Littoral
Bertrand Belin

Bertrand Belin är i hemlandet Frankrike i första hand känd som musiker och artist med ett halvdussin soloskivor bakom sig; genremässigt svårplacerade, men tänk en sorts gitarrbaserad chansonpop med underfundiga texter; skickligt producerad, rytmiskt avig och harmoniskt kreativ, lustfylld men med mörka stråk. Robban Broberg möter Leonard Cohen och Serge Gainsbourg, ungefär.

​Belin odlar dessutom ett blygsamt men växande författarskap. 2011 gav han ut en bok om sitt låtskrivande och musicerande, 2015 kom hans första roman, Requin. Förra året så en ny roman, Littoral, som fått fin kritik och som jag nyligen snubblade över i Paris.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Littoral börjar med att tre fiskare en morgon finner något stort och underligt i nätet. En skarv, visar det sig, som under natten trasslat in sig och dött. Stor sak, tänker man, fiskare brukar avsky de fiskslukande, urtidsartade skarvarna som kväver vegetationen på varje kobbe med sin träck, men de tre männen blir illa till mods av den oönskade fångsten. Ett dåligt omen. En av fiskarna, som helt kort kallas ”den andre” och är något av historiens huvudfigur – de två andra benämns ”den yngste” och ”den tredje” – släpper vördsamt ner den döda fågeln i kölvattnet, och snart är båten tillbaka vid fiskeläget.

På något sätt sipprar incidenten med skarven ut till byn, man tycks från kajen ha sett vad som försiggått. När den ”andre” mannen kommer hem klagar hans fru ljudligt: Alla pratar om det, precis alla vet om det. ​Vari det penibla eller otillständiga ligger med denna skarv förstår man först inte, men läsaren anar tidigt att fågeln bör uppfattas allegoriskt eller som en skenmanöver – det förblir ända till slutet oklart hur, och egentligen inte helt klart då heller.

På kvällen sätts männens båt i brand. Av vem och varför? Det råder en eskalerande spänning mellan ”den andre” och de två andra männen. Men den olycksbådande atmosfären beror ytterst på närvaron i fiskeläget – som man tänker sig ligger vid atlantkusten – av en ockupationsmakt: tiden kan vara Andra världskriget, men lika gärna ett krigstillstånd i en eller annan befarad framtid.

Frånsett enstaka moderna komponenter har Littoral en tidlös inramning, nästan med karaktären av arkaisk parabel inte alldeles långt från Pär Lagerkvist. Den sparsamma dialogen och allmänt återhållna, repetitiva stilen kan leda tankarna till Hemingway (Den gamle och havet, på grund av den marina miljön) eller Camus. Dessa tre nobelpristagare nämnda bara för att ge en ungefärlig uppfattning om Belins stil eller vad han strävar åt. Belin skriver i presens, tål att sägas, vilket är mindre vanligt i fransk prosa, och det bidrar på ett paradoxalt vis till en osäkerhet över i vilken ordning saker och ting inträffar, vilken vikt man bör lägga vid ting och sekvenser.

Man tvekar att kalla Littoral roman – den är snarare att betrakta som en novella eller kort och gott en berättelse. Belin fogar behärskat bit till bit, låter ibland meningarna ringla sig långa och flamma till i en sorts poetiska emblem. Man kan tröttna lite på alla upprepningar och fiskarmännens karga vokabulär – kan också känna att något narrativt fattas; ett roder. Belin får ändå ihop trådarna något sånär på slutet, men jag vill inte avslöja vad som sker. Slutvinjetten slungar i alla fall ett oroande sken långt inåt scenen. Jag går faktiskt och tänker på historien flera dagar efteråt.

För den som lyssnat en del på Belins skivor är det ingen överraskning att han också i bokform är språkligt driven. Historiens innehåll och den beständigt dova atmosfären är ändå inte riktigt vad man hade väntat sig, men det är en klart positiv överraskning.
____________



Erik Bergqvist

Poet, kritiker och översättare. Sångare och låtskrivare.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: