Le catacombale

 

Av ÅKE MALM

Så här ser alternativen ut i dagens Italien. Bilden har jag lånat från l’Unità. Den visar på ett enkelt grafiskt vis den oerhört komplicerade situation som råder när bara några dagar återstår till förtroendeomröstningen i parlamentet.

Alternativ 1: Det fick inte plats på den här sidan, men skulle innebära att det är 15 procents chans att Silvio Berlusconi avgår. På detta skulle följa en överenskommelse med Udc och Fli för att undvika nyval.

Alternativ 2: 25 procent – Berlusconi avgår före omröstningen i deputeradekammaren. På detta följer: 60 procent chans att president Giorgio Napolitano ger honom uppdrag att utvidga majoriteten att omfatta Fli och Udc. 40 procent chans att nyval utlöses omedelbart.

Alternativ 3: 30 procent – Berlusconi förlorar förtroendeomröstningen i deputeradekammaren. Då kan följande hända: Senatens talman får uppdraget att se vad som kan göras. 40 procent chans för att Berlusconi på nytt får uppdraget, 50 procent chans till att ett nytt namn bildar en övergångsregering och 10 procent chans till nyval.

Alternativ 4: 30 procent – Berlusconi får förtroende i deputeradekammaren. 30 procent chans att han då bildar en ny regering med delvis nya namn. 70 procent chans att majoriteten är så svag att han själv utlyser nyval.

Så ser det ut. Alla procentangivelser är naturligtvis högst diskutabla men ger i stort sett en bild av diskussionerna som nu pågår. Vad som sker fram till 14 december visade alla tidningars förstasidor häromdagen. Rösternas marknad, skriver La Repubblica. Berlusconi bis – så går förhandlingarna. La Stampa: Kriget om rösterna. Den Tredje Polen riskerar dö redan i vaggan (En förklaring: ”Tredje polen” är den nya maktkonstellation som – kanske – finns, som kanske föds, kanske inte. Som teoretiskt består av Udc, Fli, Api, Mpa, Libdem. Plus några märkliga figurer som t ex Giorgio La Malfa och Paolo Guzzanti från “Gruppo misto”, om vilka vore mycket att säga, men jag återkommer till dem senare).

På svenska säger vi kohandel. Här sägs ryktesvis en röst i kammaren kosta bortåt 350.000 euro. Deputerade som för några dagar sedan energiskt kritiserade Berlusconi och hans regering, har varit väldigt tysta de senaste timmarna.

Ett exempel är jämlikhetsminister Mara Carfagna. Hon deklarerade att hon ville avgå, inte bara som minister utan hon ville också lämna Berlusconi och hans parti. Helst ville hon hoppa av politiken helt. Så följde några dagars intensiva förhandlingar och idag talar inte minister Carfagna längre om att avgå.

Ett annat exempel är Domenico Scilipoti från Antonio Di Pietros parti Idv. Och en lång rad andra från Udc och Fli. Många säger sig vara osäkra, kanske de avstår från att rösta. Andra är trötta på respektive partiledare och tänker gå till Pdl. Ett läge som påminner om den berömda spelarbörsen på Hotel Gallia i Milano där serie A-lagen köper och säljer sina spelare.

Den här situationen blir alltmera intensiv ju närmare vi kommer den 14 december. I La Repubblica kan vi se att situationen i kammaren (Totalt 360 ledamöter) är denna: Nej till förtroende 314 röster, 3 osäkra. Ja till förtroende: 310 röster. Så hur det än går blir det jämnt skägg.

Frågan nu är förstås den evigt samma i detta land – vad gör Katolska kyrkan?

Det första tecknet på att ett nytt element smugit sig in i debatten är meddelandet på onsdagen att Tredje polen kan tänka sig en uppgörelse med Berlusconi. Om han bara avgår skulle Gianfranco Fini och Pier Ferdinando Casini eventuellt kunna gå med på ett nytt regeringsuppdrag för Berlusconi inom 72 timmar.

Sannerligen ett märkligt yttrande. Det kan ställas mot Casinis egen blogg där han skriver:

D-dagen för den politiska politiken är inte den 14 – utan den 16 december. Den dagen sammanträder ministrarna i Ecofin. Den dagen skall Italien upp till slutexamen. Den som deltar i det mötet måste då berätta om hur det står till (i ekonomin) och vad han har för planer (med den).
Hur (omröstningarna) än går, även om Berlusconi skulle få en majoritet med 2- 3 röster, står det helt klart att så kan man ändå inte fortsätta.
Om vi slänger käft om en röst hit eller dit kommer avståndet mellan politiken och medborgarna att öka ytterligare. Italien kan inte regeras av en regering som bara försöker överleva (
tira a campare). Min uppfattning är att Berlusconi svårligen visar någon medvetenhet om att landet måste få en annan regering. Men han kanske borde utöva litet självkritik. Han har varit i politiken i 14 år och jag kan inte föreställa mig att det vore ett brott att den som varit i opposition, eller den som (personligen) blivit utesluten av konseljpresidenten, kräver en förändring. Både Thatcher och Blair gick med på förändringar – och de var ändå världsmästare i jämförelse med Berlusconi.

Till detta kan läggas kommentaren från Casini när Berlusconi anklagade oppositionens kandidater att vara gamla: Om vi är gamla – och det kan man ju säga – är han ”catacombale” – ungefär gammal som katakomberna.

Nu hör det alltså till saken att Casini förkroppsligar de gamla idealen från kristdemokratiska partiet. Han rör sig alltid synkront med de senaste signalerna från Vatikanen.

Det gick som en elektrisk stöt genom politikervärlden när Berlusconi häromdagen lät veta att han skulle organisera en lunch för de tio nyutnämnda kardinalerna. Denna skulle utspela sig i det eleganta ”palazzo” som idag upptas av italienska ambassaden vid den Heliga Stolen men som en gång var ett lustslott för heliga män som Carlo Borromeo eller påvar som Martin V.

Berlusconi har Vatikanens Tarcisio Bertone, Segretario di Stato, regeringschefen och påven Benedikt XVI: s närmaste medarbetare. Situationen som kan uppstå vid en sådan lunch beskrivs i tidningarna idag så här: Först slå in en kil mellan Fini och Casini, sedan splittra Fli och vinna förtroendeomröstningen.

Vilket om inte annat visar hur viktigt det var att stänga parlamentet denna vecka medan alla väntar på 14 december.

 

Kommentera: