Losing it
William Ian Miller

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris, 178 kr)

Av LARS LÖNNROTH
Till den intellektuelle pensionärens värsta men sällan erkända plågor hör den förljugna idyllisering man utsätts för av välmenande yngre medmänniskor. Efter ett hetsigt arbetsliv med ständiga konflikter förväntas man plötsligt ha blivit en mysig och jättegullig farbror eller tant som bär sina år med lätthet, aldrig bråkar eller säger emot, ägnar sin tid åt barnbarnen eller någon harmlös hobby, uppträder med stillsam värdighet och framstår för omgivningen som ett mönster av mild visdom och resignation. Tills det blir dags att forslas till ett hem för dementa och därifrån vidare till kyrkogården.

En författare som reagerat med befriande ilska mot denna dödsbringande idyllisering är den amerikanske juristprofessorn och rättshistorikern William Ian Miller, stridbar expert på de isländska sagornas juridik. Efter att som forskare ha skrivit skarpsinniga studier av hämndens funktion i det fornnordiska rättssystemet, har han nu på äldre dagar skrivit en lysande kvick och mycket personlig essay om åldrandets stora och små bekymmer, illustrerad med episoder ur den egna professorstillvaron men framför allt ur världslitteraturen, inte minst de isländska sagorna men också klassisk mytologi, Bibeln, Shakespeares dramer och mycket annat.

Ämnet passar ju bra för en sådan behandling eftersom det i hög grad är universellt och evigt, men Millers egen synvinkel är icke desto mindre den manlige amerikansk-judiske akademikerns i början av 2000-talet. Det kvinnliga perspektivet lyser tyvärr med sin frånvaro utom i enstaka undantagsfall.

En huvudtes i boken är att äldre män ingalunda blir ädlare, visare eller mildare med åren. De blir tvärtom surare, argare, dummare, bittrare, glömskare, elakare, mer hämndlystna och benägna att kverulera. Deras hjärnor krymper i takt med deras avtagande kroppskrafter. Om de ändå av omgivningen uppfattas som visare eller mildare än förr beror det mestadels på att de av feghet funnit det för gott att dölja sina verkliga känslor.

Till skillnad från de flesta av sina manliga kolleger i samma ålder bejakar Miller sin egen gubbighet eller rentav snobbar med den. Han formligen frossar i självironiska beskrivningar av sin tilltagande åldersnoja, minnesförlust, ledvärk, sömnlöshet, dödsrädsla och skadeglädje vid budskap om fienders olycka. För att inte tala om avunden mot yngre framgångsrika konkurrenter och den fåfänga jakten på borttappade nycklar, glasögon, namn och litteraturhänvisningar. Eller den manliga självkänslans nederlag när man nås av budskapet att en smart och attraktiv studentska karakteriserat en som ”gullig gammal professor”.

En åldrad och sur Egil Skallagrimsson

Mot den bakgrunden är det förståeligt att Miller med en viss förkärlek identifierar sig med blodtörstiga judiska patriarker eller åldrade vikingakämpar som Egil Skallagrimsson, han som strax före sin död lät begrava sina dyrbara skattkistor för att ingen i släkten skulle få fatt i dem och därefter högg ihjäl de trälar som hjälpt honom gräva, så att ingen utom han själv skulle veta var skatten var gömd. Men också mer utpräglat tragiska åldringar ur världslitteraturen skildras här med inkännande och sympati: Bibelns klagande Job, den övergivne Kung Lear, förödmjukad av sina otacksamma döttrar.

Millers betraktelser över åldrandet är ofta starkt provocerande men de är också gripande och mycket underhållande. Till höjdpunkterna hör hans reflektioner om den åldrande mannens självbild, där han kan stödja sig både på psykologisk facklitteratur och egna erfarenheter. I badrumsspegeln tycker han sig varje morgon fortfarande se den ungdomliga och kraftfulla mansgestalt som en gång var hans. Också de åldrade kvinnor han en gång älskat ter sig för hans blick evigt unga och vackra. Men om han under en promenad på stan plötsligt möter sin egen spegelbild i ett skyltfönster har han i början svårt att känna igen sig och får en chock när han slutligen gör det. Kan denne vederstygglige gubbstrutt verkligen vara han själv? Tanken är så obehaglig att han helst förtränger den.

I det sammanhanget redogör han för ett psykologiskt experiment som företogs i USA på ett äldreboende för dementa, där de gamla hade svårt att hitta tillbaka till sina rum på kvällarna. Att skriva deras namn på dörrarna hjälpte inte, och inte heller att pryda dörrarna med deras porträtt, om dessa porträtt visade hur de såg ut som gamla och skröpliga. Om man däremot satte upp bilder av hur de såg ut som unga kände åldringarna genast igen sig och hittade utan svårighet hem till det egna rummet.

En ung Gunnar träffar Hallgerd första gången (Illustration från "Vore fædres liv", 1898)

På ett lätt excentriskt och självsvåldigt men mycket stimulerande vis kombinerar Miller egna minnen med psykologi, moralfilosofiska tankar, politiska kommentarer och kulturhistorisk essayistik, ofta med utgångspunkt från de medeltida texter som han tidigare ägnat sig åt i sin forskning.

En intressant teori som han energiskt argumenterar för – med belägg från Beowulf och isländska sagor – är att åldringar i det forngermanska samhället demonstrativt lade sig till sängs när familjen drabbats av en olycka som måste sonas genom hämnd. Genom sänggåendet demonstrerade enligt Miller den gamle för omvärlden att någon annan nu måste utföra den hämnd som han själv inte längre hade krafter till.

Den teorin kan nog stämma i åtskilliga fall, men Miller hugger i sten när han tillämpar den också på den berömda scen i Njals saga där den gamle Njal under anfallet på sin gård lägger sig till sängs med sin hustru och båda anbefaller sina själar i Guds händer medan fienderna bränner ner deras hus i grunden. Här handlar nämligen sänggåendet inte om hämndlystnad utan om ett par fromma åldringars kristliga ödmjukhet och resignation inför döden. Sådan fromhet förekommer ju trots allt ibland i medeltidslitteraturen, om än mera sällan i verkligheten.

Man får kanske dock förlåta Miller att han ibland går för långt i sin iver att punktera myterna om ålderdomen som en tid av frid, visdom och ädel försoning. Det är mycket nog att han med polemisk skärpa, stilistisk brio och oavlåtligt ilsken vitalitet förmår visa hur mycket elände som döljer sig under den idylliserade gubbålderns fasad.

______________

– Se en intervju med Miller om boken:

Kommentera: