Konstens marodörer

Under fem år hade jag min dagliga gång förbi Sint Baaf-katedralen i Gent, den ena av de tre ståtliga medeltida byggnader som tornar upp sig i centrum, invid kanalerna – de andra är St. Michiel och Belfort. Till det medeltida Brügge vallfärdar all världens turister, mest japaner i stora skaror. De kunde i stället eller dessutom ta sig till Gent, lika anslående men mindre musealt. Och för all del, till just Till Sint Baaf är strömmen besökare strid eftersom bröderna van Eycks altartavla Lammets tillbedjan finns där. Den triptyken sattes upp 1432, men sedan dess har mycket hänt med den.

Efter krångliga turer köpte en engelsman den helt lagligt 1816 och lät den gå vidare som gåva till kungen av Preussen. Därpå hamnade den på Kaiser Friedrich museum i Berlin, men efter Versailles-freden såg fransmännen till att den blev del av det dryga krigsskadestånd som tyskarna tvangs betala.

Lammets tillbedjan

Lammets tillbedjan

Under nästa världskrig fraktades den till Bernadotternas hemstad Pau, för en undangömd trygg förvaring, men det hjälpte inte. Nazisterna spårade upp den och lät den gå österut, för att samman med allt annat stöldgods ingå i Hitlers samlingar. Nu är den tillbaka där den fanns från början.

Ett så lyckosamt slut är undantag snarare än regel. För några år sedan beräknade The American Association of Museums att av halvannan miljonen målningar och konstföremål som stals under nazisternas dussin år vid makten är hundratusen föremål fortfarande försvunna (och mycket finns inte längre: i mars 1939 eldade Berlins brandkår upp femtusen målningar och skulpturer, i juli 1943 hade man bål på konst i Paris).

– ”Förhoppningsvis kommer museerna fram till snabba och rättvisa förlikningar” skrev Margareta Flygt nyss, apropå den senaste tyska tvisten kring stulna eller konfiskerade konstverk i offentliga samlingar. Det är kanske optimistiskt i överkant.

Återlämnad urna

Återlämnad urna

Några utdragna processer har löst sig under senare år, men långtifrån alla. Kuratorn på det kaliforniska konstmuséet J Paul Getty köpte flitigt in konst som häromåret visade sig vara stöldgods, och advokaterna fick fullt upp. New Yorks Metropolitan Museum lämnade för några år sedan tillbaka en klenod till Italien, en grekisk urna från 500-talet. Annat har skeppats från Europa till USA. På våren 2006 ringlade köerna långa till det wienska konstmuséet Belvedere. Det var sista chansen för österrikarna att se fem av Gustav Klimts mest kända målningar som hängt där sedan Anschluss 1938, när Hitler anslöt Ostmark till Tredje Riket. Då tvang man av den judiska familjen Bloch-Bauer inte bara deras sockerbruk och patriciervillan i Wien som de österrikiska spårvägarna genast tog över (och fortfarande sitter kvar i). Man roffade också åt sig konstsamlingen.

Återlämnad Klimt (detalj)

Återlämnad Klimt (detalj)

Familjens enda överlevande, fabrikörens systerdotter Maria Altmann i Beverly Hills, nu drygt nittio, intervjuades i ett tv-program där hon sympatiskt berättade om familjens och målningarnas öden, i samband med den pågående rättstvisten. Långt om länge beslöt en internationell domstol att Klimts dukar skulle lämnas tillbaka till henne, bland dem ett bekant porträtt av den vackra Adele Bloch-Bauer som håller händerna på ett märkligt sätt. Maria Altmann vet varför: hon hade ett deformerat finger som hon ville dölja.

Med seg fördröjning skipades alltså rättvisa. På Rijksmuseum i Amsterdam hängde länge (och gör kanske fortfarande) mästerverk av Jan Steen och Van Ruysdael som hamnat där efter kriget, efter att Göring stulit dem från konsthandlaren Jacques Goudstikker. Han flydde till Sydamerika i början av kriget och bröt nacken av sig redan ombord. Men ättlingarna lever…

De vackra bronshästarna på St Markusplatsen i Venedig har halskragar för att dölja att huvudena skars av så att de lättare kunde föras västerut när de stulits från Konstantinopel. Napoleon var en av världshistoriens stora rövare, också av konst, liksom Hitler och hans anhang och Stalin och hans hejdukar. Simon Houpt ägnar i sin intressanta genomgång av konststöldernas historia, Museum of the Missing, The High Stakes of Art Crime (Madison Press, 2006), ett långt kapitel åt stölderna i stor skala under olika krig, nu senast plundringen av Iraks Nationalmuseum – den ovärderliga elfenbensreliefen från 700-talet med ett lejon som anfaller en nubier är fortfarande försvunnen. Hans avslutande Gallery of Missing Art har en uppsjö bilder på sådant som aldrig kommit tillrätta: Matisse och Klimt, Munch och Strindberg, Renoir, Rembrandt, Rafael och da Vinci…

Reklamfilm från 50-talet för Dartmouth College

En del av tyskarnas myckna tjuvgods har efter 1945 återgått till de rättmätiga ägarnas efterlevande, sedan det lagrats i saltgruvor i Österrike, annat har Ryssland lämnat tillbaka (men långt ifrån allt). Inte heller alla amerikaner hör till Guds bättre barn vad gäller andras ägodelar. Baker Library på Ivy League-universitetet Dartmouth College i New Hampshire är mycket välförsett, särskilt samlingen tysk litteratur imponerar – inklistrade lappar noterar att den är skänkt av en hög militär, just efter kriget.

Sida ur silverbibeln

Sida ur silverbibeln

För övrigt har vi ingen anledning att förhäva oss, också Sverige har behållit krigsbyte, med tveksam rätt: Silverbibeln (som stals en andra gång i Göran Tunströms roliga roman Tjuven) borde väl gå tillbaka till Prag, och skulpturerna i Drottningholms slottspark återföras till kontinenten. Men maoriskallarna i Lunds historiska museum är på väg tillbaka till Nya Zeeland – alltid något.

Ivo Holmqvist

Kommentera: