Livskraftiga kioskvältare

"Is that the road to London?" she said

Av PETER LANDELIUS

I år är det Dickensjubileum; jag påminns om min tidigaste ungdoms ivriga läsning av romaner som ”David Copperfield” och ”A Tale of Two Cities”, och om familjens rituella högläsning av ”Julen på Dingley Dell” framför julaftonsbrasan. Den oförtröttlige Dickens — romanförfattare, tidskriftsredaktör, regissör, skådespelare, pjässkrivare, reseberättare — förblir lika läsvärd idag.

Tack vare jubiléet hittade jag nu även hans vän och medarbetare Wilkie Collins, som tidvis sålde minst lika bra som sin äldre kollega. I det läsande England, där böcker ännu inte betraktas som färskvaror, finns båda fortfarande i tryck.

Collins var inte en stor persontecknare som Dickens, men hans förmåga att konstruera spännande intriger var desto större, och hans öga för miljö och väsentliga detaljer var inte sämre än Dickens.
Eftersom följetongen var ett vanligt sätt för den första publiceringen (och dramatisering en uppskattad metod för den kommersiella uppföljningen) lärde sig Collins i likhet med många samtida — Dickens, Pérez Galdós, Balzac, Hugo — konsten att hålla läsarens intresse vid liv.

Collins står inte en Stieg Larsson efter när det gäller att väcka nyfikenhet inför nästa scen; att hans stilistiska förmåga är ojämförligt överlägsen bör inte förvåna någon. Det ska också medges att hans intriger är minst lika skruvade som den svenske storsäljarens. I båda fallen har man ändå svårt att lägga boken ifrån sig.

Wilkie Collins gjorde vad han kunde för att fördärva sin bräckliga hälsa med hjälp av alkohol, opium och slutligen morfin, men han förblev länge oförtröttligt produktiv och orkade dessutom ställa upp på många gemensamma äventyr tillsammans med Dickens och andra vänner: resor på den engelska landsbygden och på kontinenten, långseglingar, teaterföreställningar och åtskilliga utsvävningar, inte bara i Pickwickklubbens anda.

Wilkie Collins på ett fotografi från 1874

Ännu mer än sin beskyddare Dickens utmanade han det viktorianska samhälle som han skildrade. Redan hans privatliv ansågs skandalöst: han hade två permanenta älskarinnor och minst fyra barn med dem — det flitiga intaget av laudanum stred däremot mindre mot tidens föreställningar om moral och normalitet. Och hans kritik av sociala orättvisor, kvinnoförtryck och insnöade fördomar retade nog lika många som den roade.

Av romanerna är det framför allt ”The Woman in White” och ”The Moonstone” som har motstått tidens tand.

Den senare är en av de första detektivromanerna, med en konstruktion som kan ha lärt Agatha Christie en hel del: ett dussin personer, alla mer eller mindre misstänkta, får berätta om stölden av den berömda indiska ädelstenen och allteftersom nya fakta dyker upp riktas läsarens misstankar mot än den ene, än den andre, ända tills detektiven (inte polisen) avslöjar sanningen.

”Damen i vitt” är jag särskilt förtjust i, och det inte bara för att titelpersonen uppenbarar sig på Avenue Road där min familj och jag bodde under ett par år på 60-talet. Collins var alltid noga med att undersöka geografin för sina böcker, och det kunde vara arbetsamt eftersom scenväxlingarna kom tätt. Men i det här fallet höll han sig till trakter som han (och jag) kände bäst: Hampstead, St Johns Wood, Regent’s Park, Marylebone.

Om Collins liv och leverne kan man inhämta både detta och mycket mer i Peter Ackroyds nyutkomna biografi, ”Wilkie Collins”, som även den är rolig att läsa.

_______________

– Klicka här för att via projekt Gutenberg läsa The Woman in White

– Klicka här för att se alla titlar av Collins på Gutenberg

– Också på Youtube finns en hel del Collins, bl.a. utdrag ut talböcker och denna The Moonstone:

Kommentera: