Av JAN NORMING
Om jag nu själv skulle känna för att skriva några rader i inspirerande miljö kunde jag förslagsvis ta mig bort till puben Eagle and Child, i folkmun Bird and Baby, på St. Giles, där The Inklings en gång i världen träffades och läste högt för varandra ur sina alster. Jag är alltså kvar i Oxford. Få städer är så höggradigt litterära.
I den löst sammansatta gruppen på Eagle and Child ingick fantasyikoner som C. S. Lewis och Tolkien. Ibland möttes sällskapet i Lewis studentrum på Magdalen College, det lärosäte som en gång hyst den notoriske Oscar Wilde vars osedliga leverne och obetalda skräddarräkningar förskaffat honom ett tvivelaktigt rykte. Wilde relegerades sedermera, inte alldeles ovanligt i Oxfords skrivande skrå.
Samma oblida öde rönte den uttalat ateistiske Shelley vars publicistiska gärning ansågs så förgriplig att han drevs ut ur den akademiska gemenskapen. Shelley hann bevista en enda föreläsning. Men på University College finns han förevigad i vit marmor. Skulpturen föreställer den unge döde diktaren på stranden i Viareggio efter den olycksaliga seglatsen. Det sägs att Byron begrov hans hjärta i Rom.
Vart man än går i Oxford riskerar man att stöta på litteraturens odödliga – John Donne, Jonathan Swift, Lewis Carrol, Evelyn Waugh, T. S. Eliot, H. W. Auden, Graham Greene … raden är oändlig. Vill man vara i fred för de stora andarna och göra sina trevande försök på egen hand rekommenderar jag att man håller sig på Broad Street och slinker in på White Horse. Den gamla puben en knirkande halvtrappa ner förefaller inte alltför litterärt belastad. Fast säker kan man aldrig vara i Oxford – White Horse är ett av kommissarie Morses favorithäng. Från väggarna blickar den gamle detektiven och efterträdarna Lewis och Hathaway ner på gästerna.
Där hänger också gamla svartvita bilder av rugbylag från Balliol och Trinity College, fjuniga ynglingar i tvärrandiga tröjor. Jag kommer på mig med att leta efter någon känd nuna, som Richard Dawkins eller den alltför tidigt bortgångne Christopher Hitchens, energiska gudsförnekare i Shelleys anda, lika förhärdade som briljanta, och bägge inskrivna vid Balliol vägg i vägg med White Horse. Men rugby spelade de inte.