Leopolda och San Giovanni

Basilica di San Giovanni in Laterano

Av ÅKE MALM

Vad är det för skillnad mellan Leopolda och San Giovanni? Se där en fråga som nu intensivt sysselsätter det politiska etablissemanget i detta land. Så här ligger det till:

Leopolda är en av Italiens första järnvägsstationer, invigd 1844. På den tiden var Florens/Firenze huvudstad i storhertigdömet Toscana. Och just vid det här tillfället hette storhertigen Leopold – därav namnet. Någon riktigt stor och viktig station blev det aldrig av Leopolda. Den har byggts om oräkneliga gånger och varit allt från järnvägsreparationsverkstad till utställningsområde och en fascinerande uppvisningsarena för Florens modehus.

Efter kriget byggdes den om igen och sedan slutet av 1990-talet har Leopolda återuppstått som en av de mest flexibla lokalerna för konserter, sammankomster och teateruppsättningar.
Men vad har nu detta med politik att göra, kan man fråga sig. Jo, sedan fem år har Leopolda varit samlingsplatsen för alla de olika organisationer, tankesmedjor och den politiska kreativitet som har Matteo Renzi som sitt första namn. Under 3-4 dagar varje år samlas i renziani, diskuterar och drömmer om landets framtid.
I helgen som gick var det åter dags för Leopolda att bli centrum för det politiska intresset. Men nu var det som ett bröllop, konstaterade Concita De Gregorio i La Repubblica. Runda dukade bord för 3.000 gäster vilka serverades tortellini, ostbricka och glass. Dessutom en lång rad med kända företagare, unga aspiranter, ministrar och regeringschefen Matteo Renzi himself. Han har gått en lång väg: först kandidat till lokalpolitikerposter, sedan landstingschef och så borgmästarjobbet i Florens. Allt innan han hann bli 38 år. Partyt i Leopolda var som att gifta ihop Leopolda med regeringen i Rom, konstaterar Concita.
Leopolda i år var samma intensiva tankesmedja som tidigare. Men nu var det ett regeringsparti som utformade tankar och ideer. Ett regeringsparti som gjort vad inget annat vänsterparti lyckats med i Italiens historia. Att få 40,8 procent av rösterna i senaste valet. Därmed borde allt vara frid och fröjd. Men icke i Italien. Kan man komplicera situationen, perche’ no?

Ministern i Renzis regering Maria Elena Boschi talar entusiastiskt om Leopolda

Ty samtidigt fylldes Piazza San Giovanni av bortåt en miljon demonstranter från vänsterfackets LO, CGIL. Som i alla stora politiska skeenden var det röda flaggor framför basilikan San Giovannis barockfasad. Jag har alltid tänkt att det här måste vara en av de mest gediget dekorativa demonstrationsplatserna i världen. Den väldiga kyrkofasaden med påvar och heliga män i bländande marmor som bakgrund till röda fanor, fräcka banderoller och Bella Ciao. Litet försiktigt hävdade arrangörerna att det kommit bortåt 1 miljon demonstranter till Rom med specialtåg, bussar och passagerarfartyg. Det var inte som metallarbetardemonstrationen för 14 år sedan – den talar man fortfarande om som ”tremiljonermanifestationen”. Och inte var det som när kommunistpartiledaren Enrico Berlinguer begravdes och hela Rom var på benen.

Men ändå – den här dagen demonstrerade bortåt en miljon mot det egna partiet, PD. Än en gång visade detta att PD består av många olika grupperingar. Där finns veteranerna från PCI-tiden, de som var med och såg den dåvarande partiledaren Achille Occhetto, böja sig över bordet med mikrofonerna, och gråta stora bittra tårar i rockärmen. För han hade utsetts av historien att begrava kommunistpartiet PCI efter 70 år. Då hade Berlinmuren fallit och att ha ordet kommunist i partinamnet var sannerligen ingenting man vann regeringsmakten på.

Nu är det Matteo Renzi som fört PD till Palazzo Chigi (Italiens Rosenbad). Han har fått ta över något som påminde om ett konkursbo efter Silvio Berlusconis regeringsår. Särskilt en statsskuld på runt 3200 miljarder euro där varje månad nya miljarder läggs till de gamla, ekonomin går kräftgång och företagsnedläggningar och nya tusenden blir arbetslösa.

Vi skall göra om Italien, lovar Renzi i Leopolda samtidigt som CGIL:s mäktiga ledare, Susanna Camusso, dundrar på Piazza San Giovanni:

Blir det ingen ändring i arbetslagen tar vi till vårt sista vapen – generalstrejk!

Renzi har ett långt och gediget program. Det gäller arbetslagstiftning, skolreform, byråkratireform och ordning i ekonomin. Samt grundlagsreform och ny vallag. Samtidigt skall han lotsa landet genom EU-myndigheternas kritiska granskning. Det aktuella resultatet är att statsfinanserna balanserar – om man undantar räntebetalningarna på statsskulden. Men utrymmet för manövrer är pyttelitet – Renzi var tvungen att närma sig den absoluta gränsen för budgetunderskott, och fick till sist grönt ljus för ett underskott på 2,6 procent. Det var nödvändigt för att inte ekonomin skulle strypts ännu mer och brakat in i deflationsväggen.

Stöd har han i koalitionspartnerna i NCD, Nuovo centrodestra. Som alla vet är detta en utbrytargrupp från Berlusconis Forza Italia. NCD har ett par viktiga ministerposter, särskilt Angelino Alfano som inrikesminister. Detta högerblock stödjer tanken på en ny vallag efter en överenskommelse som kallas Il Nazareno, efter partihögkvarterets adress, Largo del Nazareno. (En historisk händelse bara det. Berlusconi blev tvingad att uppsöka PD:s högkvarter för att skriva på uppgörelsen). Frågan är bara vilka principer vallagen skall följa. Där finns många stridande uppfattningar och någon definitiv lösning har ännu inte uppnåtts.

Det är helt klart att med allt detta stöd från höger, har de gamla Pci-arna svårt att hänga med. Särskilt inte när EU kräver reformer som berör heliga kor som arbetslagstiftningen. Ett exempel är paragraf 18 (som diskuterats i 25 år minst). Renzi vill ta bort lagens krav på att en sparkad jobbare obligatoriskt skall få tillbaka sitt jobb om arbetsdomstolen anser att uppsägningen inte har fog för sig. I Renzis förslag garanteras den anställde en rundlig ersättning för det förlorade jobbet. Men ett fast jobb, un posto fisso, är en dröm för många och ser man arbetarrörelsens historiska framgångar vara hotade – då blir det en miljon vid San Giovanni.

Nu skulle man kunna tänka sig att Renzi istället kunde vända sig mot dem som finns på partiets vänstersida. Men det är inte så lätt – för däremellan kommer Beppe Grillo. På vänstersidan finns allt från anarkister, trotskister, antagonister, extrema miljökämpar och många andra. Så radikala är många att Gennaro Migliore, som kommer från Rifondazione Comunista och varit gruppledare i kammaren för SEL, till slut hoppade av. Sedan ett par veckor finns han i kretsen kring Matteo Renzi.

Vi lyssnar på alla – men vi nekar att fortsätta diskussionerna i åratal som man tidigare gjort. Italien kan inte vänta, hävdar Matteo Renzi.
Vi vill ha jobb och rättigheter, kräver Susanna Camusso.

Och därmed var vi framme vid en ny politisk vecka i Rom.

Susanna Camusso sjunger Bella Ciao

1 kommentar

  1. Gun Arwitz says:

    Har vantat pa din blog ! Sedan nagra veckor non capisco più niente nar det galler italiensk politik ,men jag tror fortfarande att Matteo Renzi ar den basta Italien kan få,ha !

Kommentera: