– Nej, jag går inte längre ut ensam.
Lirio Abbate uttalar orden nästan för sig själv. Han har fått frågan om hur han lever nu efter att han avslöjat den ofantliga maffiahärva som går under namnet Mafia Capitale – Huvudstadsmaffian.
De blir allt fler, dessa modiga italienska journalister, åklagare och politiker som vågar avslöja Italiens maffior. Som sedan får betala priset genom att leva med livvakter och noggrant följa den utsattes regler, t.ex. att inte promenera ensam längs en allmän gata.
Lirio Abbate arbetar sedan flera år för veckotidningen l’Espresso där han regelbundet producerar scoop. Han kommer ursprungligen från Sicilien och följde Cosa Nostra under 80 och 90- talet, då när maffian sprängde domare och åklagare i luften med tonvis med trotyl. Han fortsatte i Kalabrien och bevakade ’ndranghetans aktiviteter. Sedan tog l’Espresso över honom och lovade honom en lugnare tillvaro i Rom.
– Men det dröjde inte länge innan jag upptäckte samma mönster här som på Sicilien. Den enda skillnaden var att morden var färre.
Anledningen är, säger han, att Roms maffiaklaner slutit en sträng överenskommelse att det inte skall få förekomma några mord innanför GRA – ringvägen som bildar den yttre gränsen för en ständigt expanderande huvudstad. Då får man TV och tidningar på sig och riskerar den vinstgivande verksamheten.
Sedan 2012 har Abbate, tillsammans med kollegan Marco Lillo på dagstidningen Il Fatto Quotidiano, följt klanernas aktivitet i Rom. De har publicerat hundratals reportage som bygger på deras kontakter och undersökningar, men också utdrag ur avlyssnade samtal som polisen spelat in och illustrerat dem med bilder av huvudpersonerna.
– Det konstiga är att ingen tar dem på allvar. Man är fast i gamla föreställningar om hur maffiabossar ser ut, som de gjort i alla TV-serier som La Piovra, eller i filmklassiker som Il Padrino, Gudfadern. Utan den sicilianska kepsen, la coppola, och hagelbössan, la lupara, kan det inte handla om maffian, tycks man tro.
– Men maffian fungerar inte så idag. Allra minst den romerska. Man har analyserat och lärt sig av av Cosa Nostras misstag och följer nu en reviderad modell. Inga mord, om det inte är nödvändigt. Men de klassiska ingredienserna, hot, våld och korruption, finns ännu kvar.
Den nu avslöjade Mafia Capitale kretsade kring två personer. Massimo Carminati, kallad er Cecato (den enögde), fascist, högerextremistisk terrorist, proffskiller och misstänkt för allehanda mord. Alltid frikänd i brist på bevis. Han var den erkände bossen som täckte upp högersektorn. Bäst för honom var det när högerpolitikern Gianni Alemanno var borgmästare i Rom. En viktig del av utredningarna i Mafia Capitale gäller också korruption genom svågerpolitik med utnämningar av Alemannos vänner eller släktingar till olika poster i kommunägda företag. Och förstås kommunala upphandlingar av entreprenader, något som inbringat och inbringar miljonbelopp.
På vänstersidan kretsade det kring Salvatore Buzzi, en 60-åring dömd för mord. Hans bakgrund var välbeställd medelklass med plats på bank, men en lust efter lyx krävde extrainkomster. Han började med att stjäla växlar på banken där han jobbade och hade en kompis som åtog sig att sköta inkasseringen. Men kompisen började snart istället idka utpressning mot Buzzi. Så en dag dödade Buzzi kompisen med 34 knivhugg. Han dömdes till 20 års fängelse och blev sedan den förste italienske intagne som tagir en universitetsexamen i humaniora med toppbetyget, ”110 cum laude”. Han hyllades entusiastiskt av vänsterjournalister som tyckte sig se ett bevis för hur även en mördare kan bli en bättre människa i fängelse. Efter sex år i Romfängelset Rebibbia, benådades han av Italiens president. Efter 14 år var han en fri man och med sin charm fick han massor av vänner och bjöds till och med in som deltagare i en berömd finansieringslunch som Pd-ledaren Matteo Renzi anordnat. Dock skall Buzzi ha smitit från att betala sin del av notan.
I fängelset hade han grundat ett kooperativ, som fick namnet 29 juni. Det datumet år 1984 hade det anordnats ett seminarium i Roms fängelse, Rebibbia, under temat ”Andra sätt än fängelse att avtjäna straff”. Starten för kooperativet blev lysande. Tidningarna skrev berömmande artiklar om Buzzi som funnit sin väg till ett vanligt medborgarliv. Tanken bakom kooperativen var att göra det möjligt för de intagna att arbeta sig fram mot en ny, social tillvaro. Tack vare Buzzis övertalningsförmåga, och det faktum att Rom administrerades av flera vänsterregeringar, svällde verksamheten. Ständigt nya dotterföretag bildades, som vann kommunens förtroende och därmed fick ständigt nya entreprenader, frikostigt utdelade av kommunen. När flyktingströmmarna ökade blev det naturligt att ge dessa sociala kooperativ också entreprenaderna på att driva flyktingförlängningar.
Polisen, som börjat telefonavlyssna Buzzis kooperativ hörde honom en dag säga till hans medarbetare Pierina Chiaravalle: ”Du har ingen aning om hur mycket pengar vi tjänar på flyktingarna – knarkhandel är ingenting i jämförelse!”.
Det är om denna fascinerande historia – som ännu håller på att rullas upp – som Abbate & Lillo berättar i sin bok I re di Roma (Kungarna av Rom). Boken, som trycks i ständigt nya upplagor sedan den först kom ut i mars i år, är som en manual för brottsbekämpare och för studier av den organiserade brottsligheten. Och alltså rykande aktuell. De senaste 44 (!) gripna förs till förhör just som detta skrivs. Naturligtvis nekar de, men bevisen är omfattande, i de flesta fall består de av deltagarnas egna uppgifter från telefonavlyssningarna. Därifrån kan spanarna gå vidare och lusläsa rapporter, bokföringsmaterial och inte minst fakturor, där bevisen finns.
Vad som chockat mest denna gång är kanske att de misstänkta fördelar sig så jämnt på den klassiska höger/vänsterskalan. Krav ställs nu på att Roms administration skall avgå. Den så högt uppskattade vänsterborgmästaren, den världsberömde kirurgen Ignazio Marino, kan bara stamma: ”De har agerat bakom min rygg. Jag visste ingenting”. Inte den starkaste positionen att inta när oppositionen jagar och mediadrevet går.
– Det svåraste är att uppleva hur romarna nu ändå nekar att tro på att Carminati och Buzzi är den nya maffian, säger Lirio Abbate. Trots att vi beskrivit dessa maffiabossars agerande tog Roms affärsmän och intellektuella inte avstånd från dem.
– Istället gjorde de tvärtom! De sökte upp Carminati på parkbänken vid macken på Corso Francia. De tänkte väl att den där killen som saknar skrupler och som l’Espresso berättar om kanske vi kan ha användning för. Istället upptäckte de snart att det var Carminati som hade användning för dem!