Anders Björnsson om en engelsk bok som tar upp hur de båda instrumenten för återuppbyggnad efter världskrigen – Dawesplanen efter det första och Marshallplanen efter det andra – gjorde de europeiska samhällena, när freden väl infunnit sig, rikare än dessförinnan och gav dem råd att både flytta fram de demokratiska positionerna och fördela de ekonomiska överskotten jämnare än tidigare.
1900-talets två stora krig slutade i bägge fallen med tyskt nederlag och med utpekandet av Tyskland som skyldigt till krigsutbrotten. Efter första världskriget utdömdes ett skyhögt skadestånd som den skuldbelagda förlorarmakten hade små utsikter att erlägga, och detta var en revansch främst för de franska förlusterna i 1879–71 års tyska-franska krig; men det brittiska kravet att de krigsskyldiga – främst den tyske Kaisern – skulle ställas inför rätta tillgodosågs aldrig. Efter andra världskriget gjorde segerherrarna tvärtom: avstod från skadestånd men ställde krigsförbrytarna inför rätta i Nürnberg, enligt retroaktivt stiftade lagar.
Den amerikanska Marshallplanen kom inte minst det krigshärjade Tyskland till del, men faktum är att även Weimartyskland efter första världskriget fick åtnjuta amerikanska ekonomiska medel genom den så kallade Dawesplanen som till betydande del byggde på lånefinansiering. Båda dessa instrument för återbyggnad belyser på sitt sätt att USA tog hem den ekonomiska, om också inte militära segern i de bägge världskrigen, medan alla övriga gick ut ur krigen som svårt skuldsatta. Marshallhjälpen, liksom det militära alliansbygget, manifesterade Pax Americana efter 1945, och den amerikanska ”generositeten” sträckte sig så långt att stora delar av lånebeloppen i Lend/Lease-programmet efterskänktes efter världskriget.
Det här är en reflektion som man kan göra efter läsningen av den brittiske historikern Peter Clarkes genomarbetade och uppslagsrika bok, som främst handlar om de överväganden som gjordes före, under och efter det första världskriget på den blivande segrarsidan, The Locomotive of War. Kriget i sig blev destruktivt och förödande för alla deltagande (också USA förlorade soldater), men kriget ökade den ekonomiska aktiviteten överallt och skapade olika slags multiplikatoreffekter, bland annat så till vida att staten fick ett motiv för att höja uttaxeringen av sina medborgare, särskilt de välbeställda, vilket lade grunden till BNP-tillväxt, svällande statsfinanser och en väldig ökning av den offentliga konsumtionen.
När freden väl infunnit sig, skulle de europeiska samhällena stå rikare än någonsin tillförne. De fick råd att flytta fram de demokratiska positionerna och fördela de ekonomiska överskotten jämnare än tidigare. Mellan 1920 och 1950 minskade inkomstskillnaderna i de kapitalistiska huvudländerna (och i Sverige fortsätter denna process in på åttiotalet). Världskrigen, både det första och det andra, blir därmed upphovet – på ett osedvanligt bryskt och förvisso omänskligt sätt – till välfärdsstaten. (Och man kan tillägga att flera sociala förmåner som tyskarna njuter av idag infördes av den krigsrustande nazistaten, i starkt behov av folklig support.)
Peter Clarke tillhör den funktionalistisk skola av historiker som inte tillmäter de agerandes intentioner en helt utslagsgivande betydelse. Tyskland före och efter 1914 var knappast en mera krigslysten makt än dess motparter. Det tyska riket var hotfullt främst genom sin ekonomiska styrka, och när det sedan började bygga upp en egen högsjöflotta för att mäta sig med sina medtävlare, var det främst den brittiska ”frihandelsimperialismen” som kände sig utsatt. Vad som hände på Balkan sommaren 1914 rörde inte brittiska politiker i ryggen, men när Tyskland bröt ingångna avtal och invaderade det mera civiliserade och näraliggande Belgien, då fick moralisterna i London vatten på sin kvarn.
Men vad hade dessa herrar egentligen att yvas över? Från Boerkriget och 1900-talet igenom, har Peter Clarke räknat ut, skulle Storbritannien komma att involveras i inte mindre än sextio krigsföretag, egna eller tillsammans med andra. Imperiets intressen eller kvardröjande sedvänjor låg i botten, men den ideologiska drivkraften ser Clarke i den store 1800-talsparlamentarikern Gladstones ”gentlemannaetik”: att man ska mäta nationers uppträdande med samma måttstock som man mäter individers. Det synsättet har då och då lett till humanitära interventioner, med stor manspillan som följd men med fredat samvete i behåll.
Clarke är en författare som tycker om perspektivbyten. Genom fina porträttstudier av ledande aktörer som Asquith och Lloyd George, Woodrow Wilson och Winston Churchill, den franske krigsledaren Clemenceau och det ekonomiska Cambridge-oraklet Maynard Keynes skildrar han krigspolitiken i sekvenser. Men det är inte slagfälten utan kabinetten, ministrarna och deras rådgivare som är hans fokus. Den ryske kommunistledaren Leon Trotskij hade förutspått att revolutionen skulle ånga fram i krigets hjulspår. Det första världskriget förde, med fördröjning, Hitler till makten. Det andra födde EU, ett projekt för att förhindra både krig och revolution.
- Peter Clarke, här om Churchill som författare: