Livsviktig litteratur
Om Samizdat i Berlin

Lyssnar jag lite för länge på diskussioner om litteraturens väsen, om vad litteratur ska vara eller inte vara, är det risk att jag tröttnar så mycket att jag kommer att tänka på något som Georg Klein har berättat. Han var tonåring i det belägrade Budapest i andra världskrigets sammanrasande slutskede, utkommenderad att gräva diken som påstods kunna hejda de sovjetiska stridsvagnarna. Uppgiften var förnedrande, fullständigt meningslös och han kände sig inte som människa längre. Han såg sina fötter gå som om han vore död. I det ögonblicket, utan förvarning, kom minnet av en dikt tillbaka: Rilkes ”Du bist die Zukunft, grosses Morgenrot.”

Han blev levande igen. Detta är vad några rader litteratur kan göra. När diskussionerna om romanen eller poesin blir alltför abstrakta, när det kort sagt blir alltför mycket akademiskt dikesgrävande brukar jag tänka på det.

Ett stycke av den nöd som gör litteraturen livsviktig har tillfälligt flyttat in på Berlins tryggt ombonade Literaturhaus på Fasanenstrasse. Utställningen Samizdat im Gulag , som pågår fram till den 13 december 2015, ger en inblick i det skrivande som pågick i de sovjetiska fånglägren. Att skriva var farligt, ofta förbjudet, men människan, det berättande djuret, slutar inte berätta även om hon svälter. Folksagor, dikter och klassiker av Blok, Pusjkin och Shakespeare kopierades för hand i anteckningsböcker eller i små hemgjorda böcker med cigarettpappersblad, täckta med prydlig, minimal handskrift, långt mindre än tryckbokstäver. Ibland skrevs de ner ur minnet, misstänker utställarna. Här finns ”Jungfrun från Orléans”, Voltaires satiriska dikt om Jeanne d’Arc, illustrerad med nakenbilder, och en handskriven lägertidning full av interna skämt, som ett ode till en lyckligt avlägsnad blindtarm.

Poesialbum (Foto: Håkan Lindgren)
Poesialbum (Foto denna och övriga bilder: Håkan Lindgren)

Jag stannar framför ett poesialbum från ett läger i Mordvinien i södra Ryssland. Det har pärmar gjorda av björknäver. Nävern har åldrats och spruckit en aning. Jag kan inte förklara varför den enkla upplysningen om materialet berör mig så djupt. 1953, samtidigt som det goda livet började återvända i Väst – sockerransoneringarna släppte i Storbritannien, svenskarna började åka på charterresor till Mallorca – bands det in av en ung estniska, vars namn har gått förlorat. Dikterna i albumet är skrivna av en samling vänner som hade bildat en underjordisk, vänsterradikal och antistalinistisk motståndsgrupp. De upptäcktes 1951. Straffet blev döden för de tre ledarna; övriga fick domar på tio eller tjugofem år.

Så dyrbara som i fängelsebiblioteket hade böcker aldrig tidigare varit, skriver författaren Evgenija Ginzburg i sina memoarer, som citeras på utställningens skyltar. ”Läsandets egentliga, innersta mening uppenbarade sig för mig först i den här gravkammaren.” Ginzburg fastnade i lägernätet 1935, under Stalinepokens mest paranoida år, anklagad för trotskism. Hon släpptes 1947, fängslades på nytt 1949, rehabiliterades 1955. När hon sattes i en underjordisk isoleringscell höll hon modet uppe med poesi: Pasternak, Majakovskij, Mandelstam och andra. ”För eftermiddagen bestämmer jag mig för Pusjkin. Jag håller ett föredrag om Pusjkin för mig själv. Och sedan reciterar jag allt jag kan minnas av honom. Det visar sig att minnet, när det väl befrias från yttre intryck, plötsligt förvandlar sig som en puppa till en fjäril.” Att kunna ge litterär form åt sina egna erfarenheter var lika viktigt. ”Och sedan diktar jag själv (utan blyerts och papper!) dikten ’Isoleringscell’. […] Det kan de inte ta ifrån mig. De har tagit allting, kläder, skor, kam, strumpor. De låter mig ligga nästan naken i kylan. Men det kan de inte ta ifrån mig. Det står inte i deras makt. Det tillhör mig. Jag ska uthärda även den här isoleringscellen.

Alla Andrejevnas bönbok, 4 x 5 centimeter, lätt att gömma. Andrejevna och hennes man, författaren Daniil Andrejev, dömdes 1947 till 25 år för ”antisovjetisk propaganda”.

Och sedan diktar jag själv (utan blyerts och papper!) dikten ’Isoleringscell’. – Evgenija Ginzburg

Med fantasins och litteraturens hjälp kan man glida iväg så långt ifrån sig själv att det kanske inte är helt och hållet friskt – men den situation de befann sig i var heller inte frisk. En annan fånge, svenskättade Nina Hagen-Torn, dömd till fem år i Kolyma, uthärdade misshandel och fångenskap genom att föreställa sig att det inte hände henne, utan den berömde vetenskapsmannen Lomonosov, som blev något av en idol för henne. Därmed förvandlades fångenskapen till berättelse: det som inte kan uthärdas när det händer en själv blir uthärdligt som berättelse. Vad beror det på? Det handlar inte bara om att skaffa sig distans, tror jag. Berättandet lyfter dig in i ett annat seende, ett seende som gör att något av din egen instängda, otillgängliga styrka frigörs. Berättandet gör dig, tillfälligt, huvudet högre än du är. Detta borde undersökas närmare.

Istället för att undersöka det närmare går jag vidare till nästa utställningsföremål, ett häfte med färgglada teckningar som kunde vara hämtade ur en bilderbok för barn. På en av akvarellteckningarna sitter en björn och frossar framför en räv som inte får smaka: stora tårar rullar från rävens ögon. Bordet dignar under en stor vattenmelon, dessutom finns det bröd, vin, korv och frukt, och en flicka kommer bärande på en stekt kyckling. När man vet under vilka förhållanden bilden är gjord får den en särskild innebörd. Upphovsmannen, Vladimir Golitsyn, var författare till ett fyrtiotal barnböcker.

Teckning av Sergei Mikhailovich Golitsyn
Teckning av Sergei Mikhailovich Golitsyn

En granne angav honom för antisovjetisk agitation och 1940 sattes han i läger utanför Kazan. Där blev han svårt sjuk i pellagra, en vitaminbristsjukdom som var vanlig i lägren. En fånge som varit läkare, Anatolij Vlasko-Vasiljev, tog sig an honom och gjorde sitt bästa för att hjälpa honom; Golitsyn dedicerade häftet med teckningarna till honom. Istället för att få den vård han behövde skickades Golitsyn till fronten, där han dog 42 år gammal. Teckningarna är daterade 1942.

Påfallande många livsöden liknar varandra. De dömda har själva varit partimedlemmar eller på olika sätt engagerat sig i att bygga upp Sovjetunionen. Det hjälpte dem inte. De anklagades för verkliga eller påstådda missnöjesyttringar och drabbades av sanslöst grymma straff. Domstolsförhandlingen när Ginzburg dömdes till tio år var över på sju minuter. En av de anonyma rösterna i Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand har berättat: ”De som fått fem eller sex år pratade om sina hem, medan de som dömts till tio eller femton år teg.

Mycket av litteraturen i lägren hamnade aldrig på papper eftersom den förblev muntlig. Enligt Varlam Sjalamov (av honom finns lägerskildringen Skovelmästaren på svenska) hade den som kunde berätta historier större chanser att överleva. De tungt kriminella fångarna hade makten i lägren och krävde att de intellektuella, som de föraktade, skulle underhålla dem. På utställningsväggen citeras en dialog ur Sjalamovs Ormtjusaren.

Jag har berättat för dem, ’stansat romaner’, som det kallas på tjuvspråket. På kvällarna berättade jag Dumas, Conan Doyle, Wallace. För den skull har de gett mig mat och kläder och jag behövde inte arbeta lika hårt.”
”Ni utnyttjade er tydligen av en bildad människas enda fördel.”
”Nej”, sade jag. ”Nej. Jag upplevde det alltid som en sista förnedring, som slutet. För en tallrik soppa har jag aldrig berättat romaner.”

Fången Elena Vladimirovna arbetade på en lång, episk dikt om sin lägertillvaro, skriven i huvudet. Hon ville inte enbart förlita sig på sitt eget minne, säger en skylt, och invigde en kvinnlig medfånge. När de träffades höll de stroferna vid liv. Vad som utifrån sett förhoppningsvis liknade ett vardagligt samtal fångar emellan var ett konspiratoriskt minnesprojekt. Senare fick hon tillfälle att skriva ner sin dikt och fyllde 200 cigarettpapper med 40.000 strofer. Cigarettpapper var för övrigt eftertraktat i lägren: det är lätt att föreställa sig vilka konflikter det kunde ge upphov till. Hur många dikter röktes upp?

En stor del av Sovjetunionens ekonomi byggde på slavarbete. På utställningen kan man läsa om det legendariska sovjetiska byggprojektet Vitahavskanalen, Belomorkanal. 1931 beordrade Stalin fram en kanal som skulle förbinda Vita havet i norr med Leningrad och Östersjön. 15–25.000 människor antas ha dött under arbetet, som bedrevs för hand, med primitiva redskap. Stål och betong hade man inte tillgång till, de ersattes med trä och sten. Och ändå blev alltihop en kompromiss: kanalen kunde bara göras ca fyra meter djup, vilket gjorde den för grund för tung trafik.

Liten inledning i den stora filosofin

Jag avslutar rundvandringen på utställningen på samma ställe som jag började, framför ett grågrönt skrivhäfte. Gordon Gavriil har författat en lärobok i filosofi åt sin dotter Elisaveta. På omslaget har han skrivit ”Liten inledning i den stora filosofin”. Gavriil var professor i Moskva. Han beskrivs som ”en humanist i ordets sannaste bemärkelse”, en person som höll fast vid idealet ”självförädling genom bildning” även i lägren. Texten innehåller citat som han måste ha återgett ur minnet, ibland på originalspråk. Gavriil lärde ut grekiska i lägret och passade själv på att lära sig arabiska av den före detta muftin i Moskva.

Elisaveta hann aldrig få skrivhäftet. Hon dog 1940. För att skona honom lät man honom tro att hon inte kunde svara på hans brev eftersom hon gått med i partiets ungdomsorganisation Komsomol. Gavriil svalt ihjäl 1942.

Utställningen Samizdat im Gulag har tillkommit i samarbete med den ryska människorättsorganisationen Memorial. Memorial arbetar med att dokumentera förtrycket under den sovjetiska diktaturen. Några av grundarna har själva varit lägerfångar; de utställda böckerna och skrivhäftena kommer från deras samlingar. I Putins Ryssland, där Stalin hyllas på nytt, behandlas Memorial som en fiende till regimen. 2008 gjorde polisen en razzia och beslagtog organisationens digitala arkiv – uppgifter om stalintidens terror som det tagit tjugo år att samla in. Hösten 2015 fruktar organisationen för sin framtid: den nuvarande justitieministern Konovalov hotar med att stänga Memorial.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).