KuLe – Kunst und Leben 
En levande husockupation i Berlin

När en grupp unga konstnärer 1990 ockuperade huset på Auguststraße 10 var Steffi Weismann och Ursula Maria Berzborn två av deltagarna. Huset kom att kallas KuLe efter Kunst und Leben (Konst och Liv. Nu kommer paret med en bok om de senaste 25 åren. Den innehåller ett rikt bild- och textmaterial som dokumenterar olika konstprojekt och konsertarrangemang, där det mest kända, Labor Sonor, alltjämt pågår och som, i likhet med idéerna från den tiden, har  fortsatt betydelse.

 

Först beslutade de namnet KuLe. Sedan, efter lite efterforskningar, bestämde sig konstnärerna för ett hus på Auguststraße 10. När de i november 1989 forcerat ytterdörren barrikaderade de den snabbt inifrån, mest för att skydda sig från härjande nynazister. Därefter hängde de upp plakat på fasaden, för att markera sitt revir och med hjälp av ockupanter i grannhusen såg de till att få igång el, gas och vatten. De första nätterna sov alla ockupanterna tillsammans i ett rum. Efter en veckas arbete med att röja ut bråte och få egna saker på plats bjöd de in till en stor gårdsfest.

När de ursprungliga ägarna senare beslutade sig för att sälja huset 1994 hittade de själva en lämplig köpare, som såg köpet som ett alternativt kulturstöd. De boende, som genom stadens självhjälpsprogram kunde vara med och utforma avtalet, kunde sedan med stöd av staden både påverka och delta i arbetet med renoveringen av huset.

Husockupationer är annars något som främst förknippas med 1970- och 80-talens västeuropeiska storstäder som Amsterdam, London, Köpenhamn och Västberlin. Också i Östberlin under DDR-tiden hade det ockuperats hus. Men efter murens fall i november 1989 tog det fart. Det tidigare isolerade Västberlin, där husockupanter regelbundet hade avhysts, öppnade sig i två avseenden. Dels fanns det nu stora ytor och en mängd obebodda bostadshus dels var ockupationerna i – det som då ännu var – DDR faktiskt lagliga. Ett både kulturellt och juridiskt vakuum uppstod, där allt tycktes möjligt. I snabb takt blev hundratalet hus ockuperade i det som blivit ett nygammalt centrum i den återförenade staden.

Hela Berlin blev en stad i ständig förvandling där avstånden var korta mellan politiker, förvaltning och konstnärer. Tillsammans arbetade man aktivt för ett legalt övertagande av de ockuperade husen, vilket blev betydelsefullt för att den ”långa anarkistiska sommaren” 1990 skulle få djupgående konsekvenser.

Många ansåg att ockupanterna bidrog till att vitalisera innerstaden. Det ledde till ett nytt system för husrenoveringar, Bauliche Selbsthilfe, där man inte tog bara ekonomiska hänsyn utan renoveringen skulle också vara socialt förankad; det egna arbetet med huset räknades t.ex. som en ekonomisk insats. Hundratals hus kom att renoveras med utrymmen för sociala och konstnärliga aktiviteter, med ekologiska och hållbara system för energi och återvinning mm. Trots vissa bakslag hoppades man att i bostadsfrågan kunna finna en ”tredje väg” mellan kapitalism och statssocialism.

Av de hundratalet kollektiv som etablerade sig i Berlins centrala delar kom många att bestå länge under olika former av ägande och drift. KuLe uppfattades av många som ett teaterhus. Inriktningen låg också tydligt på aktioner i det offentliga rummet med mycket scenografi och kostym, och inte minst fasadutställningar, även om man vill betrakta sig som ett mer allmänt konstnärshus.

Fasadinstallation (Foto förlaget)

Ändå är nog KuLe mest känt för konsertserien Labor Sonor. Den startades 2000 av Weismann, Andrea Neumann och Gregor Hotz och har pågått oavbrutet sedan dess. Den är en av de viktigaste delarna i det som brukar kallas Echtzeitmusik, ett slags alternativmusik i gränszonen mellan improvisation och komposition, där musiken komponerats eller ”bestämts” i förväg, där många beslut gällande förlopp, klangsammansättning med mera tas i spelögonblicket och där ofta kompositören framför musiken, något som under de senaste decennierna blivit allt vanligare inom konstmusiken. Begreppet används sällan utanför tyskspråkigt område, eller ens utanför Berlin, även om många av de musiker som förknippas med scenen där är  betydande också internationellt. Dess historia sammanfaller i mångt och mycket med murens fall och husockupationsrörelsen.

Labor Sonor har gått från att vara ett slags öppet forum till att ge kuraterade konserter. Medan musikerna i början fick dåligt betalt, i förhållande till entréavgifter och försäljning,  skrivs det numera kontrakt. Allt redovisas och bokförs och idag får man offentliga medel. Denna professionalisering av alternativmiljön har följt utvecklingen i stort. Staden har i flera avseenden normaliserats, levnadskostnaderna har stigit och möjligheten att stå utanför ”systemet” minskat.

KuLes gata är idag en av de galleritätatste och dyraste gatorna i Berlin. Konstnärerna i KuLe beslutade tidigt att stå emot den utvecklingen. De gjorde istället hela huset till exponeringsplats som använts till mängder av fasadutställningar. Inriktningen är performativ – man ställer inte ut objekt – utan skapar ett slags ”direktkonst” i reaktion på politiska och samhälleliga förändringar. KW, konsthallen tvärs över gatan (där KW står för Kunst-Werke) har en bakgrund som liknar KuLe:s, men kom istället att tidigt verka på konstmarknaden. De var med och grundade Berlins konstbiennal 2006 och är idag dess centrala aktör. KuLe däremot vill i enlighet med den klassiska, avantgardistiska tanken förena konst och liv och därigenom motverka ett kapitalistiskt system. Av KuLe:s konstnärer är Tino Sehgal den ende som i konstvärlden fått ett brett internationellt genomslag. Andra, som nämnda Weismann och Neumann samt Christian Kesten är nog så erkända i vissa kretsar. Även om KuLe under nu ett kvartssekel varit en viktig nod på alternativscenen har deras syn på förhållandet mellan konst, institution och marknad, utan tvivel medfört att deras position i Berlin och internationellt varit relativt undanskymd.

Berlin har sedan Auguststraße 10 ockuperades förändrats enormt. Centrum har gentrifierats, hyror och lägenhetspriser stiger snabbt och staden brottas, som andra turistorter, med problemet med lägenheter som endast hyrs ut via Air B’n’B.

Men KuLe ligger där det ligger, i slutet av gallerikilometern bland barer, kaféer och märkesbutiker. Dess visuella anspråkslöshet och anonymitet framstår idag som något från det förgångna. Men stadens alternativmusik skulle sett väsentligt annorlunda ut utan Labor Sonor. Konsertserien hade i sin tur knappast kunnat utvecklats till vad den blivit om den inte haft tillgång till scenen på KuLe. Echtzeitmusik är idag ett etablerat begrepp och de musiker som förknippas med detta framträder också på de stora internationella festivalerna.

Går det att tänka sig något liknande idag? Knappast på samma sätt. Den ekonomisering som förvandlat Berlins innerstad har också ägt rum är i alla större och medelstora europeiska städer. Men kanske är själva ägandet trots allt inte vara avgörande, utan de politiska incitament som gör det möjligt att låta en stad utvecklas i olika riktningar, att se individer och kollektiv som resurser för en stads kulturella utveckling och offentliga rum. Flera arkitekter som var med i Berlin under 90-talet har kunnat tillämpa erfarenheter från denna tid i nya byggnadsprojekt. Hur man konkret kan bygga för gemenskap, kreativitet och ekologiska lösningar är fortfarande aktuella frågor.

Boken om KuLe och Berlins utveckling som kulturstad under 25 år är ett ymnighetshorn av idéer och borde vara obligatorisk läsning för såväl politiker som stadsplanerare och tjänstemän. Liksom för var och en som är intresserad av ekvationen med de tre obestämda variablerna vardag x kreativitet = liv.

 

    • Se en trailer för boken (tyska/engelska) med intressant bildmaterial
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!