Laras alla krig
Wojciech Jagielski – Wszystkie wojny Lary

Laras resa från Pankisidalen på gränsen mot Tjetjenien i Georgien genom Turkiet, över gränsen in i krigets Syrien till Aleppo, ett av den Islamiska Statens fotfäste, varade i tre dagar. Där mötte hon sin äldste son, Sjamil, som nu antagit namnet Abu Muhammed och inte bara rättat in sig i de fanatiska leden, utan också avancerat till att bli en aktad ledare.

-Mamma, när tänker du återvända?
Lara blev förvånad över frågan. Hon hade överhuvdtaget inte reflekterat över hur länge hon hade tänkt att stanna. Hon tänkte ju stanna så länge som det behövdes för att ta honom därifrån. Hon hade redan förstått att det skulle bli svårare än vad hon hade föreställt sig och att hon därför skulle vara tvungen att stanna kvar längre än vad hon tänkt sig.
-Hem menar du?
-Ja, du måste nog börja packa.
-Men inte ens sju dagar har ju gått…
-Läget har ändrat sig… de våra försöker inta flygplatsen. Det är svårt att säga vad som händer….
-När måste jag åka?
-I morgon blir bäst… en bil med soldater som skyddar dig kommer och hämtar dig.
-Utan dig rör jag mig aldrig härifrån..
-Kom du verkligen hit med avsikt att ta mig härifrån… Han log som om han inte kunde tro det.
-Du sade ju att du kom för att ta farväl.
-Låt oss då ta farväl.
Den fjärde dagen efter det att Lara återvänt till Pankisidalen i norra Georgien ringer telefonen.
Det var Rasjid, hennes andra och yngre son.
-Sjamil finns inte längre.
Lara hade mist sin äldste son i kriget i Syrien. Hon föll omkull på trottoaren och vaknade upp på sjukhuset.

Till Pankisidalen, i norra Georgien, på gränsen till Tjetjenien, hade den tjetjenska folkgrupp hon tillhör invandrat för länge, länge sedan. De var tjetjener och därmed muslimer, men fritänkande sådana som i århundraden levat i samförstånd med den kristna befolkningen i dalen, ja till och med besökt varandras kyrkor och moskéer. Lara skrev som ung kvinna in sig på ett pedagogiskt institut för att bli lärare. Hon såg sin framtid bland de sina i dalen.

På universitetet träffade hon sin kommande man. Han hade kommit ned från Grozny i Tjetjenien och hon följde honom tillbaka dit. Där föddes de två sönerna. När det första kriget – med den ryska invasionen – kom till Grozny var hon, som alltid, resolut. Hon tog sina söner och återvände hem till Pankisidalen. Hon förde dem undan kriget, till en säker tillvaro. Trodde hon.

När kriget i Tjetjenien var över hörde maken inte av sig. Till Pankisidalen kom däremot tjetjenska partisaner som flytt Tjetjenien. De byggde en ny moské. Den muslimska tro som i århundraden reglerat dalens invånare, var, hävdade de, inte den rätta. Pankisidalens invånare förstod inte alls detta. Allra minst Lara. Men partisanerna fick åhörare när de berättade om kriget de upplevt, om strapatserna, om farorna, om hjältedåden. Till de som lyssnade hörde Laras två unga söner.

Så en dag, de två sönerna var ännu inte män, men på väg att bli det, hörde Laras man av sig. Inte från Grozny, utan från en en stad vid de europeiska alpernas fot.
-I Europa är det annorlunda. Här finns allt man kan behöva, sade han och bad henne sända de två sönerna till sig.
Lara var övertygad om att Sjamil och Rasjid skulle få en bättre och mer trygg framtid i Europa. Med vänners hjälp sände hon därför iväg dem till deras far.

När hon efter ett år via Skype fick kontakt med sina söner var de också lyckliga, positivt inställda till det nya livet. De utbildade sig. De fick jobb. Låt vara inga avancerade. De gifte sig och fick barn. En dag märkte Lara, under samtalen via Skype, att en förändring inletts. De var missnöjda. Kritiska mot Europa. De sökte sig mer och mer till den egna muslimska världen och därvid till de radikala muslimerna. En dag fanns Sjamil inte där. Hans hustru sade att han i jobbets tjänst var på resa till Danmark. Förklaringarna var varje gång av skilda slag.

Så en dag kom en ung man till Pankisidalen. Han kom från krigets Syrien.
-Din Sjamil är där, sade han till Lara.
Det var då hon bestämde sig för att ge sig iväg på den besvärliga resan för att ta sin sin son ut inte bara från kriget utan också bort från den fanatism han dragits in i.

-Om det varit vårt krig, i Tjetjenien, skulle jag kanske förstått dig….men här? Det är inte ditt krig. Ser du inte att ni är utnyttjade.
Så sade Lara i det sista samtalet med sin äldste son.
-Sjamil finns inte längre. Och vad tänker du göra.
-Jag bör göra detsamma som han, går hans väg. Det är min dröm.
När Lara brast ut i gråt, lovade han att inte ge sig iväg till kriget.
Rasjid ringde ytterligare ett antal gånger och en eller två gånger visade han sig också på datorskärmen. Sedan blev det tyst, tyst…
När hon kommit tillbaka hem från Aleppo och väntade på meddelandet om Sjamils död hade hon blivit medveten om att också Rasjid skulle åka till kriget, och troligen dö…

Hon bestämde sig för att än en gång åka till Aleppo, att där leta upp emiren och övertala honom att hon skulle få ta med sig Rasjid hem.
Lara låg fortfarande på sjukhuset efter sammanbrottet vid meddelandet om Sjamils död när sonhustrun ringde från staden vid alpernas fot.
-Du behöver inte säga mig någonting. Jag vill inte veta något mer…skrek Lara i telefonen och slängde ned på golvet så den gick i bitar.
Hon hade nu förlorat också Rasjid.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Få västliga journalister har följt de senaste årtionden följt utvecklingen på Kaukasus så nära som den polske reportern Wojciech Jagielski. Få västliga journalister lärde under 1990- och 2000-talet känna Tjetjenien så nära som Jagielski. Från nyhetsreporter övergick han till att bli författare och redan hans första böcker visade på hans litterrära talang. Till de som så då hyllade honom hörde hans berömde föregångare Ryszard Kapuscinski.

När Wojciech Jagielski den här gången återvänt till Kaukasus och till Georgien, och där träffat Lara, griper han sig med utgångspunkt från denna beundrandsvärda kvinna an dessa dagars mest brännande fråga, vilka orsakerna är till den fanatiska radikaliseringen av delar av den muslimska världen.

Jagielskis bok, med porträttet av Lara och med hennes berättelse, är djupt gripande. Språket är levande. Jagielski redovisar. Man känner Laras plågor. Men känner hennes frågor, frågor som hon själv inte har något svar på. Hur är det möjligt att två unga män, uppvuxna under beskydd av en kvinna som Lara, hamnar på fanatikernas sida? Hur är det möjligt att inte bara Europas liberala kristna utan också majoriteten av dess muslimer förlorar i kampen om två unga mäns själar och tankar?

Med ”Laras alla krig” (Wszystkie wojny Lara. Znak förlag 2015) har Wojciech Jagielski nedtecknat sin hitintills absolut bästa bok.

__________

  • Klicka här för att läsa Peter Johnsson om Jagielski och andra böcker av honom

  • Klicka här för att läsa Polska institutet om Jagielski

  • Klicka här för att se andra böcker, på flera språk, bla engelska

  • Se ett omskakande reportage från Al Jazeera World om ödeläggelsen av Aleppo

  • Peter Johnsson

    Peter Johnsson

    Korrespondent i centraleuropa sedan trettio år. Bosatt i Warszawa. Författare till böcker om bl.a. Polen, "Polen i historien" (2010) och Ukraina, senast "Ukraina i historien: från äldsta tid till 2015" (2015).

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: