I bloggens snabbkurs i modernt italienskt språkbruk har vi idag kommit till två nya uttryck. Först:
– Prendere una sberla.
Vilket enkelt betyder ”få sig en örfil”. Mitt utmärkta gamla orakel Devoto-Oli skriver med sedvanlig klarhet:
”*Sberla s.f. Schiaffo, con l’idea di una particolare forza ed efficacia, spec. Nell’ambito di un avvertimento minaccioso: se non la smetti ti do una S. (Sost.deverb. forse da sberl(eff)are, incr. con un tema sconosciuto).
Vilket i korthet betyder: En örfil utdelad med särskild styrka och effektivitet, särskilt i form av en varnande hotelse – ”om du inte slutar får du en s.”
Den som fått sig en sberla – örfil – är Roberto Calderoli, ett tungt namn inom Lega Nord, nationalsekreterare i Lega Nord för Padanias självständighet och vice talman i Senaten (i Rom). Han bekläder också posten som Minister för lagarnas förenklande (Semplificazione Normativa).
Ursprungligen är han tandtekniker med maxillo-facciale-kirurgi som specialitet. Wikipedia.it påpekar också att han 1998 gifte sig med Sabina Negri ”enligt den keltiska riten”, men att han idag är ”compagno”, (bäst översatt med ”sambo”) med Lega Nords prosident i Cuneoprovinsen, Gianna Gancia.
Roberto Calderoli, alltid klädd i Lega Nords gröna jacka, eller minst dess gröna slips och näsduk i bröstfickan, hävdade på måndagsmiddagen att ”nu är jag trött på att ta emot örfilar”.
Och örfilen den här gången var den överraskande majoritet av väljare som deltog i folkomröstningarna i helgen. Som med 57 procent glatt överskred quorum och med runt 97 procent sänkte fyra av regeringen Berlusconis lagar.
De var många som menade att de tröttnat på väljarnas örfilar och klart utpekade Silvio Berlusconi som ansvarig.. ”Han talar inte längre till folket som tröttnat på att lyssna på honom”, konstaterade Roberto Formigoni, kritisk medlem av PdL och guvernör i Lombardiet. Samt – inte minst – en politiker som bygger sin makt på Comunione e liberazione, en religiös sammanslutning som är en ekonomisk maktfaktor i Norditalien genom Compagnia delle Opere, ett slags kooperativ med ca 40.000 anslutna ”företag”.
Kommentarerna pekar nu alla på att Berlusconi-eran är slut. Frågan är bara hur den skall göra sin konkreta final. Tack vare partiledarens ekonomiska styrka har partiet och koalitionspartnern Lega Nord ännu en betydande styrka i parlamentet. Frågan är hur oppositionen skall utnyttja sin nyvunna styrka och tvinga fram i första hand en regeringskris.
Där går meningarna isär bland oppositionspartierna. När Pier Luigi Bersani, PD, krävde Berlusconis omedelbara avgång, låg Antonio Di Pietro lågt och menade att man inte skulle dra alltför stora växlar på valresultatet. Det gällde trots allt en folkomröstning kring fyra mycket konkreta frågor. Bortåt tre miljoner väljare som vanligen fylkas kring Berlusconi, bröt mot partidisciplinen och inte bara deltog i folkomröstningen utan yrkade också att de fyra lagarna skulle avskaffas.
Och ingenting garanterar att dessa väljare i morgon åter röstar på Berlusconi i ett ordinärt val.
Den verkliga nyheten är annars de unga, nya väljarna. De som ställer sig utanför partierna, som använder Internet i alla dess former för att organisera spontana politiska möten. Som organiserade en mega-fest vid Bocca della Verità för att fira resultatet i folkomröstningen.
Dessa är ofta förstagångsväljare som spontant sluter upp kring Nichi Vendola och hans Sinistra Ecologia e Libertà (SEL). Eller lyssnar till komikern Beppe Grillos uppmaning till de traditionella partierna ”att ta sig i aschlet”.
Men inte bara. Många har t ex lyssnat på kyrkan som den här gången aktivt arbetade för att få väljarna till vallokalerna och för fyra ja-röster. En nyhet långt från uppmaningen 2005 (när det gällde artificiell befruktning) som då ledde till att bara 25 procent deltog i folkomröstningen.
Biskopskonferensens egen nyhetsbyrå SIR kommenterade: ”Resultatet är ett budskap direkt från väljarna, bortanför alla partikonstellationer, riktat till regeringen. Medborgarna är, som de olika valtillfällena denna vår visar, mycket mera vaksamma och medvetna än vad många föreställer sig. Detta är ett tillfälle för kreativitet och, samtidigt, för ansvarstagande”.
Nästa aktuella ord är: faccendiere (uttalas fatjendiere).
Min trofasta Devoto-Oli förklarar: faccendière (eller faccendièro) s. m. (f. –a) e agg. 1. Intrigante 2. arc. Trafficante; agente, amministratore. Man skulle kunna lägga till med tanke på hur ordet används i dagens tidningar: mellanhand.
Det har varit många ”facciendieri” under mina år i Italien. Det har alltid handlat om affärer på ömse sidor om gränsen, om kopplingar till politiker och om skrupelfria affärsmän.
I Corriere della Sera idag tecknar Sergio Rizzo ett porträtt av Bisignani (som för övrigt är yngre bror till Giovanni, tidigare mäktig chef för IATA). Han påminner om hur han började som journalist på Italiens TT, ANSA. Ett jobb han lämnade snabbt för att bli chef för pressinformationen hos ekonomimnistern Gaetano Stammati (som också han fanns med på Licio Gellis lista över medlemmarna i P2).
När Rena händerskandalen drar igång (Tangentopoli) dras även Luigi Bisignani med och får en dom på två år och åtta månader för sin medverkan i korruptionen kring Montedison. Enligt domstolen hade han haft sina fingrar med i det spelet. Det som idag kallas ”Alla bestickningsaffärers moder”.
Nästa gång hans namn nämns är i samband med Vatikanskandalen då det visar sig att han med hjälp av biskopen, monsignor Paul Marcinkus, öppnat ett superhemligt bankkonto i vatikanbanken IOR, genom vilket miljoner dollar slussats i olika omgångar. Den här affären är belagd i Gianluigi Nuzzis bok Vaticano S.p.A. (AB Vatikanen).
Alla tidningar nämner idag hans enastående förmåga att knyta kontakter, ”att väva relationer” och att han är introducerad i alla kretsar där det finns makt och pengar. Eller som förundersökningsdomaren skriver: ”En företagare och mellanhand som är en viktig rådgivare till stora företag med statliga intressen, republikens ministrar, statssekreterare och höga statliga tjänstemän.
I l’Unità idag berättar chefredaktören Concita De Gregorio om vad som hände när hon för ett år sedan i sin tidning ställde frågan:
– Hur kommer det sig att Luigi Bisignani har ett eget kontor med all tänkbar komfort och teknologi i Berlusconis residens i Palazzo Grazioli?
Tidigt nästa morgon ringde telefonen fyra gånger, berättar hon. Första samtalet kom från en tidigare chefredaktör som gratulerade mig för att ”jag haft modet att sätta fingret på den ömmande punkten”. Andra gången telefonen ringde var det en journalistkollega som arbetar på en skvallersajt där mäktiga brukar göra upp räkningen med varandra genom att förse sajten med skvaller som sedan kan citeras i andra tidningar. Han ville veta om jag visste något mera.
Det tredje samtalet kom från en gammal politiker som alltid hört hemma i Andreottis kretsar. Men det viktigaste samtalet kom från Palazzo Grazioli, kopplat genom inrikesministeriets växel (som alltid kallas La Batteria). ”Min kära signora, sa rösten, eftersom jag uppskattar så starkt det ni gör och skriver vill jag bara varna er för att begå misstag. Det skulle verkligen vara synd om ni skulle behöva lida för dessa. Ni vet bättre än jag hur förrädiska vissa områden kan vara, så fulla av fällor. Var försiktig och låt inte andra intressen utnyttja er. Det skulle verkligen vara synd: om vi skulle förlora en så viktig (press-) röst.”
Concita kommenterar: ”Ingen kan undgå att förstå betydelsen av dessa ord”. Sin ledare avslutar hon med orden:
Vi kommer att höra palatsens murar vibrera de kommande dagarna. Vi kan vänta oss lass av dynga att användas i kampen. Och kanske något som är ännu värre. Vad som ändå återstår är den andra nivån i detta kollektiva verk, det som kulminerade i att 27 miljoner medborgare, i söndags ställde upp för att jaga bort alla intriganter, maffior och korruption. Ett titaniskt uppdrag därför att landet är infiltrerat av dessa på alla nivåer. Korruptionen är cancern i vårt samhällssystem. Det var riksbankschefen (och den nye BCE-chefen) Mario Draghis sista ord i hans senaste rapport: Det blir ingen utveckling utan legalitet – Non ci sarà crescita senza legalità.
Hunna så här långt undrar naturligtvis läsaren vad Bisignani hittat på den här gången. En sammanfattning är inte helt lätt. Som alltid rör det sig om ytterst komplicerade anklagelser.
Huvudperson är en tidigare domare (magistrato) som hoppat av den karriären för att bli politiker i PdL, Alfonso Papa. Han skall ha använt sig av en underofficer från karabinjärerna och sina kontakter i finansvärlden och i säkerhetstjänsterna. Genom sina kontakter kunde han förse Bisignani med hemlig information. Åklagarmyndigheten i Neapel har utfärdat häktningsorder mot dessa båda. Bisignani har fått husarrest och i Papas fall har parlamentets ”utskott för auktorisation av häktningsorder” pappren på sitt bord. Med tanke på traditionen i det utskottet lär han inte bli gripen.
Åklagarna i Neapel, Henry John Woodcock, Francesco Curcio och Francesco Greco beskriver i sin framställan om häktning att de misstänkta ingår i en ”brottskapande klubb”, (associazione a delinquere) med syfte att snoka fram hemliga informationer. Il Messaggero sammanfattar: En aktivitet som utfördes åt två håll: för att uppnå förtroende i inflytelserika politiska kretsar men också för att utöva utpressning mot företagare och affärsmän. Romtidningen berättar också vad Silvio Berlusconi skall ha sagt till en medarbetare som undrade vem Bisignani egentligen är:
– Vem han är? Han är den mäktigaste i svängen just nu. Mäktigare än jag själv….
Och med bland listan över de som skulle ha varit Bisignanis kunder finns också Berlusconis närmaste förtrodde vän och medborgare, hans ”grå eminens” Gianni Letta. Den här ”klubben” har nu i tidningarna döpts till P4 för dess hemliga karaktärs skull. P3 är en annan hemlig klubb som opererade i Rom och där också en utredning pågår.
Alla tidningar har idag nyheten om Bisignanis husarrest i toppen på sina förstasidor. Bland alla detaljer nämner man också hur Papa, just genom de uppsnokade och hemliga informationerna, lyckades utverka att hamna på valbar plats på en av PdL:s vallistor – och att sedan verkligen bli vald till deputeradekammaren.
Några ord om Henry John Woodcock, brittisk far som man kan förstå, napolitansk mamma. En i regeringskoalitionen hatad åklagare, helt i nivå med hatet mot Milanoåklagarna. Har en lång rad viktiga utredningar bakom sig, som väckt väldigt hallå i högerkretsar. Några – viktiga – har skrinlagts i brist på bevis. Ett faktum som får Lega Nordpolitiker att gå i taket med tanke på hur mycket pengar han kostat det allmänna. I flera fall har Woodcock stämt politiker och tidningsmän som vanhedrat honom. Han har vunnit samtliga rättegångar. En tystlåten person som aldrig låtit sig bli intervjuad.
Man kan nu koppla den här historien till vad Silvio Berlusconi klagade över, enligt många tidningars refererat. Det gäller dagarna efter den uppseendeväckande segern för oppositionen i de fyra förtroendeomröstningarna senaste helgen. (se tidigare bloggar).
– Jag visste det! Nu kommer åklagarna att massakrera mig. Har de nu fått korn på Gianni Letta också då är det slut för oss.
Nu talar man om belägring och bakhåll. Om några dagar kommer president Giorgio Napolitano att underteckna dekretet som annullerar lagen om ”lagligt förfall”. Det betyder att de fyra rättegångarna i Milano får en skjuts framåt. Dessutom sägs ett nytt åtal vara på väg från domstolen i Monza. Där utreds en misstanke om hur Berlusconi hävdade i ett tal att ”åklagarna är en cancer att rycka upp med rötterna”.
Samtidigt rycker domslutet närmare som skall avgöra om hans företag Mediaset skall betala 750 miljoner euro i skadestånd för korruptionen av domare i ”Lodo Mondadori”.
Men framför allt närmar sig Lega Nords fest på ängarna i Pontida. Ännu en milstolpe väntar och många hoppas, andra skräms, inför vad Umberto Bossi kan komma att säga.
En föraning får man av de senaste utspelen: kraven på att flytta åtminstone två ministerier norrut och att lämna kriget i Libyen som kostar för mycket.
Och inte minst skattereformen. Ekonomiminister Giulio Tremonti lovar att den måste ske utan att balansen i statsfinanserna hotas. Han har lagt fram en rapport på 600 sidor om hur det borde gå till. I första hand vill han minska antalet skattesatser till tre: 20, 30 och 39 procent. Visserligen säger han samtidigt att det kostar 70 miljarder euro men det skall man kunna klara genom att skära bort allt onödigt. Som landstingen eller de 680.000 tjänstebilarna.