Läsning med förhinder…

Den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells roman Les Bienveillantes gjorde succé när den utkom 2006. Den har också belönats med flera prestigefyllda litterära priser och översatts till många språk. Även i vårt land var de flesta kritiker entusiastiska och hälsade De välvilliga (så hette romanen när den kom i svensk översättning två år senare) med högstämda lovord.

Littells bok handlar, som bekant, om en SS-man och hans upplevelser under andra världskriget, på östfronten likaväl som på den tyska hemmafronten. Ja, mer än så. Romanen är en berättelse i jagform, där denne lika vedervärdige som högt bildade Max Aue själv delar med sig av sina minnen och erfarenheter.

Så snart jag hörde talas om denna roman tänkte jag att det här var en bok jag måste läsa. När jag för några år sedan av och till bodde i Berlin hade jag den tyska 1900-talshistorien, och speciellt då naziepoken, som studieobjekt. Jag läste massor med böcker om Förintelsen, bl.a. Gitta Serenys intervjuer med Hitlers rustningsminister Albert Speer och kommendanten i Treblinka, Franz Stangl. Och självklart ville jag då även läsa Jonathan Littells roman om denne fiktive SS-mans delaktighet i svinaktigheterna.

Men det var lättare sagt än gjort. Jag hann inte läsa många sidor i den tegelstenstjocka boken förrän det tog stopp. Jag klarade inte av att fortsätta. Jag bläddrade flera sidor i taget och lade till slut ifrån mig boken, illamående och olustig och oförmögen att övervinna min vämjelse. Jag stod inte ut med att krypa under skinnet på denne SS-man, jag ville inte höra hans egen berättelse om krig och massmord.

Jag säger inte att romanen De välvilliga för den skull är en dålig bok. Det vet jag ju inte, eftersom jag inte klarat av att läsa den till slut. Jag säger heller inte att det generellt är moraliskt förkastligt att skildra frånstötande personer i jagform. Det är ett beprövat litterärt formgrepp som ibland fungerar utmärkt men ibland, som här och med just mig som läsare, inte fungerade alls.

Jag minns att jag undrade, under läsningen av Gitta Serenys böcker, hur hon stod ut med att personligen träffa och intervjua Speer och Stangl. Men jag kunde ändå läsa hennes intervjuer, med stor behållning till och med.

Vad är det då som gör att jag inte kan läsa Jonathan Littlell? En möjlig förklaring skulle kunna vara att jag nyligen översatt en annan jagberättelse om samma tidsepok och samma historiska skeende. Det är den tyske skådespelaren Michael Degens självbiografiska roman Alla var inte mördare (utg. 2008 på Karneval förlag; originalet Nicht alle waren Mörder utg. 1999). Degens bok handlar om hur han och hans mamma (pappan hade redan dött i koncentrationsläger) gick under jorden i Berlin, 1943, och med hjälp av kända och okända välgörare lyckades överleva Förintelsen, därav titeln. Alla tyskar var inte mördare eller passiva åskådare till massmord, det fanns också undantag, människor som riskerade livet för att gömma och hjälpa förföljda judar.

Under flera månader levde jag mig in i denna riskfyllda underjordiska tillvaro, led och våndades med gossen Michael, såg nazisterna, såväl högt uppsatta koryféer som vanliga enkla partimedlemmar, med hans oförvillade barnaögon.

Kanske får jag därför vänta några år innan jag gör ett nytt försök med Jonathan Littells bok. Men då skall jag, för säkerhets skull, läsa den i original. Jag inbillar mig att det kommer att gå bättre när min uppmärksamhet kan avledas genom att jag ibland måste slå upp franska ord som jag inte behärskar. Eller också är det min instinktiva avsky som är det korrekta omdömet om denna roman. Den som lever får se, eller rättare sagt, den som läser får se.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Kommentera: