”Beirut’s generosity isn’t just that she invites you to eat, but she opens your appetite for life. In all she does, she bites the apple of life with infectious voracity. She is always hot. She experiences her delights like an endangered pleasure, so accustomed is she to snatching joy from the jaws of death. So there is no escape. After her, you’ll never be able to live anywhere else.”
Så avslutas Ahlem Mosteghanemis litterära kåseri om Beirut, översatt till engelska av Raphael Cohen, publicerat i Newsweek den åttonde mars, på internationella kvinnodagen.
Personifieringen av Beirut som kvinna, går inte att undvika. Texten är översållad, överströsslad med ”hon”. Mosteghanemi får Evert Taubes blomsterspråk att framstå som en österlensk äng i november. Nej, jag kan inte i min vildaste fantasi se Göteborg som en kvinna!
Vidare: författaren är alltid en man: ”There isn’t a single Arab author not composed by Beirut; he doesn’t even have to visit it.” Eller: ”Because ink is thicker than blood, there isn’t an Arab writer who hasn’t strayed away from his homeland to become involved with Beirut.”
Newsweek avslutas alltid med ett kåseri, eller ”essay”, i vilken en författare beskriver sin hemstad. Kåserierna är välskrivna, det är en njutning att läsa dem. Detta nummer ägnades av naturliga skäl åt (mer eller mindre) framgångsrika kvinnor världen över.
Så plötsligt – den här manschauvinistiska artikeln som jag läste med stigande undran och irritation. Förutom den sexistiska omskrivningen, omkullkastade den numrets trovärdighet. Jag började författa en insändare till Newsweek, och googlade på författarnamnet som jag inte kände till.
Ahlem (eller Ahlam) Mosteghanemi, född i Tunisien, uppväxt i Algeriet, är den första algeriska kvinnliga författare som fått sina verk översatta till engelska. Hon har studerat arabisk litteratur i Alger och sociologi i Sorbonne. Avhandlingen heter Algerie, Femmes et l’Ecriture.
När hon befann sig i Paris var de främsta franska genusteoretikerna, som Luce Irigaray och Hélène Cioux som mest aktiva. Cioux, föddes för övrigt, precis som Mosteghanemi, i ett arabiskt land, Algeriet. Det hade endast passerat cirka tre decennier sedan Simon de Beauvoirs Det andra könet publicerades. Mosteghanemi kan inte ha undgått denna fors av idéer och texter som strömmade och pulserade genom Sorbonne och Paris.
Uppdraget, att skriva en ”essä” om Beirut tog hon antagligen för var det var, ett uppdrag som traditionsenligt destinerats för män. Essäformen, den västerländska, hyperboliska, kräver ett starkt, fritt och utåtriktat ”jag”, den ensamme flanörens betraktande och som endast kan författas på en ”fri” plats. Även reseberättelsen har alltid behärskats av män. Hon inleder stilenligt med orden: ”My voice was born in Beirut.” Jag går direkt i fällan.
Jag kan inte vara säker på tolkningen av Mosteghanemis text. Kombinationen av essäformen och arabeskerna som inte alls hör formen till gör mig förvirrad. Kanske är det meningen att beskrivningen av Beirut, den passionerade, fria staden, de arabiska författarnas oas, så full av motsatser motsvaras av textens motsättning av öst och väst, kvinnligt och manligt. Jag tvingas, via hennes text, att konstatera att min läsart, utvecklad vid svenska universitet, är begränsad och behäftad med fördomar. Mosteghanemi har fördelen att både känna till den västerländska feminismen och den som råder i arabvärlden. Jag står naken och avslöjad inför texten.
Nu ska jag börja lära mig läsa igen, och då med Mosteghanemis’ The art of forgetting, hennes senaste bok.
Newsweek gjorde alldeles rätt.