När Oscar II i maj 1902 besökte Paris ingick i hans vistelse i den franska huvudstaden ett besök hos La Comtesse Elisabeth Greffuhle (1860 – 1952), en av de mest omtalade och omskrivna kvinnorna under den period före första världskrigets utbrott som går under benämningen la Belle Epoque. Hon var vän med de flesta krönta huvuden i Europa, och kungar och prinsar som passerade Paris fann alltid tid att gästa henne. Det rapporterades regelbundet i pressen om hennes olika aktiviteter, hennes deltagande i societetslivet följdes noga, hennes olika kreationer kommenterades och inte minst östes det lovord över hennes stora skönhet. I hennes lysande salong på rue Astorg, som gick under smeknamnet ”Vatikanen”, konfronterades politiker och statsmän av skilda kulörer med representanter för kulturlivet såsom musiker, författare och konstnärer. Att få tillträde till den var en ära reserverad för en noga utvald elit.
Men Elisabeth Greffuhle var inte bara vacker och representativ. Hon var mångsidigt och rikt begåvad, företagsam och driftig och drevs av en önskan att vara nyttig. Det gjorde att hon bröt mot många av de normer som då gällde för en kvinnas uppträdande. Hon var republikan och feminist, försvarade Dreyfus och hade utpräglat demokratiska idéer, vilket var ovanligt och närmast chockerande för den adliga samhällsklass där hon hörde hemma. Sin stora förmögenhet använde hon för att främja kultur och vetenskap. Tack vare sina många förbindelser med samhällets toppar – hon var god vän med politiker som Georges Clemenceau, Léon Blum och Aristide Briand – hade hon möjlighet att agera och visste att vid rätt tillfälle dra i de lämpligaste trådarna. Under sin livstid var hon en celebritet, men hennes namn skulle knappast att gått till eftervärlden om det inte varit knutet till Marcel Prousts författarskap. Elisabeth Greffuhle är den som stått modell och inspirerat Proust vid hans skildring av la duchesse de Guermantes i ”På spaning efter den tid som flytt”.
Det är således främst tack vare Proust som grevinnan Greffuhle har räddats från tidens glömska. Men hon är värd att minnas även för sin egen skull. Det visar historikern och journalisten Laure Hillerin i sin biografi La Comtesse Greffuhle. L’ombre des Guermantes (Flammarion, 571 s. 24 euros), som innehåller fängslande läsning inte bara för Proustälskare utan även för alla med intresse för kvinnohistoria. När Hillerin skriver fram detta högst ovanliga kvinnoöde har hon kunnat utnyttja ett stort och hittills oanvänt arkivmaterial, bestående av brev, dagböcker, anteckningar och tidningsurklipp från Elisabeth Greffuhles långa liv, numera förvarat på ”Archives Nationales” i Paris. Grevinnans liv täcker slutet av andra kejsardömet, två republiker och två världskrig. Tidigare har det endast utkommit en biografi över Elisabeth Greffuhle, skriven 1991 av hennes släkting Anne de Cossé-Brissac. Hillerins väldokumenterade biografi låter bilden av den komplexa grevinnan växa fram i fem olika avsnitt. Det första är kronologiskt ordnat medan de följande fördjupar olika aspekter av Elisabeth Greffuhles liv och verksamhet. Det femte och längsta avsnittet behandlar relationen till Proust.
Elisabeth Greffuhle hörde till den berömda släkten Caraman-Chimay. Fadern var en tid Belgiens utrikesminister. Den bildade och belästa modern, tillika en framstående pianist som fått lektioner av Clara Schuman, var den som till Elisabeth förmedlade intresset för musik och litteratur. De sex barnen, varav Elisabeth var nummer två, fick en mycket gedigen utbildning, men familjen var inte förmögen. Deras kapital var främst andligt, inte materiellt. Familjens döttrar måste därför finna makar som inte krävde någon ansenlig hemgift. År 1878 gifte sig Elisabeth med den stormrike greven Henry Greffuhle. Olikheterna mellan de båda makarna var betydande, och den elva år äldre Henry var dessutom oerhört svartsjuk. Ganska snart utvecklades han till en riktig hustruplågare. Han älskade jakter, och Elisabeth var hans främsta trofé, som han gärna ville visa upp. Men hon skulle hålla sig i bakgrunden, helst vara hemma och låta honom i lugn och ro få ägna sig åt sina jaktkamrater och älskarinnor.
Henry Greffuhle framstår som en sagans Riddar Blåskägg. Han ville stänga in sin vackra hustru i det stora och dystra slottet Bois-Boudran, familjens herresäte utanför Paris. Där vantrivdes Elisabeth, vilket framgår av hennes brev till modern. Breven ger obeslöjat och naket inblick i parets tragiska äktenskap. Men Elisabeth är ingen som frossar i gnäll och klagan. Hon är en slagfärdig brevskriverska, skarp och humoristisk i sina kommentarer, och det är en stor förtjänst att Hillerin så generöst låter läsaren ta del av hennes brev till släkt och vänner.
Wikicommons)
Bakom den officiella bilden av den lysande megastjärnan Elisabeth Greffuhle döljer sig således ett misslyckat äktenskap, sorger och åtskilliga bekymmer på det privata planet. Man kan nog hävda att grevinnans stora engagemang för politik och kultur till stor del var en flykt från hennes förkvävande äktenskap. Hon ville göra ett mästerverk av sig själv, ville framstå som oförglömlig i andras ögon för att på så sätt kompensera de dagliga förödmjukelser hon utsattes för i äktenskapet. Under sin livstid lyckades hon i stor utsträckning med sin föresats. Men numera är det ytterst få som känner till hennes stora roll som mecenat och filantrop. Bland annat gjorde hon betydande insatser inom musiklivet. Till exempel bidrog hon vid sekelskiftet 1900 till ett förnyat intresse för Richard Wagner, hjälpte Serge de Diaghilev att lansera ryska balletten i Paris och stöttade vid flera tillfällen sin favorit, Gabriel Fauré, som dedicerade sin Pavane till Elisabeth Greffuhle . Hon var inte heller främmande för det naturvetenskapliga området. Till exempel såg hon till att Marie Curie fick ekonomiskt bidrag för att kunna starta sitt radiuminstitut och att Edouard Branly fick möjlighet att fullfölja sin forskning inom radioelektroniken.
Grevinnans sociala engagemang visade sig under första världskriget. Då befann hon sig i Bordeaux, där hon bland annat besökte sjukhusen för att hjälpa de sårade soldaterna. Hon hade fullt av idéer och berättade i ett brev till sin man att hon kallades ”Notre-Dame des belles idées”. Clemenceau lär ha sagt till henne att det i Frankrike inte finns mer än två intelligenta personer – Elisabeth Greffuhle och han själv. Hon ivrade för att soldaterna skulle få uniformer som skyddade dem bättre i skyttegravarna. Och när andra världskriget bröt ut, försökte hon tidigt få USA att gå med i kriget. Hon skrev ett brev till president Roosevelts mor i hopp om att hennes budskap även skulle nå sonen. Det fanns inga gränser för Elisabeth Greffuhles företagsamhet. Utan tvivel måste det ses som en bedrift av stora mått att lyckas skapa sig en egen existens vid sidan av äktenskapet på det sätt som hon gjorde under 1900-talets första decennier. Med sitt pragmatiska sinne och sin handlingskraft kan hon ses som exempel på en tidig kvinnlig entreprenör med avsevärda talanger för det som vi i dag benämner lobbying.
Vad gäller relationen till Proust träffades grevinnan och författaren endast några enstaka gånger. Proust hade länge iakttagit Elisabeth Greffuhle i hennes loge på Operan och drömt om att lära känna henne närmare. Han beundrade hennes skönhet och bad upprepade gånger förgäves om hennes porträtt. ”Jag har aldrig sett en så vacker kvinna”, skriver han 1893. Till en början tycks Proust ha varit den som var mest angelägen om att etablera kontakt. Längre fram var det däremot grevinnan som oftast skickade brev och inbjöd Proust till fester och andra evenemang. När hon vid två tillfällen föreslog att hon skulle hälsa på hemma hos honom avböjde han förskräckt.
Hillerin har i arkiven funnit en intressant opublicerad artikel, skriven av Proust och avsedd för publicering i tidningen Le Figaro. Under rubriken ”Le Salon de la comtesse Greffuhle” beskriver han grevinnans grace och närmast gudomliga framtoning. Hos Elisabeth Greffuhle fanns inte någon motsvarande beundran för ”den lille Marcel” som hon vanligen benämner honom i sina brev. Hon förstod aldrig Prousts storhet som författare. Det exemplar av första delen av ”På spaning efter den tid som flytt”, inslaget i rosa papper, som han förärade henne, finns kvar i ouppsprättat skick, så när som på de första sidorna. Uppenbarligen läste grevinnan endast ett fåtal sidor i denna en av 1900-talets största romaner. Men som Hillerin visar hade Elisabeth Greffuhle en betydande roll som katalysator och musa för Prousts stora romanbygge.