Den franske filosofen Bernard-Henri Lévy hör till den verkliga eliten av franska intellektuella och han är samtidigt dess mest omstridde representant. Hans senaste bok är väl ägnad att illustrera detta dubbla fenomen. Den utgör ett bra exempel på Lévys sätt att agera och på de känslor han väcker. Bokens titel kan verka motsägelsefull med tanke på författarens förkärlek att bege sig till och rapportera från avlägsna stridsplatser, antingen det har gällt Bangladesh, Bosnien eller Darfour. Varje gång har han ansett sig manad att ta ställning mot förtryck, mot etnisk rensning. Dock har han ofta blivit beskylld för att bedriva någon typ av lyxturism baserad på ärvd förmögenhet och ett väl upparbetat kontaktnät.
Den aktuella bokens undertitel, ”Journal d’un écrivain au coeur du printemps libyen” (En författares dagbok inifrån den libyska våren) hänvisar till Lévys intresse för den arabiska våren och hans förhoppning att den ska medföra demokrati i denna del av världen. Därav hans reaktion när TV-mediet i slutet av februari 2011 visade skräckscener från ett Libyen där stridsflygplan besköt demonstrerande folkmassor. Ett snabbt beslut: Lévy ville på plats uppleva vad som hände.
En knapp vecka senare var han tack vare egen pilot och tillsammans med kollega och fotograf på väg för en privat expedition med mål Libyen och närmare bestämt Benghazi, som för tillfället var upprorets epicentrum. Trots att skaran där dök upp som främlingar lyckades de få kontakt med den som Lévy uppfattat namnet på som en av ledarna för revolten, Mustafa Abdeljalil. Ett möte kom till stånd just den dag då denne utsetts till ordförande för det nationella övergångsrådet. Samtalet visade att situationen var desperat, Benghazi skulle i längden inte kunna motstå Gaddafis trupper.
Av ren ingivelse föreslog Lévy att han skulle ställa frågan till Sarkozy om han skulle kunna ta emot en delegation från Benghazi. Lévy är inte Sarkozyanhängare men han kände instinktivt att något måste göras. Abdeljalils svar uttryckte häpen tacksamhet. När Lévy lyckades nå Sarkozy, blev dennes svar ett enkelt: ”Varför inte”? En kommuniké från Elyséepalatset gav officiell status åt denna inbjudan. Hela förloppet vittnar om det som kännetecknar Lévy: högt tempo och en pragmatisk inställning i förhållandet till både pengar och makthavare.
Det som följde är samtidshistoria. Tack vare utverkandet av en FN-resolution befann sig Libyen plötsligt i det internationella samfundets beskydd. Krigsnyheterna den 19 mars kungjorde att Gadaffis stridsvagnar hejdats strax utanför Benghazis portar. Lévy noterar att för första gången hade rätten till militär intervention tillämpats, en princip han förgäves kämpat för i Bosnien,
Lévy blev den naturliga förbindelselänken mellan Sarkozy och Libyen. Sarkozy å sin sida var medveten om att framgångar i detta krig skulle inleda ett nytt skede för fransk politik i den arabiska världen. Han tog emot representanter för den egyptiska stridsledningen. Logistiken för leverans av vapen och krigsmateriel anpassades till de skiftande stridsplatserna, Benghazi, Misrata, Tripoli, där segern över Gadaffi slutligen var vunnen. Lévi fick fullt erkännande för sina insatser.
I Frankrike var opinionen däremot delad under hela detta skede. Dagboken återger ironiska kommentarer i pressen om Lévy i sin självpåtagna roll som utrikesminister och om hur han utnyttjade Frankrikes institutioner för egna personliga syften. Ett påtvingat polisskydd efter alltför många mordhot på nätet hörde till bilden .
Det som dock torde väga tyngst för Lévy var svaret från Abdeljalil när han vid deras sista möte undrade hur denne kunnat visa tillit till honom när han dök upp från ingenstans som en okänd person. – ”Jag har träffat många människor. Jag såg ert ansikte, jag läste i era ögon. Era ögon säger att ni är en hederlig människa.”
– Se ett samtal med Lévy här:
– Se en video i två avsnitt där BHL déclare la guerre à Kadhafi: