För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik, med en allvetande berättare som ger plats åt brev och dagboksanteckningar.
Irländskan Ella Lynch uppvaktas av Francisco Solano i Bois de Boulogne 1854, sedan följer hon honom till Paraguay där han blir diktator (en översiktlig karta med Asunción i centrum finns med, till läsarens fromma), och så biter sig romanen i svansen genom att sluta där den började, i Paris tjugo år senare.
Baksidan jämför med Márquez och Mario Vargas Llosa. Det är att ta i, men det är underhållande och rappt berättat, om latinamerikanska förvecklingar och intriger mot slutet av artonhundratalet.
Riktigt lika lyckosam har Lily Tuck inte varit i sin ambitiösa levnadsteckning ”Woman of Rome – A Life of Elsa Morante”. Det börjar illavarslande, med författaren som knackar på dörren till ett av de hus Elsa Morante bebott i Rom. Hon släpps inte in, och hon medger avväpnande att hennes italienska inte är särskilt kurant. Desto våghalsigare att ge sig i kast med den språkligt avancerade Elsa Morante.
Lily Tuck, född 1939, känner sig hemma i Italien sedan hon som ung rörde sig i det sena femtiotalets filmkretsar där hennes far var regissör, och hon har både dessförinnan och därefter levt ett kosmopolitiskt liv. En intervju med henne tyder på att hon känner samhörighet med sin biografis komplicerade föremål:
”Living in other countries has given me a different perspective as a writer. It has heightened my sense of dislocation and rootlessness. . . . I think this feeling is reflected in my characters, most of them women whose lives are changed by either a physical displacement or a loss of some kind”.
Några djärvare djupdykningar i Elsa Morantes romaner letar man förgäves efter, där har hon inte sin styrka. Men Lily Tuck är bra på att skildra de många konstigheter och konflikter som kantade Elsa Morantes sextiotreåriga levnad. Modern var en megära som inte lät sin impotente man lämna källaren, barnen fick hon med en god vän i familjen. Dottern frigjorde sig redan i tonåren, hade en mängd korta förbindelser, och gick på gatan för att alls överleva.
Biografin spekulerar att en abort fick henne att aldrig önska sig några barn. Det fick hon inte heller i det långa äktenskapet med den fem år äldre Alberto Moravia. De träffades 1937 – han kommenterade senare spydigt att det var samma år som Hitler mötte Mussolini – och gifte sig fyra år senare.
När tyskarna ockuperat Rom 1943 gömde de sig (båda hade judiska föräldrar) först i hans svenska översättares våning i staden. Hon nämns inte vid namn men det var nog den flitiga Karin de Laval som tog sig an flera dussin av hans böcker. Sedan tvangs de upp i bergen och lämnade inte en enkel hydda på nio månader, en paradoxalt lycklig tid. När det var som värst visade hon sig som bäst, erkände han senare.
De levde snart skilda liv även om de formellt var gifta i drygt tjugo år. Hon förälskade sig i tre halvt eller helt homosexuella män, först regissören Visconti, sedan den unge amerikanske målaren Bill Morrow som begick självmord från en skyskrapa på Manhattan, kanske i ett LSD-rus, och så Pier Paolo Pasolini tills han skrev en förödande recension av en av hennes böcker (han mördades kort därefter på stranden i Ostia).
När hennes sista roman kom ut hade hon redan börjat gå in i skuggorna. Året därpå försökte hon begå självmord men misslyckades, drabbades av Hydrocefalus, ”vattenskalle”, och levde gravt invalidiserad ännu tre år, till november 1985. Ett dystert liv, kan tyckas, med brant stupande kurva, även om inte allt var nattsvart.
Lika produktiv som Alberto Moravia var hon inte, och aldrig lika känd utanför Italien. Lily Tuck påstår att Moravia håller på att bli glömd, Morante återupptäckt. Det är nog ett önsketänkande, men visst är hon värd all uppmärksamhet.
Framför allt tre romaner har nått utanför Italien (det är också de enda som översatts till svenska): först ”Arturos ö” från 1957 som är en förälskad skildring av en ung pojke på en ö som lyckliga veckor på Capri kanske inspirerade henne till, så den breda krönikan ”Historien” som sålde i nästan en miljon enbart i hemlandet redan utgivningsåret 1974 men som vänstern ogillade, och så den mörka ”Aracoeli” från 1982, samtliga med starka sexuella understråk. Kanske läste Lars Saabye Christensen ”Historien” innan han skrev sin ”Halvbroderen”, båda börjar med att en tysk soldat våldtar en kvinna. Han dör kort därefter, hon föder en son…
Ivo Holmqvist