Av TORBJÖRN ELENSKY
(I samarbete med tidskriften Ord&Bild)
De förväntningar med vilka man söker upp något, styr hur man upplever det. Som man ropar får man svar.
Latinamerika är en kontinent, lite drygt, som trots sin väldighet är hårt mallad i det allmäna medvetandet. Den ses som exotisk, svängig, våldsam, varm, fattig och färgglad. Från tangons Argentina via sambans Rio och Havannas många afrokubanska rytmer hela vägen upp till Miamis och New Yorks salsa är det också en dansande, erotisk världsdel.
Inte minst i litteraturen har detta känts av av de spanskspråkiga författarna. Förväntningarna som ställts på dem att ge en internationell (det vill säga västerländsk) publik vad den vill ha har av många upplevts som extremt förkvävande. Varför skulle man till exempel vara tvungen att ha en social vinkling och berätta om fattigdom bara för att man råkar vara latinamerikan? Varför ska man behöva känna sig intvingad i en exotism av Gabriel García Márquez typ bara för att böckerna då går lättare att kränga på bokmässan i Frankfurt? Flera av de yngre författarna har uttryckligen vänt sig mot exotiseringen.
Också i detta nummer av Ord&Bild, som jag fått nöjet att vara gästredaktör för, har strävan varit att bryta upp och gå på tvärs mot förväntningarna på den latinamerikanska litteraturen. Ingen kan väl garantera att urvalet blir mera representativt genom det – men å andra sidan är själva idén att man skulle kunna sammanfatta en så väldig kontinents extremt rika litteratur i ett tidskriftsnummer ganska dum. När den klassiske boomförfattaren från Mexiko, Carlos Fuentes, nyligen skulle bjuda in en handfull unga författare till en konferens beklagade han sig över att den litterära rikedomen är så stor att det är stört omöjligt att välja ut några utan att man förbiser flera av de bästa hur man än gör.
Två av de stora linjerna som byggt upp vissa typer av förväntningar hos omvärlden är dels Gabriel García Márquez magiska realism, dels Jorge Luis Borges metalitterära novellistik. Det har genomförts ett grundligt fadersmord på särskilt Márquez under de senaste drygt tio åren.
En av de ledande i detta har varit chilenaren Alberto Fuguet, som ställt sitt eget urbana McOndo, med snabbmat och droger och storstadspuls, mot Márquez gamla lantliga Macondo med sina flygande oskulder. Efter flera mycket framgångsrika egna romaner råkade han, under en resa i Colombia, hitta Andrés Caicedo, ett litterärt underbarn som tog livet av sig 1977 innan han hunnit åstadkomma mer än ett fåtal färdiga texter, men som trots detta utvecklats till en kultgestalt i colombiansk litteratur.
För Fuguet var Caicedo ett fynd, eftersom han visade att det redan för mer än trettio år sedan, rentav i Márquez eget hemland, fanns en som skrev om sin samtida verklighets våndor och ångest utan att ta omvägen över den magiska realismens allt mer schematiska formler. Fuguet gick rentav så långt att han i en intervju menade att Márquez var ansvarig för Caicedos död, att det var den gamles helt förhärskande stil som dödat den unges livslust.
Själv har Fuguet, i ett unikt projekt, skapat en »självbiografi» över Caicedo, sammansatt av texter, fragment, dagboksanteckningar och artiklar som vaskats fram ur dennes privata arkiv. Den levande författaren har i detta också tagit tillvara på den dödes ord för att vidga det rum i vilket hans egna texter fungerar. Det är ett sällsynt tydligt exempel på en författare som i utpekandet av en föregångare, som en retroaktiv kraft, vill skapa möjligheten till en ny historieskrivning, som skall bereda också hans egna verk det utrymme de behöver. Den unge författaren och essäisten Diego Zúñiga skriver utförligt om detta särskilda förhållande i sin essä i detta nummer.
Den andra stora linjen, som också riskerar att ramla ner i kitschighet om den inte hålls stram, är Jorge Luis Borges. Den är cerebral på ett sätt som skenbart gjort den mera universell, men den troligen störste av de nu levande argentinska författarna, Ricardo Piglia, har utsatt honom för en mycket närgången läsning och en kritik som gör gällande att Borges inte var någon modernist, utan den siste 1800-talsförfattaren.
I en lysande essä-intervju, »Borges cómo crítico» (»Borges som kritiker»), pekar Piglia på Borges läsning som det viktigaste: Han betraktar honom som en mycket närsynt läsare, och en författare vars kritik och essäistik också ger nycklar till hur han själv vill bli läst – vilket i sin tur naturligtvis ger en fingervisning om Piglias syn också på det egna verket. Han är en långt drivet cerebral författare, antagligen något av en författarnas författare, som obehindrat blandar biografi, självbiografi, essäistik, kritik och skönlitteratur till en högst personlig litteratur, vars intellektuella svårighetsgrad bara överträffas av dess idérikedom och starka litterära laddning. Utdraget ur romanen Respiración artificial (»Konstgjord andning») som vi valt att publicera här är kännetecknande för det metalitterära draget i hans verk, men det visar också på ett intellektuellt samhällsengagemang vars kritiska tänkande inte väjer för några svårigheter. Intressant nog kopplar det även tillbaka till Fuguets Caicedoläsning, till det skapande redaktörsskapet och förtydligar idén om kritik som självbiografi – och självbiografin som världshistoria.
Ett av de viktigaste länderna för den samtida latinamerikanska litteraturen och kulturen är usa. De spanskspråkiga i usa har ett särskilt förhållande till migrationen inom kontinenterna, och mycket av latinamerikansk populärkultur kretsar idag kring exempelvis Miami, där många stjärnor bor och där till och med en del tv-såpor, så kallade novelas, utspelar sig. Att behandla den samtida latinamerikanska litteraturen utan att ta upp de komplexa identiteter som skapas i mötena mellan nord och syd, och nu ännu mer i blandningarna, korsbefruktningen som gör att Hollywood får alltfler latinostjärnor, och att artister som Shakira och Enrique Iglesias (som visserligen är spanjor, men som ingår i detta sammanhang) klättrar allt högre på mainstreamlistorna och att nya författare som Junot Díaz, vars Oscar Waos korta förunderliga liv också kommit ut i Sverige, får genomslag i dessa tider av sökande efter fungerande identiteter. Lyn Di Iorio, själv av puertoricanskt ursprung, undervisar på New York University och skriver utförligt i detta nummer om hur den latinska identiteten utvecklas och förändras i samspel och konflikt i och med det stora landet i Norr.
Ett annat fenomen som är värt att nämna i dessa sammanhang är hur enormt populära latinamerikanska såpor blivit i ex-Jugoslavien samt i stora delar av den tidigare Sovjetunionen. Mitt intryck har varit att något slags kulturell affinitet, som tydligen inte finns med de kallare delarna av Europa, gjort detta möjligt – men Rujana Jeger, som skriver om saken här, menar mera trivialt att det helt enkelt handlar om att de är så billiga att köpa in och att det är därför de går på många kanaler i några av Europas fattigare länder. Så fick man då sin egen fördomsfullhet satt på plats också…
I detta nummer medverkar också Gabriella Håkansson med en text om en av sina litterära valfrändskaper, Laura Restrepo, och dennas hårdkokta romankonst. Restrepo tillhör också dem som tagit avstånd från Márquez exotisering och den som vill kan med fördel läsa hennes grymma berättelser om våldet i det colombianska samhället också som svar på exempelvis Krönika om ett förebådat dödsfall.
Även Ulf Eriksson har delat med sig av sina omfattande kunskaper och presenterar i sin essä ett antal intressanta författarskap, av vilka det bara är att hoppas att vi kommer att få se fler på svenska inom överskådlig tid. Det finns nämligen ingen annan litteratur i hela världen som är lika vital som den spanskspråkiga idag och vår svenska litteratur skulle må mycket bra av ett större inflöde, särskilt från Latinamerika.
Därför är det särskilt glädjande också att flertalet av de texter som publiceras i numret, till exempel av Ricardo Piglia, Antonio Ungar, Laura Restrepo, María Negroni och Cíntia Moscovich, aldrig tidigare har varit publicerade på svenska.
Om jag skulle sammanfatta något av det som kännetecknar latinamerikansk litteratur bortom det stilistiska finliret och de mer eller mindre skenbara motsättningarna och generationsväxlingarna, så är det dess sällsynta förmåga att ta in allt. I exempelvis samtida svensk litteratur är det ofta som att författarna strävar efter att renodla en aspekt i varje bok, man får antingen experiment och språkmedvetenhet eller fiktion eller samhällskritik eller psykologisk realism eller dokumentära och biografiska böcker.
De latinamerikanska författarna har inte alls denna märkliga respekt för genrerna – eller är det feghet? en självpåtagen minimalistisk begränsning? – utan kan dra på till max också i mindre texter och samtidigt använda hela registret. Det gör att romanerna och novellerna, ja, också essäisitiken från den spanskspråkiga världen, är sällsynt fullödig, den är levande på ett sätt som knappast någon annan samtida litteratur är idag.
Den anglosaxiska litteraturen är antingen bestsellerinriktad, eller tar sig uttryck i verk som är medvetet smarta på ett sätt som oftast bygger på enkla poänger. Många författare från Afrika och Asien fortsätter att förvalta den magiska realismens allt tröttare arv. Och europeisk litteratur trevar efter sin mening i spänningsfallet efter utopiernas död.
Men den latinamerikanska litteraturen är oupphörligt aktuell, levande, nyskapande och djupt angelägen på alla plan. Kanske är det så att vardagens tryck, trots oviljan att tjäna politiska syften hos de samtida författarna, tvingar dem att hela tiden arbeta på allvar. Också i de cerebrala utflykterna är samtiden så påtagligt pågående och förutsättningarna så omöjliga att undfly att det bara är möjligt att skriva i 360 grader hela tiden.
Som man ropar får man svar: Tig och läs!
‣ Klicka här för att söka fler böcker på spanska 
‣ Se en video i flera delar med en uppläsning av Laura Restrepo:
‣ Se en video med Ricardo Piglia:
‣ Se Maria Negroni läsa ett utdrag ur sin essäsamling Galería Fantástica: