Norska tidskriften Vagant är här igen med ett imponerande rikt nummer. Fattas bara annat när innehållsdeklarationen lyder LITTERATUR KUNST FILM IDEER SAMTIDSDEBATT, har Cappelen Damms förlag i ryggen och stöd utgår från Fritt Ord och Nordisk Kulturfond.
Vagants första nummer för året kommer bland mycket annat med dagsaktuella reportage, litteraturkritik värd namnet, t. ex. Anne Helene Guddals som skriver om Steiner Opstads visdomsdiktning, en författares tack (Olaug Nilssen) tlll en annan (Lars Amund Vaage) för att denne har delat med sig av det mest ömtåliga. Numrets migrationstema är närvarande i flera texter, också i Joni Hyvönens utförliga rapport från Stockholms internationella filmfestival i november. Och om modernitet, acceleration och den antropocena eran skriver Thomas Hylland Eriksen.
Något av detta vill jag locka med.
Jag börjar med Olaf Haagensens resebrev på 12 sidor från Lampedusa om migration och aktivistkollektivet Askavusa. Den lilla gruppens övertygelse och drivkraft är att invandringen från Nordafrika utnyttjas av italienska och europeiska myndigheter för att öka den militära närvaron i medelhavsområdet och på Lampedusa. Haagensen dröjer vid en utställning av vardagsföremål som rakhyvlar, kassetter, grytlock m m. Spår av människor från flyktingbåtar. Han betraktar en rosa kam och fantiserar om ägaren. Någon var på väg.
Lampedusa ligger i de farvatten som Shakespeares Stormen utspelas. Dramat där Prospero blåser upp havet och hans slav Caliban blir en misslyckad upprorsman. Besökaren kan begrunda vilken roll han själv och vi spelar någonstans mellan mottagningscentret och Porto Turistico.
Ingenting uppseendeväckande sker i essän men den öppnar för identifikation och reflektion – och alienation. När essäisten vänder tillbaka till sin lägenhet i Oslo har han tillbringat en vecka på Lampedusa, ”symbolen för illegal invandring från Nordafrika” som det står i det lokalhistoriska museets skrift. Norska ”Kritikerlaget” gav resebidrag och Haagensen har delat med sig generöst.
För ett annat och mer självsvåldigt sätt att närma sig de andra står Susanne Christensen med texten ”Forførelse à l´Afrique”. Platsen är Agadir men också en mental strandpromenad och en tematiserad spaning efter kif och minnen av Evelyn Waugh och den relativa fristad för homosexualitet och knark som överklassesteten Sebastian fann i Marokko och som Waugh skildrar i romanen Brideshead Revisited (1945). Christensen dröjer också vid Paul Bowles skildringar i The Sheltering Sky (1949) av hur kontroll tappas i Tangier. Romanens kvinnliga huvudperson Kits charmerande svar när hon stiger in på ett café där författaren Paul sitter och frågar henne ”Are you lost?” blir ett lyckligt ”Yes”.
Christensen är mästerlig när hon söker och skapar existentiell och ideologisk destabilisering off season. Som ensam flanör på gatan tänker hon mer på Edward Said än på skandinavisk uppvisning i osynlighet. Det är punk, kritisk teori, munter flört och normkritik mot en fond av naturaliserad exotism. Böneutroparna från den lokala moskeén låter som om de ”bruger vocoder og scratch”.
Det hon gör halvt på lek och på knappa två tidskriftssidor blir som en suggestiv sång om frihet. Var finns där under dräkterna och deklarationerna? ”Det halvt skjulte udgør ingen pirrende attraktion længere, blot rædsel” är textens avslutande mening.
Christensen skriver i egen genre och skapar charmerande hybrider av observation och introspektion. Hon trollar fram stark närvaro i sina texter utan att bli kokett.
En stor avdelning i numret ägnas Mircea Cartarescu. Bl. a. får vi utdrag från hans senaste verk, Solenoid, översatt från rumänskan av Steinar Lone. Läsaren kan råka i sjönöd i det maniska ordflöde som möter i författarens prosa. Här presenteras en värld i så att säga annan skala i en hypnagog fantasi. Den talar med kroppar och hela universa som vi (du och jag) saknar organ för att tolka med gängse metoder. Man hamnar i ett magnetfält av häxerier, ett utanför svårt att beskriva eftersom där inte finns några begrepp för utanför. Där är mycket men svårt att komma åt med den gängse kritikerutrustningen och dess vapen. Lyckas man inte får man mima sig fram i en beskrivning av prosan. Läsaren kan ju försöka ta rygg på guiden i en drömlik vision av ett allomfattande naturhistoriskt museum. Dimensionerna är fler än tre och rummet inte logiskt. Borges blir sannolikt läsarens egen referens men en opålitlig sådan. Berättarens återtåg till gängse proportioner sker in i den egna kroppen. Som om livet hängt som kläder över en stolsrygg efter en resa längre än till nattens ände. Där ligger hjärnan, hjärtat och inälvorna och väntar. ”Med stort besvær kom jeg inn igjen”. Men tillbaka hem med en fråga som inte låter sig besvaras.
Gott därför att läsa Malte Perssons korta essä om Cartarescus Levanten – Österlandet som kom på svenska förra året. Ett slags bort från ”en tid utan vingar” in i en dröm av romantiskt eller scientistiskt överdåd. Persson talar om Byron som den givna referensen för det cartarescuska projektet, där ”glömda ord ska bli en blomma som slår ut”, och romantikens flyktvägar prövas i nya metalitterära projekt och riktningar. Som den som Persson själv vågar försöka i en lek där samtiden åkallas och hanteras på benådat vis och med kontrollerad ironi.
Persson rubricerar sin text ”Ett flyktförsök. Hur göra en sant eskapistisk läsning av Levanten?” I försökets avslutande Ikaroslek byter han prosa mot rim och rytm när han skriver om
”där flyktingar vid Lampedusa
offras för stabiliteten
i den europeiska fiktionen –
obesjunget övergivna
drunknade till kusten drivna…”
och likt den uppståndne i Solenoid vaknar denne ofulländade eskapist ur sin slummer
”sprattlande på den fiktiva kroken,
den misslyckade flyktartisen”
och
”stillasittande migranten
och vilsegående vaganten
kvar i drömmen om Levanten…”
Nog är detta en läcker intertext, inom tidskriftsnumret såväl som utanför i samtiden! Den sitter fint i denna tidskrift som väl inte har sin like bland samtida nordiska.
Den som vill hålla sig ajour med den löpande litterära debatten bör inte undvara Vagant. Dess ansvarige redaktör Audun Lindholm och hans temperamentsfulla redaktion strategiskt placerad bl. a. i Bergen, Oslo, Köpenhamn, Berlin, Fredrikstad är en nödvändig förutsättning för samtida kritik värd namnet.