I den andra delen av Kotkins böcker om Stalin, en rigoröst genomforskad bok med en väldig nerv, skildras i förfärande detalj de rysansvärda åren efter 1935, då skräcken och statsterrorn spred sig och misstroendet mellan människor blev den dominerande mentaliteten i samhället. Kotkins böcker om Stalin lär sammantagna bli den definitiva Stalin-biografin för några generationer framåt.
 
På en av de första sidorna i Stephen Kotkins mäktiga andra volym i hans pågående biografi över Josef Stalin (den första anmäld här på Dixikon) noterar författaren att Stalin var germanofil, i likhet med en tidigare företrädare för den ryska staten, greve Sergej Witte.
Witte (1849–1945), med anfäder från den lutheranska tysk-baltiska överklassen, född i Tbilisi, hade georgiska rötter liksom Stalin. Han var en duktig matematiker och statistiker och ledde utbyggnaden av det ryska järnvägsnätet, var långvarig finansminister och det ryska rikets förste premiärminister i kölvattnet av det ryska nederlaget mot Japan 1905. Sedan försvann han ut i glömskan.
Stalin (1878–1953), född Dzjugasjvili, var en duktig ortodox prästseminarist och lovande poet, som tidigt vanns för den revolutionära saken och steg mot höjderna genom Rysslands nederlag mot Tyskland i första världskriget och bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917. Han var en intellektuell – Kotkin uppger att hans privatbibliotek rymde 20 000 böcker – som skulle komma att lägga stor energi på att krossa den ryska intelligentsian.
För bägge dessa herrar, Witte och Stalin, stod Tyskland för modernitet, för vetenskapliga och industriella framsteg, som deras efterblivna land så väl behövde. Under tiden efter första världskriget samarbetade de båda länderna militärt och utrikespolitiskt (Rapallofördraget). Med Hitler förändrades detta. 1941 ställdes de mot varandra i 1900-talets största väpnade kraftmätning. Ledarna i Väst förstod inte innebörden i denna geopolitiska konflikt. Först med Winston Churchill, en svuren anti-kommunist, återställdes Englands och Rysslands kampgemenskap från 1914. Med kalla kriget upplöstes den.
Kotkins bok börjar med Sovjetunionens första femårsplan, kollektiviseringen av jordbruket och den tvångsartade industrialiseringspolitiken. Stalin, ursprungligen en underdog (till skillnad från Witte), genomförde med brutala medel en revolution ovanifrån. Den första vågen av repression drabbade tekniska experter, ironiskt nog ofta av tyskt ursprung, som hade anlitats i sovjetiska industriföretag. De fick skulden för brister i produktionen, resultatet av en hets att komma i nivå med de avancerade industrinationerna. Inga offer var för stora. Angiveriet sattes i system.
Stalin hetsade partiet, staten, samhället, individerna på ett sätt som man nog inte har sett maken till i världshistorien. Det groteska var att han inte hade minsta evidens för vad han företog sig. Det var en ren och skär voluntarism: ville man tillräckligt kunde man åstadkomma allt eller misslyckas med allt. Kollektiviseringen skulle ge ett livsmedelsöverskott för stadsindustrins arbetare, men det som dessa levererade till de producerande bönderna var antingen otillräckligt eller av erbarmlig kvalitet. På så vis uppstod stockningar och revolter, som fåkunniga och obildade kommissarier försökte stävja med hot och terror. Hela sovjetsamhället ställdes på krigsfot – mot sig självt. Offrens antal är oöverblickbart.
Kotkins böcker (en tredje och avslutande del torde vara på gång) lär bli den definitiva Stalin-biografin för några generationer framåt. De har en väldig nerv. Författaren skildrar i förfärande detalj de rysansvärda åren efter 1935, då skräcken och statsterrorn spred sig och misstroendet mellan människor blev den dominerande mentaliteten i samhället. De som drabbades värst var människor inom den regerande eliten. Inte så få av dem begick självmord för att undgå förödmjukelser och samvetsförebråelser.
När Hitler utlöste Operation Barbarossa vid midsommartid 1941, stod Sovjetunionen handfallet. Det var i allt väsentligt Stalins fel. Som Kotkin visar med flera exempel hade den sovjetiska statsledningen nåtts av signaler från västliga och andra underrättelsekällor om ett förestående ryskt överfall. Men genom sina manipulationer hade Stalin redan hunnit bli ett helgon, en koppärrig, leende, piprökande farbror som många ryssar i sin samtidiga utsatthet och framtidstro kunde identifiera sig med och se upp till. Hans hämnd mot tyskarna – det förebildliga landet – dröjde, men den blev gruvlig.
Stalin. Waiting for Hilter, 1929–1941 är en rigoröst genomforskad bok. Notapparaten belöper sig på 150 trespaltiga sidor i petitstil. Bokens titel hade kunnat vara ”Fruktan”.