En kvinnas resa till Spetsbergen
Om Léonie d’Aunet, La Recherche och Laestadius

I sin roman Koka Björn skildrar Mikael Niemi hur Laestadius lät sig porträtteras med den franska hederslegionens riddarkors på bröstet. Om den historiska bakgrunden till detta berättar här Lars Lindvall, med utgångspunkt bl.a. i boken Voyage d’une femme au Spitzberg av Léonie d’Aunet, som utklädd till man deltog i en fransk expedition på skeppet La Recherche 1838–1840 där också målaren François-Auguste Biard deltog för att dokumentera färden.

I sin senaste roman, Koka björn (2017), har Mikael Niemi gjort Lars Levi Laestadius, ledaren för den nordsvenska inomkyrkliga väckelserörelsen på 1800-talet, till en central gestalt. En annan huvudperson är en samepojke som flytt från spritmissbruket och misären i sin familj. Prästen tar hand om pojken, ger honom ett namn, Jussi, skriver in det i kyrkboken och ger honom därmed ett eget liv. Handlingen utspelar sig 1852 i den lilla gruvbyn Kengis, som ligger i Pajala kommun. Niemis bok är dokumentarisk men också fantasifull, en tidsskildring men också en detektivroman.

Laestadius blev Pajala pastorats förste kyrkoherde – kyrkan låg då i Kengis. Han flyttade till Pajala 1854 där han sedan bodde med hustrun Brita Kajsa (Katarina) och deras många barn till sin död 1861. Han begravdes på kyrkogården i Kengis men när kyrkan flyttades till Pajala flyttades också hans stoft till den nya kyrkogården där. Niemi har om sin uppväxt i en intervju sagt: ”Jag växte upp mitt emellan pörtet där han levde och hans grav.”

Niemi berättar i sin bok att en porträttmålare kallad Nils Gustaf en dag kom till Kengis. Laestadius hade efter mycket grubbel bestämt sig för att beställa ett porträtt av sig själv. Konstnären hälsades välkommen med en stadig måltid. Han gjorde sedan ett antal skisser. Prosten fick inta olika positioner och en ny rock provades, med den franska hederslegionens riddarkors som han fått efter Recherche-expeditionen. Här lämnas som i förbigående några uppgifter om fransk närvaro som en nyfiken läsare nog vill veta mera om. Men det porträtt Niemi berättar om har ingen någonsin sett.

Det enda kända porträttet av Lars Levi Læstadius är en kolteckning som gjordes av Charles Giraud i samband med Recherche-expeditionen 1839. Utifrån teckningen gjorde Émile Lassalle senare en litografi. Laestadius finns också återgiven på en målning där han i hög hatt och fotsid päls predikar för en grupp samer. Deras små kåtor syns knappt mellan de höga ismassorna. Denna mycket fantasifulla tavla gjordes av expeditionens målare François-Auguste Biard och ställdes först ut i Frankrike. Med två andra målningar från den franska expeditionen finns den idag på ett museum i Tromsø.

Men vi får först gå några decennier tillbaka i tiden. Två unga män reste 1795 i Skandinavien ända upp till Nordkap. De sade sig komma från Schweiz. Den ene påstod sig heta Müller, den andre Froberg. Med sig hade de en fransk betjänt och en isländsk tolk. Som tack för den gästfrihet de mött hos en köpman och hans familj skickade de senare ett brev där de avslöjade sina rätta identiteter – ”Müller” var i själva verket Louis Philippe d’Orléans och hans följeslagare ”Froberg” egentligen greven av Montjoye. Louis Philippe d’Orléans hade vid franska revolutionen tvingats att gå i landsflykt, en landsflykt som varade från 1793 till 1817. År 1830 skulle han bli kung av Frankrike.

Kungen glömde inte människorna han hade mött där uppe i norr. Hans bestående intresse för de nordliga områdena visade sig i att han lät utrusta tre vetenskapliga expeditioner (1838, 1839 och 1840) som skulle utforska Spetsbergen. Det franska expeditionsfartyget var en korvett som hette ”La Recherche”.

På expeditionen 1839 fick en nittonårig fransyska följa med. Hon hette Léonie d’Aunet. Hemma i Frankrike skulle hon senare komma att skriva en bok där hon i brev till ett tänkt syskon berättar om sin resa. Léonie var den första kvinna som kommit utifrån och färdats så långt norrut som till Spetsbergen. Egentligen var hon som kvinna förbjuden att färdas ombord på ett av franska statens fartyg. Men hennes fästman, konstnären François-Auguste Biard (1799-1882), skulle följa med expeditionen (det fanns inga fotografer då) och det beslöts att hon skulle få gå ombord på ”La Recherche” i Hammerfest i nordligaste Norge och att hon då skulle bära manskläder.

Léonie och François-Auguste hade på den långa resan med sig en norsktalande betjänt. De färdades först landvägen genom Belgien, Holland, Hamburg, Danmark, längs Sveriges och Norges västkust upp till Trondheim varifrån de kunde resa sjövägen vidare norrut. Målet var Hammerfest och tack vare den nya ångbåten ”Prins Gustav” gick sjöresan på åtta dagar – bara ett år tidigare skulle resan landvägen ha tagit en månad.

Hammerfest var en mötesplats för handelsmän från olika håll – bofasta samer och norrmän, men också holländare, tyskar och ryssar. Där fanns då omkring 500 människor, de flesta fattiga kustsamer. Léonie berättar om förhållandena i Hammerfest och ger noggranna beskrivningar av samernas levnadsförhållanden, deras klädedräkt och deras enkla bostäder. Men den bild hon tecknar av dem är klart negativ. Samerna, skriver hon, vet ingenting om konst och vetenskap, de sjunger inte och har ingen egen musik.

I Hammerfest går hon ombord på ”La Recherche”. Men före resan till Spetsbergen besöks Havøysund. Där lever en förmögen köpman Ulich med familj. Léonie skildrar med stor inlevelseförmåga de hårda levnadsvillkoren på denna ensliga plats, den långa vintern, kölden och mörkret, ensamheten och isoleringen när isen stänger farlederna. Och hon berättar om de två franska ädlingar som år 1795 där hade besökt köpmannen Ulich.

Åt expeditionen hade uppdragits att till familjen överlämna en gåva från franske kungen, en byst föreställande Louis-Philippe I. Bysten blir högtidligt och festligt mottagen. Men när Léonie berättar om detta kan hon ha fått saken om bakfoten eller så minns hon fel. Det var med all sannolikhet så att franske kungen många år tidigare bott i ett hus som tillhört en annan köpman vid namn Carl Peter Buck som levt på Måsøy. Men denne hade avlidit och hans hus hade flyttats till Havøysund.

Bysten blev stående i huset i Havøysund. Det brann ner under Andra världskriget och bysten skadades. Det som återstår av den finns kvar i ett litet museum i Måsøy. Efter kriget erbjöd general de Gaulle Norge en ny byst av den franske kungen. Den stod länge i en öppen stenbyggnad på platån utanför Nordkapphallen men flyttades 1988 in i hallen.

Den 17 juli 1839 styrde den franska korvetten mot Spetsbergen. Vid månadens slut nåddes resans mål, Magdalenefjorden i den nordvästligaste delen av Spetsbergen. Fram till mitten av augusti gjorde expeditionens kartografer, mineraloger, biologer och andra sina undersökningar. Och man ville, i konkurrens med engelsmän, holländare och ryssar, kartlägga framkomliga farleder mellan Europa och Amerika. Léonie utforskade på sitt sätt den övärld hon senare detaljrikt skulle berätta om på prosa som var stilistiskt präglad av romantiken.

När La Recherche återvänt till Hammerfest gick Léonie iland med sin fästman François-Auguste Biard. Hon namnger honom inte i boken. Hon kallar honom son mari, ”sin make”, men de gifte sig först efter hemkomsten till Frankrike. Med deras norsktalande betjänt skulle de nu till häst ta sig över land genom Finnmarksvidda till Torneå. Sällskapet bestod av sex hästar – tre för ryttare, tre för bagage – och tre hästskötare, en samisk vägvisare och en finsk tolk. De färdades genom vattensjukt land, gungande sumpmarker som plågades av regn och snö. Léonie beskriver dramatiskt detta ogästvänliga landskap och berättar att hon vid flera tillfällen var nära gränsen till total utmattning. Hon skriver att det liknade en helvetesvandring.

Efter två veckor kom de fram till Karesuando. De erbjöds husrum av den präst som då tjänstgjorde där. Den unga fransyskan från salongerna i Paris hade uppenbarligen svårt för den nordsvenske prästmannen. Léonie beskriver honom – ce pasteur, un nommé Laestadius ”denne pastor, en viss Laestadius” – nedlåtande, i det närmaste föraktfullt. Hon skriver att Laestadius visade upp en störande blandning av lärda pretentioner och bondsk tölpighet. ”Han välkomnade oss med den tillgjorda uppsynen hos en person som vill vara viktig. Med luva på huvudet, med pipa i munnen, anvisade han oss misslynt ett rum att sova i och brydde sig sedan inte om oss”. Hon tyckte inte heller det var så mycket bevänt med hans kunskaper i latin och ansåg hans botaniska kunskaper vara begränsade – det fanns ju inte så mycket flora att studera i dessa nordliga trakter!

Laestadius var på många sätt en föregångare men lär ha varit ganska provokativ, inte smidig och taktisk i umgänget med andra och med myndigheter. Han hade under sin tid i Uppsala studerat inte bara teologi utan även botanik och sågs som en av pionjärerna i botanik i norra Sverige men hade som botaniker gjort flera resor också i södra Sverige. Vid tiden för den första expeditionen 1838 hade Laestadius fungerat som kunnig guide för de franska forskare som färdades landvägen från Nordnorge till Karesuando för vidare resa söderut genom Sverige. Han hade också fortsatt kontakt med fransmännen och delade med sig (mot betalning) av sina stora kunskaper om flora och fauna, om meteorologi och samisk kultur. Och vi vet att Frankrike gjorde honom till riddare av hederslegionen. Därom säger Léonie ingenting.

Från Haparanda reste det franska paret landvägen söderut, till Stockholm, sedan vidare ner till Ystad och därifrån till Berlin. De var tillbaka i Frankrike i början av 1840. De gifte sig efter hemkomsten men äktenskapet blev kort och olyckligt. Biard, som var tjugo år äldre än Léonie d’Aunet, visade sig lida av sjuklig svartsjuka. Léonie ville separera från honom. Hon ertappades några år senare av maken och en polisman i ett hotellrum i Paris. Hennes älskare visade sig vara Victor Hugo. Han åtnjöt parlamentarisk immunitet men hon straffades, fick sitta ett par månader i fängelse och sedan vistas en tid i ett kloster.

För sin försörjning som ensamstående tvåbarnsmor skrev Léonie modekrönikor och följetonger för tidskrifter, men också några romaner och en teaterpjäs. Det dröjde ända till 1854 innan hennes bok om resan med La Recherche-expeditionen – Voyage d’une femme au Spitzberg – kom ut. Hennes anteckningsböcker från resan finns inte bevarade. Reseskildringen hade kunnat byggas ut med kunskaper som hon inhämtat från tryckta och muntliga källor. Léonie d’Aunet har i första hand varit känd genom att hon figurerat i biografier ägnade Victor Hugo. Men hon är väl värd en egen plats i den franska historien och litteraturen. Hon var viktig i Hugos liv – de brevväxlade – och han hjälpte henne i svåra situationer ekonomiskt fram till hennes död 1879.

Boken om resan till Spetsbergen blev på sin tid mycket uppmärksammad. Den trycktes om sju gånger för att sedan falla i glömska. Två utgåvor kom ut 1992 och 1995 på det franska förlaget Actes Sud, för övrigt känt för sin ambitiösa utgivning av skandinavisk litteratur i översättning. De utgåvorna är slutsålda, men man kan skaffa ett eget exemplar av boken genom nytryck som numera görs digitalt av gamla böcker för vilka ingen längre kan hävda upphovsrätt, eller läsa den direkt på nätet här. Boken översattes till norska 1968. Den del som handlar om resan mellan Hammerfest och Haparanda/Torneå översattes till finska 1977.