Nöd och bohemer i Paris
Luc Sante – The Other Paris

I vintras utkom en engelsk översättning av Eugène Sues 1840-talsfresk Les mystères de Paris, utgiven i Penguins klassikerserie. Boken recenserades i New York Review of Books av Peter Brooks, författaren till The Romantic Imagination. Sues mästerverk var, menar han, inte bara den första framgångsrika följetongen, mönster för alla efterföljare, utan därtill en oöverträffad skildring av Paris myllrande undre värld, ett storverk i klass med Victor Hugos Les misérables som inspirerade till repliker i många länder – ja även den svenska läsekretsen fick ta del av Stockholms mysterier, i passande skandalromantisk form presenterade av Carl Fredrik Ridderstad.
sante_other_paris_9780374299323_dixikon.se
En som kan sin Sue är den belgiske författaren och journalisten Luc Sante och han arbetar definitivt i dennes äventyrssociologiska anda i sin bok The Other Paris från 2015 – skriven på engelska eftersom Sante sedan länge bor och arbetar i USA. Bokens undertitel preciserar vad det handlar om, stadens ”poor and bohemian past”, om de fattiga, bohemerna och skurkarna, les clochards och les chiffonniers.

”Und man siehet dem im Lichte, Die im Dunkeln sieht man nicht” slutar Brecht och Kurt Weill sin genialt busromantiska Tolvskillingsopera. Luc Sante har spanat in alla dem som under sekler levde i det parisiska dunklet, de som dog tidigt, okända eller bortglömda, men också de som tog sig fram med gatans smartness och som lyckades ta för sig av vad rännstenen kunde bjuda.

Majoriteten av jordens befolkning har alltid varit fattig. Så varför skulle det varit annorlunda i Paris – i det avseendet liknar konstens och revolutionernas huvudstad andra metropoler. Tidigt rotade sig de mest utsatta i utkanterna, till det som kallades Zonen, utanför de gamla tullarna som länge varken var stad eller land och som hela tiden förändrades, beroende på årstider och konjunkturer. På avstjälpningsplatserna togs allt tillvara, Sante ger detaljerade beskrivningar – n’en parlons plus.

Eller så trängdes de fram på 1800-talet undan, ut mot de nordöstra och nordliga delarna av Paris, mot Menilmontant och Belleville, längs Canal Saint-Martin, sedermera odödliggjord i film och litteratur – Hôtel du Nord finns fortfarande kvar, numera tämligen sofistikerat. Månne Louis Jouvet spökar där.

Les enfants de la zone (Ivry, 1913)
Les enfants de la zone (Ivry, 1913)

De fattigas och bohemens liv är beroende av hur städerna expanderar. Alla storstäder förändras, där rivs för att få luft och ljus, kåkgytter och leriga gator ersätts av breda stråk och imposanta huskroppar. Modernitet, rationalitet – och pengar – driver på. Men få urbana förändringar har väl rönt så mycket ilska och protester som de i Paris. Inte minst baron Haussmanns stora remake vid mitten av 1800-talet.

Det brukar sägas att baronens boulevardisering av centrala Paris dikterades av artilleriets behov av fria skottfält mot framtida barrikader, och av liknande från överheten dikterade önskemål. Men projektet innebar framför allt en allmän modernisering av ett överbefolkat stadsgytter med anor i medeltiden. Eller som Marx skrev ungefär samtidigt, produktivkrafterna sprängde produktionsförhållandena. Och den nya stadsbilden väckte entusiastiska teorier hos Walter Benjamin om Paris som 1800-talets huvudstad, den erbjöd flanören nya jaktmarker.

Sante sällar sig däremot till den skara som med varierande hetta och indignation fördömer förvandlingarna – och Paris har onekligen haft sina många Slussen. På senare decennier Hallarna, La Défense, Mitterands nationalbibliotek, Opéra Bastille … och värst av allt Tour Montparnasse, en styggelse värre än Babels himlabygge.

Eiffeltornet, inte längre ensam silhuett
Eiffeltornet mellan Tour Montparnasse och La Défense

Men Luc Sante har ändå inte författat en stridsskrift – det är för sent erkänner han. Snarare bygger han en cenotaf, eller en katakomb. Det låter kanske dystert. Men boken är skriven med lust och entusiasm och med en stor kärlek till alla de parisbor som genom sekler försökt klara livhanken under skiftande men alltid svåra förhållanden. Därtill ger han en fascinerande bild av människans aldrig sinande förmåga att utvinna något ur det tillsynes omöjliga. Det fanns alltid något kvar att plocka upp på gatan, eller sopa upp från golvet, för att omvandla till något säljbart.

Sante glömmer inte heller upproren och karnevalerna, han skildrar fester och upptåg man aldrig hört talas om. Som den egenartade Descente de la Courtille, en grotesk parad som från 1822 och några decennier framåt tidigt varje askondagsmorgon, efter en genomfestad Mardi Gras-natt, vällde fram från Belleville ner till stadens centrum och Hôtel de Ville. Den vilda maskeraden kunde varit målad av James Ensor, den inspirerade i stället den unge Richard Wagner till en vaudeville som gavs under karnevalen 1839.

Ett annat säreget inslag i den gamla stadsbilden var cours de miracles. Så kallades extra ruskiga tillhåll för de organiserade tiggare som specialiserat sig på att uppträda med diverse oläkbara lyten och krämpor, bara för att sedan kasta av sig allt när de kom hem, som genom ett mirakel. Visst tänker man på tiggarkungen Peachum i Tolvskillingsoperan med hans armé av fejkade krigsinvalider.
Chat_qui_peche
Bokens rikedomen på material och infallsvinklar riskerar dock ibland att bli nästintill överväldigande och läsaren kan stundtals drabbas av vad fransmännen kallar embarras de richesse. Kapitlen om de berömda kabaréartisterna och om gatans lika ryktbara skurkar och desperados blir lätt övermäktiga. Men det mesta är roligt och historiskt tankeväckande. Som genomgången av alla de gamla fantasifulla och ofta glatt obscena gatunamnen och deras ursprung – de flesta tyvärr försvunna och ersatta att trista parader av marskalkar och politiker, författare och vetenskapsmän (fast jag saknar min egen favorit Rue du Chat-Qui-Pêche, Den fiskande kattens gata, en gränd som mynnar i Quai St Michel). Eller varför inte alla populära öknamn på staden och på dess invånare som florerat genom tiderna – allt tecken på flödande urban fantasi. Haussmann och sentida förbättrare till trots, även de brutalaste förändringar skapar nya möjligheter för alla med födgeni och humor att värja sina liv och skapa sig tidigare oanande utrymmen.

Luc Sante berör inte dagens potentiellt explosiva förorter runtom centrala Paris, han flanerar i historien och genom bokens alla kapitel, i linje med den Baudelaire som skriver att ”massan är flanörens miljö”. Och i anslutning till annan förebild, situationisten Guy Debord, ser han det förflutna genom nuet. Med en vacker formulering heter det ”the present flies around you like the landscape as seen from av moving car, but the past is what you stand on, lean against, breathe in”. Debord menade ju att den moderna storstaden kan förstås endast genom vad han kallade la dérive, en medvetet nyckfull rörelse genom stadsvimlet som kan frilägga dialektiken mellan förr och nu, skapa förståelse och ge incitament till förändring.

Luc Sante skapar med sin bok ett liknande vimmel. Det är bara att börja gå …

 

  • Klicka här för att komma till Le musée Carnavalet, muséet i Paris om stadens historia
  • En dokumentär om Haussmann och förvandlingen av Paris
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).