Kristín Eiríksdóttir
Isländska författare (3)

I den tredje i en serie presentationer av isländska författare skriver här John Swedenmark om Kristín Eiríksdóttir, poet, novellist och en driven bildkonstnär, tidigare verksam också som performancekonstnär, och som nu tilldelats det isländska litteraturpriset för sin andra roman Elín, ýmislegt, där hon med sin täta prosa och skarpa symbolspråk gestaltar människor som av olika skäl förlorar greppet om världen.

 

 


Årets vinnare av det isländska litteraturpriset — som vanligt ägde utdelningen rum ute på presidentens residens — är trots sin ungdom en rutinerad författare. Kristín Eiríksdóttir började som poet, övergick till noveller, och den vinnande boken Elín, ýmislegt (= Elin, diverse) är hennes andra roman.

Den första, Hvítfeld, var en gastkramande historia om en släkt där alla ljuger för varandra och för sig själva. Elín, ýmislegt handlar också om sanning, men mer ur perspektivet verklighetsförlust. Huvudpersonerna, som förs samman av tillfälligheter eller släktband, har det gemensamt att de är på väg in i dimman på grund av sjukdom, ålderdom, alkoholism eller vilsenhet. Känslan av att omärkligt förlora greppet om världen blir så stark att den övergripande stämningen är alltmer undergångsmättad, också stilistiskt, med allt absurdare detaljer och överraskningar också för läsaren.

Det hör till saken att Kristín har ännu fler strängar på sin lyra. Hon har varit verksam som performancekonstnär, bland annat i Skåne, och är en driven bildkonstnär. Hennes allra märkligaste bok är lika mycket ett konstverk som en diktsamling: Kok (= Svalg) från 2014 blandar abstrakta teckningar av deformerade kroppar med ordlekar som på liknande sätt vanställer språket.

Det är för övrigt förbluffande hur många av de isländska diktarna efter andra världskriget som kombinerat språkkonst med svartvita, modernistiska bilder. Jónas Svafár och Dagur Sigurðarsson började till och med som tecknare innan de blev poeter. Islands Bob Dylan, Megas, är också oerhört flink med pennan, och romanförfattaren Thor Vilhjálmssons skisser visar en extra dimension av hans konstnärstemperament. Och det finns många fler exempel.

Eiríksdóttir KOK

Kristíns prosa, i sig kraftfull och hyperkänslig, bärs alltså upp av en multikonstnärlig medvetenhet med förankring i en bred tradition, som ger henne ett gott handlag med hur detaljerna fokuseras. Dessutom är hon dotter till en av nittonhundratalets allra största isländska skalder, Ingibjörg Haraldsdóttir, som gick bort häromåret.

Ramen för berättelsen är en teateruppsättning av en pjäs skriven av en tonårsflicka, som råkar vara dotter till en av landets mest berömda författare, som söp ihjäl sig. Hennes upplevelser berättas i tredje person; men den som för ordet i större delen av boken är rekvisitamakaren Elin, som har gjort sitt bedrägerihantverk till stor konst inom film och teater. Hon är en obotlig solitär, som alltid har satt en ära i att klara sig själv men nu mer och mer känner en rädsla för att verkligheten börjar slira. Hon delar generöst med sig av sina minnen, som konkretiseras av att hon tvingas ta hand om flyttkartonger med gamla minnessaker — en uppackning som blir så utdragen att den känns mardrömslik, i synnerhet när ett av föremålen väcker traumatiska minnen. Samtidigt är Elin en skarp iakttagare av maktspelet på teatern, eftersom hon som skicklig hantverkare har en position strax utanför svassandet.

Redogörelsen för den unga Ellen Álfsdóttirs beklämmande livssituation är mer rakt berättad, men med stor inlevelse och intensiva lyriska passager. Mammans liv är upphängt kring den kortvariga kärlekshistoria som ledde till att Ellen föddes, utan att någonsin bli accepterad av pappans riktiga familj. Mamman har för länge sen förlorat kontakten med verkligheten, vilket lägger ett tungt ansvar på Ellen. Skildringarna av Ellens försök till kontakt med omvärlden är bara sorgliga, och det enda som gör dem uthärdliga är ett tonfall strax under ytan som antyder att hon sen dess tagit sig ut på andra sidan, kanske tack vare de förbluffande händelserna i bokens slut.

Men det som gör Elín, ýmislegt så stark är hur de olika kvinnoödena speglas i varandra. Det direkta samspelet fungerar aldrig, missförstånden är legio — flera intressanta poänger framkommer när Elin och Ellen återger samma händelse ur varsitt perspektiv så att det blir tydligt att de vistas i olika världar. Men över alltsammans — i ödena såväl som i de små poetiska detaljerna — svävar en kall rotlöshet.

Det är som om icketillhörigheten är det primära för dessa kvinnor, så att deras respektive diagnoser och psykiska krämpor mer är följdverkningar av en och samma ensamhet, något som kommer fram i en av bokens bärande symboler, som även hamnat på omslaget. Utan förklaring dyker tillandsior ibland upp i Elins hem: den sydamerikanska växten som inte behöver jord utan lever på luft och luftfuktighet. I hennes omtöcknade tillstånd blir den symbolisk, och symboliken vidrör även de andra kvinnliga huvudpersonerna. Ibland tänker jag faktiskt att de alla är aspekter av en och samma person. Som bestulits på livet. Eller som det heter i en av Elins många funderingar:

Jag håller mig hemma, långt från fönstren, låser ytterdörren med dubbla slag på nyårsafton. Inte därför att jag är särskilt rädd för tjuvar eller för livet, men jag väntar mig döden, och på sätt och vis blir vi ju alltid bestulna, varje dag i livet. Ibland på kärleken eller trivseln, men hursomhelst alltid på sanningen.

Här sträcker hon ut sin egen situation till ett ”vi”, på samma sätt som bokens täta prosa och skarpa symbolspråk förenar dem som aldrig förunnats chansen att mötas på riktigt i verkligheten.
 

  • Klicka här för att läsa John Swedenmark om Bubbi Morthens, hans första artikel om författare från Island
  • Klicka här för att läsa John Swedenmark om Oddný Eir Ævarsdóttir, hans andra artikel i serien
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).