Av IVO HOLMQVIST
En enklare författarbostad än Frank Sargesons i aucklandförstaden Takapuna, norr om den stora Harbour Bridge, får man leta efter. Det är ett påvert hus i plywood och masonit som är snabbt besett. Nyckeln lånar man i stadsbiblioteket (eller gjorde det när jag senast var där). Det allra mesta står orört sedan han dog för trettio år sedan fast vägen breddats och kapat åt sig en del av trädgården. Där fanns tidigare dessutom ett ännu simplare militärt överskottsskjul som Janet Frame fick låna på sextiotalet, som ett refugium där hon ostörd kunde läsa Shakespeare och Rilke, och skriva i fred.
Varken för henne eller för honom var författarbanan jämn. Han var ständigt beredd att räcka henne en hjälpande hand, men det var inte alltid lätt, hon var ömskinnad och sjukligt skygg: ”I just can´t get anything out of Janet, though it´s heartening to believe she may now be in receipt of some sickness benefit. But I seem to put a foot wrong every time I write her – all told, everything her friends do for her seem only to make her more guilt-ridden and miserable.”
Så skrev han i ett brev från Auckland i augusti 1958 till sin yngre författarkollega C.K. Stead som befann sig i Bristol – så har man raskt nämnt tre betydande nyazeeländska författare, en fjärde är förstås Katherine Mansfield i vars familj (Beauchamp i Wellington) Janet Frames mor hade tjänat. Sargeson var en monomant flitig brevskrivare med ett väldigt kontaktnät. Det blir man påmind om i den nyutkomna Letters of Frank Sargeson (Vintage/RandomHouse New Zealand) där Sarah Shieff valt ut bortåt femhundra brev, skrivit en informativ inledning och tillfogat korta och koncisa löpande kommentarer.
Listan över brevmottagare är på åtta dubbelspaltiga sidor, notiserna om dem fyller ännu fler. Mest är det landsmän men också E. M. Forster, Sherwood Anderson, sydafrikanen William Plomer och John Lehmann i London vars förlagskontakter säkert var till nytta. Sextusen brev finns bevarade, det här är alltså en knapp tiondel. Urvalet kan inte ha varit lätt men är utmärkt. Det första brevet är skrivet i Paris 1927 då Sargeson var 24 år, det sista skickade han, hjälpsam och uppskattande som alltid, några månader före sin död till just Janet Frame.
Så får man ett svep över både Sargesons liv och hans verk under femtiofem år, och man får reda på vad hans kolleger höll på med. Han var en av de stora novellisterna, men hans svit av självbiografier är lika läsvärd. Hans brev är spontana, allvarsamma men också roliga, kvicka och skvallriga, fulla av bestämda åsikter om litteratur och politik. Han levde under knapphetens kalla stjärna, odlade sina egna grönsaker, nöjde sig med lite, en knarrig och bitsk men inte sällan sympatisk och alltid intressant man i sin dragiga bach (som nyazeeländska sommarstugor av det enklaste slaget kallas).