”The Last Station”, den nya filmen om Leo Tolstojs sista dagar och död (Helen Mirren och Christopher Plummer är stiliga också när de grälar, fast jag saknar Tolstojs potatisnäsa), fick mig att läsa på nytt ”Der letzte Sommer”. Ricarda Huchs korta roman kom 1910, samma år som Tolstoj på flykt från hemmet avled på den sydryska järnvägsstationen.
Hon var född 1864 i Braunschweig, doktorerade i historia i Zürich, och dog 1947. För Thomas Mann var hon ”die erste Frau Deutschlands”, och hennes tidiga roman ”Erinnerungen von Ludolf Ursleu” handlar liksom hans Buddenbrooks om en undergångsmärkt borgarfamiljs sönderfall.
På foton kan hon påminna om Rebecka West i England eller Marika Stiernstedt här hemma, med samma stramt aristokratiska hållning, samma höga kragar, samma fotsida dräkter. Hennes skönhetsdyrkande och sorgmodiga poesi blev tidigt uppmärksammad och passade in i tiden. Den var inte olikt det som skrevs kring förra sekelskiftet i Sverige, av Sven Lidman och andra skönandar. Bertil Malmberg har träffande talat om ”passionens guld- och purpursken som förlänar en så skälvande eldglans” åt hennes kärlekslyrik.
Hennes omfångsrika historiska romaner har fortfarande sina läsare, som ”Der grosse Krieg”, ett profetiskt trebandsverk om trettioåriga kriget, tillkommet just före första världskriget, och en annan bok handlar om Wallenstein. I en tidigare skrift där fiktionen på samma vis byggde på grundlig källforskning beskrev hon Garibaldis väg till makten och Italiens enande, och en av hennes essäsamlingar behandlade ”Das Risorgimento”. Hon var också en produktiv litteraturhistoriker, med romantiken som sitt särskilda intresseområde, och hon skrev också om ”Michael Bakunin und die Anarchie”.
Till skillnad mot bland andra Gottfried Benn var hon rakryggad i sin opposition när nazisterna tagit makten 1933 och begärde genast sitt utträde ur Preussens Akademie der Künste som hon valts in i tre år tidigare, som första kvinna: ”Was das jetzige Regierung als nationale Gesinnung vorschreibt, ist nicht mein Deutschtum.”
Dessutom behärskade hon likt Hermann Hesse och Thomas Mann den halvlånga berättelsens form. Redan 1954 kom en tysk film på ”Der letzte Sommer”, och för tjugo år sedan transponerade Suzanne Osten om romanen till svenska förhållanden i sin intressanta fast lite spretiga ”Skyddsängeln” (så heter också Madeleine Gustafssons försvenskning från 1989).
Det är historien om en rysk guvernör som vilar ut från tjänsteförpliktelser på sitt lantställe utanför St. Petersburg, omgiven av sin familj: hustru och tre tonåriga barn. Anarkistiska attentat gör livet farligt för den som arbetar i det beståendes tjänst (samma sak skildrade Per Olov Enquist och Anders Ehnmark i pjäsen ”Mannen på trottoaren”, med mordet på von Plehve 1904 i centrum). Guvernörshustrun ängslas, och en ung man anställs som livvakt och sekreterare åt hennes man. Fast den klartänkte studenten är inte den han utger sig för att vara. Lju charmar familjen med sin världsvana, sin förmåga att gjuta olja på upprörda vågor, och sin behärskning av de mest skilda materier.
Men han är inte harmlös, och gradvis blir familjen varse en viss distansering hos honom. Lju är alltför intelligent. Läsaren anar de rätta sammanhangen redan i denna brevromans allra första epistel, och intrigens våldsamma upplösning blir man tidigt förberedd på. Trots det kommer den plötsligt och drabbande. Det är skickligt gjort, med små medel förskjuts stämningar och attityder de sex kontrahenterna emellan. Det avslöjas i de brev som de växlar inbördes men också till utomstående, till en faster, och till Ljus medsammansvurne anarkistkumpan. Den politiska handlingen – guvernören har låtit stänga universitetet på obestämd tid för att kväsa oroshärdar, upproriska studenter har förvisats till Sibirien, dödsdomar har utfärdats – får en privat parallell i diverse känsloförvecklingar.
Hans båda äldsta barn engagerar sig på studenternas sida och ordnar alternativ undervisning i privat regi. Delvis därför sänds husets ungdomar iväg till utlandet. Det är hälsosammare att studera i Berlin eller Paris under dessa oroliga månader när tsarväldet hotar att braka samman, fast det allstå vacklade vidare ännu sju år. Den ryska sekelskiftesatmosfären är väl fångad, Ricarda Huch var säkert väl påläst hos Tjechov, Turgenjev och andra samtida ögonvittnen. Automobilen är tidens blänkande nymodighet, en sådan köper guvernören. Den alkoholiserade kusken kör förstås i diket, och studenten Lju får hjälpa till med det mekaniska.
Han övertalar dessutom sin arbetsgivare att investera i en annan teknisk uppfinning, en skrivmaskin. Den blir det utlösande redskapet i attentatet sedan studenten sett till att den apterats. När den exploderar har Lju lämnat sin arbetsplats och ungdomarna befinner sig på annat håll. Guvernören mördas, allt enligt de vänsterradikalas plan, men även hans hustru omkommer. Lju är inte okomplicerad, han visar ett visst mått av tveksamhet och villrådighet, och aningen av ont samvete. Men klarsyntast i denna onda tid är guvernörens hustru Lusinja:
”O Gott, alle Leute haben Recht, alle die, welche hassen und morden und verleumden – o Gott was für eine Welt.”
Ivo Holmqvist
P.S. Det stämmer inte helt att guvernören skriver bara ett enda brev, men hans andra blir hans sista, oavslutat och oavsänt. Med tanke på vad som händer honom och skrivmaskinen på bokens allra sista rad stör det mig att vi kan ta del av det – någon ordning i det berättartekniska får det väl vara…
Citatet från Bertil Malmberg finns i hans inledning till ”Vita nätter”, försvenskningen av Ricarda Huchs långa berättelse ”Weisse Nächte”. Den kom i Tidens tyska klassiker 1957, en elegant historia som Karen Blixen inte skulle ha skämts för. Där uppträder en lindansare och hans dödsfiende, en polisprefekt med skumt förflutet, folk som väntar på att förvisas till Sibirien, och tsarfamiljen som bjuds på cirkus av den franske ambassadören Paléologue. Man kan undra hur identisk han är med den berömde diplomaten Maurice P som bland mycket annat skrev ner sina minnen från det sista ryska hovet.
– Se en trailer för The last Station: