Finns det eurasiatiska urmyter, ungefär på samma sätt som det finns ett indoeuropeiskt urspråk? Likheterna mellan de olika hjältemyter som Patrice Lajoye redogör för i sin bok Fils de l’orage är i alla fall slående oavsett om myterna hör till den indoeuropeiska, turkiska eller tibetanska språk- och kulturkretsen
En av den jämförande språkforskningens stora styrkor är att den ger oss möjlighet att genom den språkliga rekonstruktionen också, om än högst bristfälligt, rekonstruera forntidens tankevärld. Under de omkring två sekler som lingvister arbetat med den så kallade protoindoeuropeiskan – det vill säga förfadern till inte bara latin, grekiska och sanskrit, utan även vårt eget modersmål – har oerhörda landvinningar gjorts. Med hjälp av noggranna rekonstruktioner av detta språks fonologiska och morfologiska struktur har man kunnat återskapa dess ordförråd och, i någon mån, också dess talares mytologi.
Den jämförande mytforskningen har däremot inte alltid varit lika systematisk som den jämförande språkforskningen. Arbetet försvåras också av att myter tenderar att leva sitt eget liv bortom språkets trånga ramar. Exempelvis kan endast ett fåtal protoindoeuropeiska gudanamn återskapas och likaså kan myterna associerade med de olika gudarna och hjältarna skifta oerhört inom språkfamiljen.
Den jämförande myt- och religionsforskningen – och i synnerhet den som rör indoeuropéerna – har därför kommit att fokusera inte bara på de språkliga uttryck och stilistiska drag som kan vara gemensamma för enskilda myter eller religiösa berättelser, utan också på de underliggande strukturer som präglar dem. Få forskare kan sägas ha utövat ett så avgörande inflytande på den strukturalistiska mytforskningen som fransmannen Georges Dumézil (1898-1986). Även om samtida lingvister stundom kan tycka att hans arbete har vissa grundläggande brister, har hans strukturalistiska metod kommit att utöva ett stort inflytande också på andra vetenskaper, inte minst på den unge Michel Foucault – som ju genom Dumézils förmedling fick en anställning vid Uppsala universitet i början på 1950-talet.
Dumézil menade att indoeuropéernas myter och religion präglades av vad han kallade för une idéologie tripartite (ungefär ’tredelningsideologi’). Med det avsåg han att deras mytiska och religiösa föreställningar reflekterade en världsbild enligt vilken samhället organiserades utifrån tre funktioner: präster, krigare och producenter. Föga förvånande utgick Dumézil i hög grad från det indiska kastsystemet som ju är uppbyggt på ett liknande sätt. I hur hög grad han hade rätt kan diskuteras, men den vetenskapliga metod han kom att företräda, att fokusera på myternas gemensamma strukturer, är ändå intressant.
Det är också i mångt och mycket utifrån denna strukturalistiska metod som en betydande del av den senare myt- och religionsforskningen i Frankrike kommit att bedrivas. Till den krets senare, inflytelserika antropologer och religionshistoriker, som påverkats av Dumezil, får Patrice Lajoye, som är religionshistoriker, slavist och keltolog vid Universitetet i Caen, sägas höra. I sitt senaste arbete Fils de l’orage – en längre essä och förstudie till vad som förhoppningsvis kommer att bli ett mer omfattande arbete – söker han göra just en strukturell jämförelse av ett häpnadsväckande antal hjältemyter från hela den eurasiska kontinenten.
Här möter vi därför myter om hjältar från så pass skilda miljöer som den iranske Rostam i Ferdousis Shāhnāmeh, den indiske Arjuna i Bhagavad-gītā, den tibetanske Gesar av Ling och jakuternas Njurgun. Genom att söka sig utanför de indoeuropeiska hjältemyterna – och därmed det det indoeuropeiska protospråket, något som brukar anses vara oåtkomligt för den jämförande språkforskningen – söker Lajoye ta mytforskningen ytterligare ett steg och om möjligt återfinna ett gemensamt eurasiatiskt ursprung till dessa,
Likheterna mellan dessa hjältemyter – oavsett om de hör till den indoeuropeiska, turkiska eller tibetanska språk- och kulturkretsen – är stundom också slående. Exempelvis tenderar de olika hjältarna att ha en gud – inte sällan självaste himmelsguden – till fader. Så är det ju med Herkules, som är son till Zeus, och Arjuna, som ju är son till Indra. I annat fall tycks hjältens födelse bero på himmelsgudens direkta ingripande, som för den kirgiziske Manas, vars till åren komna föräldrar väljer att för Allahs skull skänka sina ägodelar till de fattiga i utbyte mot ett barn. De uralisktalande chantierna öster om Uralbergen har myter som vet berätta att föräldrarna till hjälten Poi-lipetta tamplat-xui lät offra alla sina ägodelar till himmelsguden i utbyte mot en son.
Ytterligare ett tema som återkommer i dessa myter är striden mellan fader och son, som i stridsvimlet ställs mot varandra utan att känna igen varandra. Berättelsen om striden mellan hjälten Rostam och hans son Sohrāb, som skildras i Shāhnāmeh, kan sägas vara typisk härför. Krigaren Rostam har förförts av prinsessan Tahmineh, för att sedan lämna henne. Men dessförinnan har hon blivit havande och föder sonen Sohrāb, som blir en nära nog lika imponerande krigare som sin far. När Sohrāb förklarar krig mot faderns herre Kaykavous, konung av Sistān, får han möta sin fader i strid. Rostam dräper i envig sin son, för att först därefter inse vad han gjort. En liknande tragedi utspelar sig i myten om den irländske hjälten Cú Chulaind, som också han av misstag råkar dräpa sin son Connla i envig. Likaså yakuternas hjälte Njurgun och tibetanernas Gesar av Ling dräper eller åtminstone besegrar sin broder i envig.
Slutligen berättas om nära nog alla dessa hjältar att de besegrat monstruösa varelser, demoner eller drakar. Det är ju också en myt som, i synnerhet bland de indoeuropeiska folkens myter, brukar associeras med himmelsguden. Herkules dräper hydran i sjön Lerna, Njurgun dräper drakar och det gör också Rostam och Gesar av Ling.
I detta sitt försök till en förstudie av eurasiska hjältemyter har Lajoye lyckats sammanställa ett förvånansvärt rikt material från hela den kontinent som sträcker sig från Atlanten till Stilla havet. De strukturella likheter han funnit mellan dessa olika myter är därtill understundom slående. Men att häri se en enda ursprunglig, rekonstruerbar hjältemyt som skulle vara gemensam för nära nog alla eurasiska folk är emellertid ett misstag. Den jämförande myt- och religionsforskningen har i mångt och mycket samma begränsningar som den jämförande språkforskningen.
Den lingvistiska rekonstruktionen av ett protospråk kan göras endast till en viss gräns innan slumpmässiga likheter kan börja uppstå mellan protospråket och andra språk som inte är besläktade. Sådana likheter kan också uppkomma genom lån. Således kan man till exempel på Balkan se hur olika språk till följd av långvarig kontakt med varandra kommit att dela gemensamma morfologiska och syntaktiska drag – såsom exempelvis att dativ och genitiv sammanfallit och att infinitiv fallit bort – vilka således lånats in och inte ärvts från ett gemensamt protospråk. Ett område med olika språk, som genom en sådan påverkan kommit att uppvisa gemensamma strukturella drag, brukar man kalla för ett Sprachbund. Den jämförande myt- och religionsforskningen utgår från liknande principer.
Detta förminskar emellertid ingalunda värdet av Lajoyes arbete. Tvärtom har han ju här tämligen övertygande kunnat påvisa slående strukturella likheter mellan de olika eurasiska folkens hjältemyter. Man kan här möjligen tala om den eurasiska kontinenten som ett mytologiskt sådant Sprachbund, där en långvarig kulturell kontakt mellan folk med olika språk och seder kommit att ge upphov också till liknande strukturer inom deras mytiska berättelser.
Det är därför föga förvånande att exempelvis de turkisktalande kirgizernas berättelse om hjälten Manas uppvisar häpnadsväckande likheter med den iranska mytologins olika hjältar, vilka i sin tur stundom tveklöst påverkats av hellenistiska berättelser om Herkules. Ytterligare ett iögonfallande exempel på dylik kulturell kontakt är namnet på den tibetanske hjälten Gesar av Ling, vilket forskare spekulerat kan härröra från den bysantinska titeln Καῖσαρ, det vill säga vårt Caesar.
De preliminära resultat Lajoye här har lyckats frambringa kan förhoppningsvis vara av vikt för en samtida strukturalistisk myt- och religionsforskning ägnad åt det kulturella utbytet på den eurasiska kontinenten. Detta förutsätter emellertid att denna forskning följer lika strikta – om inte än striktare – principer än den jämförande språkforskningen.
Klicka här för att lyssna på ett program från France Culture där Lajoye talar om keltiska myter och deras betydelse idag.