I tisdags träffades ett sällskap kronoper på en bar i Madrid för att fira femtioårsminnet av ”Historias de cronopios y famas” (i utmärkt svensk översättning av Karin Sjöstrand: Kronoper & Famer, 1991).
Hur kronoper, famer och esperanser är beskaffade hörs ju på namnen. Julio Cortázars underbara bok kan inte rättvist beskrivas. Men så här slutar den:
”Det är nu en gång så att sköldpaddor är stora beundrare av snabbhet, vilket är naturligt. Esperanserna vet det, men de bryr sig inte. Famerna vet det, och de skämtar om det. Kronoperna vet det, och var gång de träffar en sköldpadda tar de fram asken med färgkritor och på sköldpaddans runda griffeltavla tecknar de en svala.”
Liksom sin läromästare Macedonio Fernández hör Cortázar till de få författare som fått ett eget adjektiv på spanska. I Solna fanns tack vare Paco Uriz en bar där kronoper bytte tankar. Kronoper i Malmö och Lund får trösta sig med att Cortázar var släkt med Fakiren.
Nästa år är det ”Hoppa hage” som fyller femtio. Då tänker jag skriva litet längre, för den är längre.