Historien om Kleopatra, den siste faraonen på Egyptens tron, har berättats många gånger, i bokform och på vita duken. I sin senaste bok, tydligen den första i en trilogi med handlingen förlagd i antiken, skildrar den franska författaren Françoise Chandernagor det stormiga äktenskapet mellan Kleopatra och Marcus Antonius. Chandernagor är väl insatt i det historiska skedet. Det är efter mordet på Ceasar 43 f.Kr. och som överbefälhavare över den östra delen av det romerska riket som Antonius anländer till Alexandria, som då redan var en världsstad, i avsikt att söka stöd hos Kleopatra i det krig han ämnar föra mot partherna.
Liksom Caesar före honom blir han kvar i Alexandria för Kleopatras skull. Med stöd av egna och egyptiska stridskrafter blir Antonius under några år en framgångsrik fältherre som lägger flera länder under sig. Denna historia är känd och historiskt belagd.
Det originella med Chandernagos framställning är att hon, som titeln antyder, ger barnen en framträdande plats, framför allt dottern Selene. Det är genom Selene vi lär känna Cesarion, hennes halvbror, Kleopatras barn med Caesar, och hennes syskon, tvillingbrodern Alexander och hennes lillebror Ptolemaios, alla tre Antonius barn.
Deras barnkammare var det Blå palatset på den landtunga som sköt ut i Medelhavet mitt emot den stora fyren. Där uppfostrades de av ammor, tjänarinnor och informatorer. Det är Selene som noterar stämningar och känslolägen i denna slutna värld och det är hon som ger läsaren insikt i hur de sparsamma kontakterna mellan barn och föräldrar förlöpte.
Barnen kom att indirekt påverka historiens gång. För att tillförsäkra sig Alexandriabornas lojalitet anordnade Antonius en storartad ceremoni under vilken han utnämnde sina barn till drottning och kungar över länder han erövrat – men även sådana han inte erövrat. Selene blev till exempel drottning av Kreta och Cyrenaika. Cesarion upphöjdes till Kleopatras medregent. Inom kort skulle Östrom styras av en mäktig dynasti som skulle tillförsäkra varje land makt och inflytande. Resultatet blev det motsatta.
I Västrom väckte agerandet misstro. Octavianus såg det hela som en utmaning och förklarade krig. Sjöslaget vid Actium innebar nederlag och flykt för den gemensamma flotta Antonius och Kleopatra hade uppbådat. Plötsligt befann sig fienden inne i staden, inne i de kungliga palatsen. Rykten cirkulerade om att Kleopatra stängt sig inne i sitt mausoleum, att Antonius hade kastat sig på sitt svärd och att Octavianus hade låtit mörda Cesarion.
Selene och bröderna var ensamma kvar. Hon sökte flyktvägar i tron att Octavianus även tänkte mörda dem men han ville tvärtom föra dem till Rom för att visa upp dem som krigsfångar i sitt triumftåg. Chandernagor låter barnen stiga ombord på ett romerskt fartyg och där slutar hennes berättelse. Det finns dock anledning att tro att en fortsättning följer.
– Se författaren om boken här:
– Se ett program från den fransk-tyska TV-kanalen Arte om Faraoernas Egypten här: