Kulturell kräftgång

Jag måste erkänna att jag skrattade högt när jag för några veckor sedan läste en artikel av Jesús Alcalá på Expressens kultursida. Inte så mycket åt själva hans ärende, att slå ett slag för den juridiska professionens ställning i Svenska akademien. Nej, det som fick mig att skratta var att han nämnde författaren och kompositören E.T.A. Hoffmann som förebild.

Jag tyckte mig med ens se Hoffmann vid sidan av Horace, kanske med den lärde och litterärt framstående katten Murr emellan sig, den senare sittande på en sidenkudde, med en doftande stek och en tallrik gröt (krönt av en stor smörklick) framför sig på akademibordet. Alla tre under livligt, delvis spinnande, samspråk om estetiska spörsmål.

För dem som inte förstår vad en katt har i detta solenna sammanhang att göra hänvisar jag till Hoffmanns vidunderliga roman Lebensansichten des Katers Murr, översatt till svenska av mig under titeln Katten Murrs tankar om livet (förlaget Atlantis 2006).

ETA Hoffman

E.T.A Hoffman

Men det var också något annat som slog mig när jag läste Alcalás artikel. Hans plädering för en tvättäkta jurist som ledamot av Svenska akademien ligger nämligen i tiden, om än i en helt annan bemärkelse än den av honom själv avsedda. Vi är ju nu — hävdar jag med en lätt överdrift för åskådlighetens skull — på väg tillbaka till det tillstånd som rådde före yrkesförfattarnas tid och före det revolutionerande framsteg som stavas upphovsrätt.

På den tiden var skalderna och litteratörerna ”författare i ämbetet” (termen hämtad från litteraturhistorikern Bo-Bennich Björkmans doktorsavhandling från 1970), d.v.s. de var för sin försörjnings och sitt sociala anseendes skull verksamma som präster, jurister, kanslister etc. Det gick inte att leva som författare (eller konstnär eller kompositör för den delen) om man inte hade ett statligt ämbete eller beskydd av höga mecenater. Ibland var ämbetet mest en titel och en inkomstgaranti som möjliggjorde konstnärligt skapande, ibland ett äkta arbete som stal tid från skapandet. Litteraturhistorien kryllar av författare som med varierande framgång försökte få detta skapandets ”livspussel” att gå ihop.

Med den expanderande tidningspressens, förlagsvärldens och upphovsrättens framväxt föddes så yrkesförfattaren, den fria konstnären, som social kategori. Det började bli möjligt att leva på sin penna och det var naturligtvis ett oerhört framsteg, historiskt sett.

Vad som nu sker är att det — återigen — håller på bli allt svårare för fria och professionella kulturskapare att leva som sådana. Endast ett fåtal bestsellerförfattare klarar sig idag på sitt skrivande (andra hankar sig fram med hjälp av försörjningsarbeten vid sidan av, stipendier eller privata mecenater i form av äkta makar och liknande). Artikelarvoden och bokhonorar har inte alls följt med i den ekonomiska utvecklingen. Förlagsredaktörer tjänar i regel mycket mer än de författare de utger. Många tidningar ser helst att frilansskribenter skriver gratis (”i ämbetet”, om sådant föreligger) eller för symboliska arvoden, en utveckling som dessutom kraftigt uppmuntras och förstärks av tidsandan.

Hela internetexplosionen och fildelningsdebatten har ju skapat en föreställning om att upphovsrätt är något mossigt och förlegat, någonting som själva tekniken gjort obsolet. Författare skall vara tacksamma för att någon över huvud taget vill läsa dem och självklart dela med sig av sina alster, utan ersättning. Och om de inte kan leva av luft får de väl för fan ta sig i kragen, försöka efterlikna Maud Olofssons flitiga bävrar och börja kalla sig ”entreprenörer” i stället för författare.

Nog för att E.T.A. Hoffmann lär ha varit en duglig jurist. Men detta arbete var ändå för hans del ett nödvändigt ont, någonting han var tvungen att utföra för sin försörjnings skull men som tog tid och kraft från det som var hans egentliga kallelse: litteraturen, musiken, konsten.

Jag tycker att de som vill vrida klockan tillbaka till tiden före upphovsrätten skall säga det i klartext, som de reaktionära bakåtsträvare de är, i stället för att som nu — med den tekniska utvecklingen som argument — framställa de professionella kulturskaparnas bortdöende som ett framsteg.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Läs också Jan Henrik Swahns inlägg Om att planka från andra

Kommentera: