Ljudkonst.
Mellan ren materialitet och det platsunika eller Konsten att få oss att minnas

Andreas Engström, bl.a. redaktör för den tyska tidskriften Positionen och musikskribent, reflekterar med anledning av boken The Statement och en musikinstallation av Åsa Stjerna, Ein Meer aus Herzschlag, över ljudkonsten som konstform.

 

Jag bläddrar litet i några av Kehrer Verlags böcker om ljudkonst. De dokumenterar utställningar och seminarier vid ljudkonstutbildningen på konsthögskolan i Braunschweig i Niedersachsen. The Statement! Sound – Installation, får mig att haja till. Jag besökte inte denna 2015 men blir nu nyfiken. Vad är det man påstår eller säger sig vilja uttrycka?

Jag blir inte direkt klokare när jag läser vidare. Egentligen är det kanske inget annat än ett typiskt namn på en utställning där man vill hävda något, men vet inte exakt vad, där verken i sig säger nog, det outtalade. Men samtidigt, ordvalet, någonting verkar stå på spel och vill bli manifesterat med denna utställning.

Vad det är får jag kanske aldrig veta. Däremot slår det mig vid läsningen att vid beskrivningen av ljudkonsten i allmänhet (och även denna utställning och seminariet i synnerhet) verkar det finnas sätt att uttrycka sig om konstformen som sedan länge känns så typiska att det nästintill handlar om …. påståenden, manifestationer, eller hur man i det här sammanhanget bäst översätter ”statement” till svenska. Som om konstformen gång på gång måste förklara vad det handlar om.

Ofta går det att läsa om hur ljudkonsten i grunden befattar sig med ”fenomen”, som ”individens hörerfarenhet”. Vikt läggs vid ”perceptionen”; hur det ljudande tar ”haptiska” eller ”fysiska” former och skapar en ”totalkroppslig upplevelse”. Verken kretsar ofta kring ”överföring av det visuella till det akustiska”, ”undersökningar av klanger”, ”utvecklandet av resonanskroppar” eller ”akustiska definitioner av det arkitektoniska rummet”.

Vad är detta om inte ett i slags diskursivt manifest för en ren materialitet? Är ljudkonsten därmed ett slags modernistisk överliggare i den konstteoretiska diskursen inom vilken det mesta, inte minst intermedial konst som ljudkonsten i grunden kan sägas vara, rör sig utanför dessa rena materiella eller fenomenologiska erfarenheter?

Är det kanske detta som gör att jag under så lång tid som kritiker inom samtidsmusik och bildkonst kommit att befatta mig med framför allt ljudkonsten? Att jag helt enkelt uppskattar denna purism, befriad från teori, koncept, diskurser och med koncentration på det rent materiella och om man så vill ”det viljelösa betraktandet”?

Ljudkonsten är som bekant lika hemmahörande inom samtidsmusiken som inom samtidskonsten. Ser man på dess relation till musiken kan man spåra dess estetiska rötter till den elektroakustiska musiken och idéerna om det reducerade lyssnandet så som det utvecklades i Paris under efterkrigstiden där ”ljudobjektet” (l’objet sonore), de enhetliga detaljerna vi hör, inte kan härledas till någon ljudkälla; man hör bara ljudet i sig, fritt från referenser. Tankarna utvecklade vidare av François Bayle när han på 1960-talet talade om det ”akusmatiska lyssnandet” med referens till Sokrates föreläsningar bakom draperiet där blott budskapet gick fram, inte källan, den som talade.

Men är ljudkonsten så befriad från referenser att den blott skulle undersöka den rena perceptionen? Nej, tvärtom egentligen. Det materiella pekar nämligen vidare. I nämnda bok refereras det till Platon som i Faidros menar hur skriften möjliggör förmedlingen av kunskap. Samtidigt består den av främmande och påhittade tecken och kommer därför inte från inuti oss – språket kommer utifrån och är inövat. Därför är skriften förrädisk – den får oss nämligen att samtidigt förlora förmågan att minnas att erfara.

Ljuden däremot får oss att minnas.

Detta leder till en avgörande skillnad mellan elektronisk musik och ljudkonst. Den amerikanska ljudkonstnären Max Neuhaus menade att ljudkonst aldrig handlar om att skapa ljud som ska kunna spelas upp i högtalarsystem eller i en konsertlokal där också andra verk kan framföras. Ljudkonst handlar om relationen till ett visst, unikt, fysiskt sammanhang eller miljö. Ljudkonsten är alltså inte hi-fi, trogen ett originalljud som kan spelas upp var som helst. Ljudkonsten är lo-fi, ett visst verk existerar bara vid en viss plats och reproduktionen av det är lika ”hi-fi” som ett tvådimensionellt foto av en tredimensionell skulptur.

Ett konkret exempel, också från Braunschweig: För ett år sedan såg där jag en annan utställning, Klangstaetten på Allgemeiner Konsumverein. Denna utgick från de många kyrkogårdarna i centrum, som efter anläggandet av en huvudkyrkogård i slutet av 1800-talet tagits ur bruk och därefter mest varit gröna genomgångsrum. Några av den internationella ljudkonstens tunga namn arbetade här med installerad klang för att på så sätt undersöka platsens och platsers atmosfär, identitet, historia och förhållandet mellan att höra och se.

Höra och se – sinnenas erfarenhet. Som det brukar låta, alltså.

Ett av de finaste verken, och det enda som inte innehöll något synbart visuella element – alltså ”rent” ljud – var Åsa Stjernas Ein Meer aus Herzschlag. Verket inbjuder till stilla vandring utmed gångarna i den cirka åttio meter långa kyrkogården där det ur femtiotalet högtalare smyger långsamma pulser med skiftande frekvens och rytmisk komplexitet. Under det att man passerar de av murgröna övertäckta gravstenarna uppstår en andäktighet som synliggör platsen, dess akustiska egenskaper, visuella ton och utbredning – framför allt ett poetiskt synliggörande av tid och förgänglighet. Klangen i sin abstraktion ger paradoxalt en röst åt platsen – konkretiserar, konceptualiserar – och i och med att kyrkogården sedan länge är ur bruk får metaforen över förgängligheten en dubbel ton.

I ett verk som detta möts ljudkonsten två skenbart dialektiska poler. Den rena materialiteten kombineras med det det platsunika, det lo-fi, där ljudet i sitt sammanhang blir allt annat än akusmatiskt. Snarare hjälper de oss att minnas att erfara en plats som nu framstår som något annat om den inte blivit synliggjort, eller tillgängliggjord, genom det abstrakta materialet ljud.

Även detta verk och utställningen som helhet bar ett slags ljudkonstens statement. Den manifesterade genom en ”totalkroppslig upplevelse” just min ”hörerfarenhet”. Men pendlingen till ett slag konceptualism utgår här som så ofta från något slags klangen-i-sig-tanke, ett slags materialets förfining. Kanske är det denna balans mellan idé och material, kroppslig upplevelse och erinring som jag gör att jag så uppskattar konstformen. Kanske är det också detta som också är dess statement.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!