Ljuger minnena?

Klicka på omslaget för att komma till Adlibris (139 kr)
Av MERETE MAZZARELLA

Charles Darwin hade ett bardomsminne från fyraårsåldern. Han sitter i systern Carolines famn och hon skalar en apelsin åt honom. Plötsligt ser han en ko springa förbi fönstret, han blir rädd och hoppar till och råkar få ett skärsår, som är så djupt att han har kvar ett ärr ännu på äldre dar.

Sedan frågar han sig om minnet verkligen stämmer, eller om det är så att det är något som man berättat för honom så många gånger att han tror att det är något han kommer ihåg. Detta är ju före fotografiernas och videofilmernas tid. Han kommer fram till att det som talar för att minnet stämmer är att det är så tydligt och starkt – han kommer ihåg var de satt och orsaken till att han blev rädd. Men det faktum att han kommer ihåg från vilket håll kon kom springande tycker han är så pass övertygande att han tror att minnet måste stämma.

Ungefär på samma skeptiska vis resonerar han i sina böcker. Ofta baseras slutsatserna på enskilda fall, rentav anekdoter eller hörsägen, men summan av dem pekar ändå så starkt i samma riktning att han kan dra slutsatser av dramatisk karaktär.

Den här historien har jag hittat inte hos Darwin själv utan hos Johan Frostegård i hans utomordentliga bok Nästan allt om människan så därför vet jag inte om Darwin nånsin jämförde sitt minne med syster Carolines men berättar man barndomsminnen är det lätt gjort att man kommer ihop sig med sina närmaste.

En god vän har ett kristallklart minne av hur hon satt vid köksbordet och led för att hennes mor inte ville låta henne stiga upp förrän hon ätit upp sin grötportion. Men när hon konfronterade sin mor med den här episoden blev modern både förvånad och förgrymmad: ”Aldrig i livet att jag skulle ha tvungit dig att äta gröt!

Som bekant är det inte mindre än tre syskon som har skildrat hur det var att växa upp som barn till Alva och Gunnar Myrdal – Jan Myrdal, Sissela Bok och Kaj Fölster – och ingen skulle väl tro att det var samma barndomshem som skildrades.

Minnena av en och samma barndom kan också förändras med tidens gång: Ingmar Bergman blev med åren mer försonlig mot sin ursprungsmiljö. Det samma kan inte sägas om Jan Myrdal.

Själv har jag två tydliga minnen från tidig barndom: det ena är av tjutet av luftvärnssirener, det andra är av min far i uniform. Det är bara det att de här minnena omöjligt kan stämma: jag är född 1945 då Finland inte längre var i krig och förövrigt var min far aldrig med i kriget. Mina minnen – det jag uppfattar som minnen – bygger dels på andras berättelser och dels på ett slags önsketänkande: under skolåren var jag omgiven av kamrater vars fäder varit vid fronten och uppfattade det som pinsamt att min far i egenskap av diplomat kommit undan.

Minnena ljuger heter Kjell Espmarks självbiografi från i höstas. Såhär börjar han:

”Det första minnet är mycket tydligt. En våldsam brand lyser upp natten. Min mor har mig på armen och vi bevittnart andlöst dramat genom ett fönster i villans övervåning. Det är ett grannhus, kanske ett magasin eller en verkstad, som står i lågor. Jag kan inte vara än ett par år men upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild.
Men det är ett fel med bilden – alldeles bortsett från att eldsvådan är ett stående inslag i den återblickande genren. Bilden är registrerad på avstånd. Jag ser mig själv på min mors arm framme vid fönstret med det brinnande huset skimrande i rutan och ett rött eldsken flackande över ansiktena. Det finns rimligtvis en genuin upplevelse bakom tablån men den har bearbetats. Minnet ljuger.
Det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger – och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än den tillfälliga scenen. Kanske är det den tillförda innebörden som ger minnet dess styrka.
Vad är det då som ger just detta foto av mor och barn framme vid fönstret ett så mytiskt skimmer? Jag ser mig själv i min mors famn. Är poängen att jag är ensam där? Det finns ännu ingen yngre bror som ska bli älsklingsbarnet och ställa mig åt sidan. Är det något så trivialt alltsammans handlar om?
Nej, det finns något mer i bilden. Min mor är, trots det skrämmande utanför fönstret, lugn och fattad. Hon är ännu inte detta centrum för uppslitande scener, med gråt och förebråelser som hör kvällen till, ännu inte detta ständiga hot om att försvinna och lämna oss, min bror och mig, ensamma i rena ingenting. Hon är ännu tryggheten. Minnet ljuger in den tryggheten i bilden.
I själva verket är gestalten framme vid fönstret så hjälplöst sårbar. Hon bär redan sitt andra barn inom sig, hennes enda värn mot fruktan för att mannen med sina otroheter ska lämna henne och låta henne falla rakt ut i det mörker och den ensamhet hon ser sig predestinerad till.”

Espmarks teknik är att läsa sina minnesbilder baklänges, att visa hur det han minns från sin nog så utsatta uppväxt allt är sådant som i någon mening förebådar den samhällsmedvetna författare han med tiden blev.

Han är utomordentligt stimulerande inte minst för alla som själva är intresserade av livsberättelser men samtidigt måste man fråga sig: hur kan han vara säker på att han nu sitter inne med facit, att minnena verkligen betyder just det han får syn på idag?

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).