Ljus i augusti

faulkner_august1

Klicka på omslaget för att köpa boken

Av MERETE MAZZARELLA

Först för ett par dagar sen läste jag ut Faulkners Light in August.

Förklaringen är sommarens höjdpunkt, barnbarnsfamiljens två veckor långa besök som fyllde varje ögonblick av min vakna tid – och en stor del av nattens drömmar med. Det var i hög grad vad den ganska bortglömda brittiska författaren Saki kallat den ”un-rest cure” som alltför bekväma äldre människor kan behöva lite då och då.

Nej, jag ska inte börja berätta om mina barnbarn för visserligen har jag skrivit en bok om barnbarn men ganska långt instämmer jag faktiskt i den replik av en gammal, fint bildad finlandssvensk dam som jag inleder boken med:

”Det finns tre ämnen man inte ska tala om, sina sjukdomar, sina drömmar och sina barnbarn.”

Således ska jag inte heller sucka över moderna barns matvanor – alltså detta att de inte bara är kinkiga utan också till varje pris utförligt ska tala om vad de äter och inte äter och att de dessutom vid varje måltid bara vill äta det de verkligen har lust att äta och alltså inte gärna nöjer sig med något av det de i princip äter. Ja, alltså: detta har jag nu inte alls berört.

Däremot måste jag ju helt hastigt försäkra att vi talade om mycket mycket annat än var vi vill begravas, bland annat om skilsmässor. Barnen som sen tre-fyra år tillbaka är skilsmässobarn undrade om jag tror att deras pappa fortfarande är ledsen över att deras farfar och jag skilde oss. Jag sa att jag tror att deras pappa nu kommit över det.

Men Light in August var alltså – och förblev, trots alla avbrott – en riktigt riktigt stor läsupplevelse, berörande, upprörande. Gun-Britt Sundström har nån gång för länge sen – och eftersom hon är jämnårig med mig måste hon då ha varit mycket yngre än jag (hon, vi?)  är nu – ha skrivit om hur de stora konstupplevelserna, de som verkligen lyfter en, blir glesare med åren, hur man liksom tyngs ner av ”erfarenhetens stenar i fickorna”.

yoknapatawpha-county-map

Faulkners egen värld, Yokna-patawpha county. Han ritade själv kartan till boken Absalom, Absalom!, och signerade den med "William Faulkner, Sole Owner & Proprietor."

Jag är tacksam för att än en gång ha förunnats en stor läsupplevelse och skulle vilja placera romanen nånstans i nivå med Krig och fred  som jag – när någon frågar –  brukar nämna som den bästa roman jag nånsin läst. (Det är mest taxichaufförer som frågar och då bara om de först frågat om mitt yrke.)

Men Faulkner påminner faktiskt om Tolstoj i den meningen att han förmår skapa hela världar, man tänker inte i termer av berättarteknik när man läser honom, hans berättande förefaller ha vuxit fram alldeles organiskt, han förefaller veta allt också om minsta biperson. Det finns inga svackor och slutscenen, slutrepliken – som inte ska avslöjas här – kommer jag aldrig att glömma.

Vill man sätta in romanen i ett större sammanhang kan man ju konstatera att man blir påmind om vilken historisk milstolpe det är att USA idag har en svart president. (Man blir för övrigt också påmind om att alla som har någon svart förfader har brukat räknas som svarta). Under sommarens lopp har jag läst gamla nummer av The New York Review of Books – nummer som kom ut i september och oktober i fjol, före presidentvalet. Här försäkrar mången expert fortfarande myndigt att det är otänkbart att amerikanerna skulle rösta på en svart presidentkandidat.

Vi får inte sluta upp med att vara tacksamma för att de hade fel.

  • Läs också Ivo Holmqvist om Faulkner här
  • DIXIKON – mer att läsa
    Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Loading

Kommentera: