Kravaller i Rom

Av ÅKE MALM

Dagen efter.

Ännu har jag bilderna av förödelse och lukten av tårgas och bränt gummi i minnet. Rom vaknar upp med baksmälla och ser sig oroligt omkring. ”Vad skall hända nu?”

Efter fem intensiva morgontimmar då till slut Silvio Berlusconi, mot alla odds och trots oppositionens briljanta teser, till slut stod som ensam segrare, begav jag mig iväg ner till centrum. TV-stationen YoudemTV hade bett om kommentarer till terrordådet i Stockholm.

(Känns faktiskt overkligt att skriva det: ”terrordådet i Stockholm”.)

Från Via Sant’Andrea delle Fratte via Piazza di Spagna.Hela centrum avskuret. Bara poliser mitt bland julshopparna. I hörnet till Via Babuino säger en ”vigile urbano”. ”Jag skulle inte gå vidare. Det händer otäcka saker därframme”.

Naturligtvis tar reportern i mig detta för en invit att gå vidare. Ingen trafik – bara julshoppare i stadens elegantaste butiker. I fonden, nere mot Piazza del Popolo, blinkar polisens rödljus och konstiga rökmoln stiger mot himlen.

Jag fortsätter promenaden. Vid All Saint’s Church mötts jag av springande ungdomar. Några med påkar och motorcykelhjälmar. Halsdukarna uppdragna över munnen. Oroliga butiksägare tittar ut genom dörrarna. Andra har dragit ner jalusierna halvvägs till gatan.

När jag närmar mig det verkliga lyxhotellet, femstjärniga Grand Hotel de Russie, håller brandmännen just på att släcka två utbrända bilvrak. Ett hade varit ett av karabinjärernas kravallfordon. Det andra vraket var en privatägd Fiat Panda. Runt om på gatan ligger sönderslagna kafébord och stolar, omkullvälta brinnande sopbingar.

En pluton karabinjärer står uppställda framför Café Canova. Förskräckta turister plåtar eländet. Här verkar ha varit rena kriget några minuter tidigare. ”Är det OK att gå över Piazza del Popolo?”. ”Jag skulle inte göra det”.

Men vi var många som ändå travade vidare över denna Valadiers storverk som dagen före julafton 1655 såg drottning Kristina passera genom Porta Flaminia. Ingen Kristina syntes idag – men ett halvdussin polispiketer. Under portvalvet nya brända bilvrak, soptunnor och skräp. Den stackars bokhandlarn som sedan alltid hållit till i gången till vänster hade fått det mesta förstört. Trafiken på Muro Torto sniglade sig fram mellan skräpet och jäktande julhandlare. Inga spårvagnar syntes till. Bara att fortsätta promenaden.

Nya polistrupper uppställda vid Piazza della Marina. Mera vrak och brinnande skräp. ”Vilka har gjort det här?”. ”Black Block”. Ögonen bakom kravallpolisens skyddshjälm var trötta. Han rättade till benskydden som kommit på sned. Framme vid Belle Arti nya brinnande skräphögar. Men den verkliga stormen tycktes ha dragit vidare över Tibern mot Viale delle Milizie.

Det blev en ordentlig promenad till Ponte Milvio. Först där fanns bussar som ångade på uppför Via Cassia. Busskontrollören Giuseppe suckade:

– Inga turlistor gäller längre. Jag har fått lämna en buss som stoppades av demonstranterna. Så här illa har jag inte sett någonting i Rom sedan 70-talet.

Han skakade på huvudet.

– Inget parti kan vinna i det här läget. Det här skadar alla.

När jag väl är hemma slår jag på TV:n. Roms borgmästare, den tidigare nyfascisten Giorgio Alemanni intervjuas på Piazza del Popolo bland bilvraken. Han menar att vandalismen är oacceptabel och att de partier som på något sätt skyddar vandalerna måste ta på sig ansvaret. Att han syftar på vänstern kan det inte råda något tvivel om.

Berlusconi ler

Det räckte alltså med att tre av dem som skrivit på motionen om misstroende mot regeringen, i sista stund hoppade av Gianfranco Finis Futuro e libertà. Fyra dagar tidigare hade de stått på barrikaderna och anklagat Berlusconi. Nu röstade de för honom. Fini är deputeradekammarens talman och tvingades själv läsa upp siffrorna som dömde honom till dagens förlorare.

PD:s ledare, Pierluigi Bersani, försökte vara filosofisk: ”Detta är bara en numerär förlust – inte en politisk”. Klen tröst.

Någon timme senare händer detta som skulle vara otroligt i vilket annat land som helst. Bruno Vespa, han som vill vara Rai:s stjärnjournalist och programmakare, får Silvio Berlusconi att för tionde (?) gången i följd presentera hans årsbok om vad som sig tilldrog det gångna året.

Vilken trovärdighet skulle en sådan show skänka en verklig journalist? Å andra sidan, sin trovärdighet förlorade Vespa för många år sedan. T ex när han organiserade den verkliga showen då Berlusconi skrev under ”kontraktet med det italienska folket”. En handling som bäddade för en av hans valsegrar.

Lugn och leende lovar Berlusconi lagom till alla nyhetsprogrammen:

– En säker seger – nu är vi beredda till samarbete med t ex UDC.

Som lyckligtvis svarar nej tack omgående.

Återstår alltså att se hur Berlusconi lyckas regera med tre rösters majoritet. Han misslyckades ju med 100.

Det blir upp till bevis redan om några dagar då flera reformförslag kommer upp i parlamentet.

Åke Malm

Kommentera: