser: De faller i onåd hos myndigheterna och blir tvungna att hals över huvud fly från Sicilien, vilket innebär slutet på Brunos lärotid.
Med hjälp av en av faderns gamla rumänska vänner vid namn Lucreţiu Pătrăşcanu, som just blivit utnämnd till justitieminister inom Petru Groza-regeringen, får Bruno så småningom jobb som konstnärlig rådgivare vid den nygrundade Dock- och marionetteatern i Bukarest. Han stortrivs med sitt arbete och börjar snart ge privatlektioner i marionettspelets konst åt fyra studenter – hans ”lärjungar”. Stora, otäcka politiska förändringar är i antågande. Paret Pătrăşcanu arresteras, Bruno avskedas kort därefter och nekas dessutom utresetillstånd när han vill resa till Italien för att närvara vid faderns begravning. (Justitieminister Lucreţiu Pătrăşcanu dömdes senare till döden och arkebuserades i april 1954. Han rehabiliterades postumt 1968.)
En marsmorgon 1949 hämtas Bruno av ett par uniformerade män – det är början på en långvarig mardröm. Under det brutala förhöret på inrikesministeriet anklagas han för att ha konspirerat mot den rumänska staten, vilket skulle bero på hans ”fascistiska uppfostran”. Enligt förhörsledaren har Bruno spridit kontrarevolutionära idéer med hjälp av sina ”lärjungar”, varav två tidigare varit anhängare av Järngardet. I ett års tid blir han utsatt för fasansfull tortyr på det ökända Uranus-fängelset, men en dag ”bekänner” han allt: att han varit ledare för en kontrarevolutionär grupp vars syfte varit att destabilisera regeringen och därmed Rumänien, att han redan som tonåring hyst sympati för Järngardet, vilken med tiden fördjupats av den fascistiska ideologi som smittat honom i Italien.
Bruno skickas så småningom till straffkolonin Peninsula, därifrån till fängelset i Galaţi och senare till fängelset i Iaşi, där livet som politisk fånge inledningsvis tycks vara aningen mänskligare än i andra fängelser. En dag råkar han ut för en mycket allvarlig arbetsolycka på en byggarbetsplats, dit han transporterats tillsammans med flera medfångar. Efter att ha legat i koma i åtta dygn vaknar han på sjukhus, dock utan att överhuvudtaget kunna minnas något om sina senaste tjugo levnadsår. Med undantag för den neurokirurg som vårdar Bruno tror alla i dennes omgivning till att börja med att han fejkar sin minnesförlust för att slippa återvända till fängelset. Kroppsligt sett blir han sakta men säkert återställd, men han har fortfarande ett stort tomrum i minnet.
När Bruno skickas tillbaka till fängelset får han helt oväntat en ”vän” utifrån, som kallar sig kamrat Bojin och som hävdar att han är skickad av PMR, Rumänska Arbetarpartiet, för att hjälpa honom. (Det dåvarande PMR omvandlades 1965 till PCR, Rumänska Kommunistpartiet.) Under deras samtal skönmålar Bojin det nya samhället därute genom att beskriva det som ”rena rama paradiset”. I april 1958 frisläpps Bruno och får genom ”Partiets” försorg bostad och jobb på den statliga Dockteatern i Iaşi. Hans ensamhet lindras av en gåva från Bojin – en marionett som får heta Vasilache och som blir hans hängivna livskamrat. Han har dock inte den ringaste aning om att ”vännen” Bojin arbetar inom Securitate och fått i uppdrag att hjärntvätta honom. Nu när Bruno drabbats av minnesförlust och således blivit av med ”den onda, kontrarevolutionära delen” av sitt minne, kommer han att enligt den så kallade Makarenko-metoden omvandlas till en ”ny människa”. Det är ett experiment som i högsta grad intresserar några högt uppsatta chefer inom Securitate.
Så småningom blir Bruno förälskad i en hotellreceptionist vid namn Eliza och börjar anförtro sig åt henne. Hon ifrågasätter emellertid Bojins uppriktighet och de upplysningar han ger Bruno när denne försöker fylla det stora tomrummet i sitt minne. Bland annat förleds han att tro att han tidigare kastats i fängelse på grund av ett missdåd, vilket får honom att brottas med skam- och skuldkänslor gentemot Partiet och det nya samhället. När Eliza berättar att Bojin tvingat henne att samarbeta med Securitate förvränger hon i själva verket sanningen. Kallblodigt börjar hon planera att tillsammans med Bruno fly till Jugoslavien och därifrån till Italien. Uppenbarligen är Bruno själv en marionett i det nya, totalitära samhället, och det är ömsom Bojin och ömsom Eliza som drar i trådarna.
Teodorovici lyckas stegra spänningen i romanen genom att låta handlingen utspela sig på två skilda tidsplan. På det ena tidsplanet återger den allvetande berättaren den 38-årige Brunos tillvaro efter olyckan, hans relation till Eliza och Bojin samt hans fruktlösa försök att lappa ihop sitt sargade minne; det andra tidsplanet är uppbyggt kring de tjugo år som saknas i hans minne.
Det intressanta är att Teodorovici i sin roman ger en nyanserad bild av relationen mellan offer och bödel. Bojin lyder förvisso order, men ifrågasätter dem ibland, i synnerhet när de i hans ögon är motsägelsefulla. Dessutom hyser han stundvis medlidande för Bruno och brottas med skamkänslor och samvetsförebråelser.
Förhörsledare torterar skoningslöst, fängelsechefer ger prov på uppfinningsrikedom när det gäller den fysiska och den psykiska misshandeln av politiska fångar. En av dessa fängelsechefer, Iosif Lazăr, skryter för fångarna med att han under andra världskriget suttit i ett av nazisternas mest fasansfulla koncentrationsläger; för Bruno är det obegripligt att någon som pinats i helvetet därefter själv väljer att vakta dess lågor. I vissa fall är det fångarna själva som blir torterare, exempelvis i straffkolonin Peninsula, där en grupp studenter sätter skräck i sina medfångar. När en fånge förs till deras baracker för förhör dränks hans skrik i dragspelets muntra melodier. Värst drabbas Bruno i Iaşi-fängelset, där andra politiska fångar plågar honom psykiskt genom att resa en mur av föraktfulla ord och fientliga blickar kring honom.
Bland fångvaktarna i det ökända fängelset i Galaţi återfinns den oförglömlige farbror Zacornea. När en av hans överordnade eller en arbetskollega är närvarande pinar han fångarna med ett flöde av hotelser, förolämpningar och grova svordomar, men så fort han blir ensam med dem förändras såväl hans ansiktsuttryck som hans språkbruk. Då talar han vänligt med fångarna, skämtar med dem, håller dem informerade om de senaste nyheterna utifrån, bjuder dem på cigaretter – och ibland har han med sig matpaket från deras släktingar. Farbror Zacornea tar således stora risker för att förbli mänsklig i en mycket brutal värld.
Teodorovici visar i Matei Brunul att även de som arbetade inom det kommunistiska fängelsesystemet hade vissa valmöjligheter, och lyfter fram en viktig etisk aspekt av kommunisttiden i Rumänien.