Kant 300 år
Om tyska Kants Philosophie

Idag den 22 april är det 300 år sedan Immanuel Kant föddes i Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Dixikon har redan tidigare inlett firandet med Sven-Eric Liedmans text om Marcus Willaschecks stora och generösa biografi Kant: Die Revolution des Denkens. Här återkommer Liedman om en betydligt kortare bok i jubileumsflödet, Kants Philosophie , av Gabriele Gava och Achim Vesper.

 

De båda författarna till boken Kants Philosophie är internationellt kända Kant-specialister. Gabriele Gava, som är professor i Turin, har bland annat publicerat en bok där han ställer pragmatismen och Kant intill varandra. Som Kantforskare är han specialiserad på den teoretiska filosofin, kort sagt Kritik der reinen Vernunft. Hans medförfattare har däremot ägnat moralfilosofin och estetiken sin främsta uppmärksamhet. Achim Vesper är liksom Marcus Willascheck professor i Frankfurt am Main och har förutom åt Kant ägnat sig också åt bland annat Friedrich Schiller och dennes kritik av Kants syn på det sköna.

Medan Willascheck målar Kantbilden med bred och generös pensel koncentrerar sig Gava och Vesper på de filosofiska huvudverken eller närmare bestämt de tre kritikerna och därtill Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (Grundläggning av sedernas metafysik). Boken inleds med en kort biografisk inledning och avslutas lite hastigt med några sidor om Kants aktualitet och hans eventuella rasism.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Med tanke på författarnas bakgrund faller det sig naturligt att Gava är huvudansvarig för avsnittet om kritiken av det rena förnuftet och Vesper för återstoden. De respektive kapitalen har också mycket olika karaktär. Kants teoretiska filosofi klarläggs föredömligt klart men utsätts inte för någon kritisk diskussion. Det drabbar däremot både etik och estetik.

Grunddragen i Kants kunskapsteori ställs i kontrast till de närmaste föregångarnas. Leibniz hade hävdat att det sinnliga skilde sig från förståndet genom sin brist på klarhet, medan Kant talade om en artskillnad. Både Newton och Leibniz såg rummet som något utanför människan medan Kant med sin (omvända) ”kopernikanska revolution” såg rummet liksom tiden som en åskådningsform, alltså något knutet till vår sinnliga utrustning.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Förståndets sätt att fungera förutsätter de så kallade kategorierna. Kants kategorier kan förorsaka de besynnerligaste tankevurpor hos sentida betraktare. Så till exempel frågar sig författaren i en lärobok i idéhistoria hur de ”kan ha hamnat” i förståndet. Men kategorierna är helt enkelt förutsättningarna för att vi alls ska kunna skaffa oss en precis kunskap om världen, alltså inte något som ”finns” i förståndet. Kant har tagit dem rakt av från Aristoteles. Liksom sina samtida levde han i den felaktiga föreställningen att logiken var fulländad i och med den store greken. Tyvärr ger vår biografi inte något klart besked på den punkten. Annars kan man säga att framställningen är klar och redig men utan någon diskussion om hållbarheten.

Desto mer av den varan får man i de övriga avsnitten. Grunderna av sedernas metafysik, denna skrift som länge var det enda av Kants grundläggande arbeten som fanns i modern svensk översättning, står i centrum. Det är med rätta; det är lättare för en modern läsare att känna igen sig där än i Kritiken av det praktiska förnuftet. Det kategoriska imperativet är fortfarande aktuellt, alltså tesen att man ska handla på ett sätt som man vill upphöja till allmän lag, gällande för alla.

Fler har svårt med Kants pliktetik, inte minst i Sverige. Här har sedan länge konsekvensetiken varit helt dominerande, alltså föreställningen att en handling ska bedömas efter sina konsekvenser. Konsekvensetiken får alltid problem inför frågan: konsekvenser på hur lång sikt? För Kant gäller plikten. Man kan göra rätt även om följderna blir olyckliga. Det finns i den uppfattningen en styvhet som kan göra den svår att verkligen följa. Inte så få har valt en tredje, äldre utväg som antikens greker erbjuder, nämligen en dygdeetik. Framför allt gäller det i Aristoteles tappning: om man iakttar klokhet, måttfullhet, rättrådighet och tapperhet så handlar man på ett anständigt sätt.

Nu ger sig inte Gava-Vesper in i en sådan diskussion vilket är synd. Över huvud undviker man många spännande problem. När det gäller den tredje kritiken, Kritik der Urteilskraft, är det bara en del, om det sköna, som behandlas. Det är lite märkligt. Idag är det inte det sköna som väcker störst intresse utan det sublima, ”das Erhabene”. Där talar Kant av egen erfarenhet, nämligen inför den svindlande känslan av att på samma gång vara i fara och ändå ha sitt på det torra (hans exempel är att stå på stranden vid ett stormande hav).

Kants hus i Königsberg (Wikipedia)

Kant var ingen kontälskare, och det han säger om det sköna är därför lite tafatt. Det natursköna har han visst sinne för, men konsten är i stort sett ett främmande territorium för honom. Den store skalden Friedrich Schiller var kantian så långt han förmådde, men inför Kants bild av det sköna slog han bakut. Schiller menade till och med att det sköna hade etiska kvaliteter. Det gjorde oss till bättre människor.

För egen del saknar jag hos Gava och Vesper också något om den digra andra delen av den tredje kritiken, den som handlar om levande organismer. Kanske är det en idiosynkrasi. Denna del var nämligen en av utgångspunkterna för min egen doktorsavhandling från 1966. Men sammanfogningen av estetik och biologi var också historiskt ytterst betydelsefull. Det är grundmönstret för hela romantiken. Det organiska, det sköna och det upphöjda fogas samman i i ett stort projekt som inte bara genomsyrade konst och litteratur utan också biologi och medicin under några omtumlande decennier.

Gabriele Gavas och Achim Vespers bidrag till Kantjubileet har sina förtjänster, men som introduktion till den store filosofen är den underlägsen Karl Villaschecks Kant: Die revolution des Denkens. Den som finner Willascheck alltför bred kan då gå till Manfred Kühns Kant. Eine Biographie (2004) eller varför inte till en verklig klassiker: Karl Vorländers Immanuel Kant. Der Mann und das Werk som kom redan 1924, alltså till 200-årsjubileet, men som står sig rätt gott än idag.

 

  • Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedmans tidigare artikel om Marcus Willaschecks Kant: Die Revolution des Denkens
  • Lyssna på ett avsnitt av BBC:s In our time om Kant ´s Copernican Revolution

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).