Om kreativitet, psykisk sjukdom och konst

Finns det ett vetenskapligt belagt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet och skapande? I så fall vilket? Är psykisk sjukdom ”bra” för kreativiteten eller är det konsten som är bra som terapi mot sjukdomen? Docent Jarl Torgerson belyser i denna essä frågeställningen med exempel från art brut, eller ”särlingskonst”, på flera museer i Europa

Att genialitet och galenskap är kopplade till varandra är en tankefigur som har sina rötter djupt ner i idéernas mylla. Redan Aristoteles noterade att framgångsrika konstnärer, skalder och filosofer ofta hade en melankolisk läggning eller rent av var psykiskt sjuka. Seneca hävdade att alla stora andar har ett stråk av galenskap i sig. Det är viktigt att notera att man i antiken skilde på galenskap och galenskap. Dels fanns den önskvärda gudomliga kreativa inspirationen, dels de vanliga, destruktiva själssjukdomarna.

Även under upplysningstiden lyftes genialitetens koppling till originell och nyskapande kreativitet fram. Visst såg man kreativitetens irrationella komponent men hävdade samtidigt att den måste balanseras av omdöme och förnuft. Under romantiken kom däremot idén om det balanserande intellektet att ge vika för tanken på det fantasifulla, obegränsade, irrationella skapandet. Det kreativa geniet var exceptionellt och stod vid sidan av de många ordinära människorna. Betoningen av originalitet och utanförskap och olusten inför tanken på ett balanserande förnuft ledde romantikerna till tron på det galna geniet vars försvinnande in i dimmorna var närmast ödesbestämt. Inte minst på konstens område möter vi än idag bilden av den av vansinne drabbade konstnären; Richard Dadd, Vincent van Gogh, Ernst Josephson eller Carl Fredrik Hill för att nu nämna några.

I surrealismens spår sökte och fann många en ursprunglig, oskolad och av etablerade tekniker och ideal oförstörd bildkonst skapad av psykiskt sjuka eller andra marginaliserade individer innanför eller utanför mentalsjukhusens murar. Vi talar här om art brut, outsider art eller särlingskonst.

Kreativitet och galenskap

Finns det då ett samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom som håller också för en modern vetenskaplig granskning? Ja, så verkar det. De flesta är överens om att schizofreni inte är förenat med ökad kreativitet. Det är snarare tvärtom. Däremot verkar förstagradssläktingar till schizofrena individer ha en förhöjd kreativitet, vilket också är fallet med personer som har psykotiska drag i sin personlighet. När det gäller bipolär sjukdom är bilden däremot entydig. Såväl bipolära individer som deras närmaste släktingar är mer kreativa än vad människor i allmänhet är.

Man måste dock hålla i minnet att de flesta samband inom biologin och medicinen avser ganska måttliga, om än statistiskt säkerställda, risk- eller chansökningar. Vi talar alltså inte om hundraprocentiga associationer hos den enskilda individen utom om samband som är starka nog att vara biologiskt betydelsefulla på gruppnivå.

Kan då en förklaringsmodell som länkar samman kreativitet och psykisk sjukdom formuleras? En modell som samtidigt kastar ljus över förhållandet att en så allvarlig sjukdom som schizofreni, som trots debut i unga år och med en negativ påverkan på reproduktiviteten ändå finns hos en procent av alla befolkningar världen över.

En intressant och plausibel modell är idén om en gemensam sårbarhet (shared vulnerability). En idé som tar avstamp i att kreativa individer ofta beskriver den kreativa processen som mer eller mindre irrationell. Arthur Koestler skrev metaforiskt i The Act of Creation om dykaren som söker sig mot djupet men fortfarande är förbunden med ytan via en syrgasslang. Att utforska okända djup men ändå närsomhelst kunna återvända till den relativa normalitetens yta är centralt i poetisk och annan skapande verksamhet, menade Koestler.

Idén om gemensam sårbarhet beskriver sambandet mellan kreativitet och psykopatologi enligt principen att för mycket och för lite skämmer allt. Tanken är att kreativitet och psykisk sjukdom delar ett antal gemensamma psykologiska sårbarhetsfaktorer men också några skyddsfaktorer. Beroende på balansen mellan dessa kan den enskilde betraktas som psykiskt normal, uppvisa psykotiska personlighetsdrag eller ha en fullt utvecklad psykossjukdom. Kreativiteten är högst hos dem med psykotiska inslag i personligheten för att sjunka såväl hos normalpersoner som hos de uttalat psykotiska.

De sårbarhetsfaktorer vi talar om och som ökar i förekomst hos prepsykotiska och psykiskt sjuka personer, är en oförmåga att sålla bort stimuli som erfarenhetsmässigt uppfattas som irrelevanta, förmågan att utveckla och bearbeta nya idéer om omgivningen, liksom tillgången till ett ökat antal nervcellskopplingar mellan områden i hjärnan som inte hänger tydligt samman. Samtliga dessa faktorer ger en ökad möjlighet till extraordinära infall och idéer.

Skyddsfaktorerna, som hjälper till att balansera ett ovanligt tankeinnehåll, är en hög IQ, hög kapacitet i hjärnans interna arbetsminne och en god förmåga att medvetet skifta tankefokus och att inte dröja kvar och fastna mentalt. Med rätt balans mellan sårbarhets- och skyddsfaktorerna finns förutsättningarna för kreativitet.

Det är en intressant modell med betydande vetenskapligt stöd, även om mycket ännu återstår att fullt ut leda i bevis. De psykologiska faktorer som, i rätt blandning, ger kreativiteten grogrund tänks vara så viktiga för oss som art att evolutionen betalar priset, i form av risk för allvarlig psykisk sjukdom, hos dem där sårbarhetsfaktorer och skyddsfaktorer finns i en ogynnsammare blandning.

Art brut

På ett mindre biologiskt, men lite mer poetiskt plan kan man med psykologiprofessorn Neus Barrantes-Vidal ställa sig frågan om allvarlig psykisk sjukdom är priset för extraordinära gåvor eller om de psykiskt sjuka som grupp tvärtom kompenseras för sitt lidande genom kopplingen till det kreativa tänkandets möjligheter.

Låt oss anta att Barrantes-Vidal har rätt i att kreativiteten kan ses som en kompensation för allt det lidande och alla sociala tillkortakommanden som drabbar psykotiska individer. Hur har det då kommit till uttryck på konstens område? Vi fokuserar nu inte intresset på de välkända och utlärda konstnärer, till exempel Hill eller Josephson, som insjuknade när de redan var etablerade, utan istället på den marginaliserade konst som skapats på livets skuggsida. Ofta av psykotiska patienter under decennielånga vistelser på äldre tiders mentalsjukhus.

Nu är det inte bara psykiskt sjuka utan till exempel också fängelsekunder och egensinniga bygdeoriginal som målat eller på andra sätt gestaltat i bild och form och som inbegrips i begreppet art brut (i översättning ungefär ”rå konst”. På engelska benämns den ofta ”outsider art”, ”särlingskonst” på svenska.), en term som introducerades av den franske konstnären Jean Dubuffet (1901-1985) strax efter andra världskrigets slut. Dubuffet lade också grunden till den samling av särlingskonst som idag är världens största och tillhör Collection de l’Art Brut i Lausanne.

Redan sommaren 1945 åkte Jean Dubuffet till Schweiz för att knyta kontakter och börja samla in verk han klassificerade som art brut. Med det begreppet avsåg han konst som skapats av människor i utanförskap. Han menade att den skapande processen, hos dessa av ismer och konstskolor oförstörda individer, var ren och oslipad och helt driven av den enskildes impulser. De verk som skapades var unika och inte de partiella imitationer som dominerade den etablerade konsten. En unicitet som avser såväl ämnes- som materialval. Verken skapades helt utan sidoblickar på en möjlig publik eller etablerade smakdomare. Dessa artistiska universa finns där blott och bart för sina skapares skull. Dubuffet såg psykosen som en källa till dessa unika kreativa manifestationer.

Några år senare, 1948, grundade han tillsammans med bland andra André Breton och Jean Paulhan Compagnie de l’Art Brut som skulle förvalta och vidareutveckla den växande samlingen. I kretsen runt Compagnie de l’Art Brut återfanns några av tidens intellektuella parisiska tolvtaggare, till exempel Claude Levi-Strauss, Henri Michaux, Tristan Tzara och Joan Mirò. Året efter visades offentligt i Paris de tvåhundra verk som skulle bli kärnan i den kommande samlingen i Lausanne.
Compagnie de l’Art Brut kom senare att upplösas då Dubuffet menade att flertalet medlemmar inte i tillräcklig omfattning var beredda att lägga manken till. Samlingen flyttades därför 1951 till USA och förvarades i konstnären Alfonso Ossorios residens men återbördades till Paris 1962. I det läget fanns ett rekonstituerat Compagnie som kunde stödja det fortsatta insamlandet av allt fler art brut-konstverk.

Dubuffet donerade 1971 samlingen till staden Lausanne och fem år senare invigdes Collection de l’Art Brut i Château de Beaulieu, som är vackert beläget en bit upp på höjderna i centrala Lausanne. I museet visas ständigt omkring sjuhundra konstverk fördelade på fyra våningsplan. Inalles omfattar samlingen idag cirka sjuttio tusen verk av ett tusental konstnärer. Den innehåller inte enbart verk av psykiskt sjuka eller andra socialt marginaliserade individer utan också konst som uppfattats som mer allmänt innovativ och/eller subversiv. Verk av artister som rört sig utanför de etablerade konstnärliga cirklarna. Den delen av samlingen går under namnet Neuve Invention.

Några exempel från museet i Lausanne

Utställningen är alltså väldigt omfångsrik och omöjlig att redovisa i sin helhet. Låt oss därför dröja lite vid några enskilda konstnärer, vilkas verk i någon mån svarar mot det i det närmaste överväldigande intryck samlingen ger besökaren.

Adolf Wölfli (1864-1930) led av schizofreni och kom att tillbringa större delen av sitt vuxna liv på mentalsjukhuset Waldau i Bern där han intogs 1899. Uppväxten var miserabel. Han blev tidigt föräldralös och utackorderades till bönder i trakten. Han försörjde sig på olika tillfällighetsarbeten, dömdes för småstölder och flera gånger också för våldtäkt och sexuellt ofredande bland annat mot barn.

År 1900 bestämde Wölfli sig för att försöka återskapa det liv han menade sig ha glömt till följd av en allvarlig sjukdom i barndomen. Han gör det i bild, text och musik. Centralt i verket står Sankt Adolf II som reser genom världarna tillsammans med ett gudomligt följe och ett antal sexslavinnor. Bestraffning är ett viktigt tema för Wölfli. Orsaken är att han som tolvåring drog kläderna av en småflicka när hon låg i sin säng. För detta måste han för evigt straffas.

På baksidan av varje bild finns en text där Wölfli försöker förklara motivets innebörd. Han gör det på ett ofta motsägelsefullt sätt och med den för psykotiska individer typiska bristen på tydlig syntax och logiskt textflöde. Han komponerade även musik, både marscher och visor, som han bildsatte och själv framförde på en trumpet han förfärdigat av hårt rullat papper.

Aloïse Corbaz (1886-1964), mest känd som Aloïse rätt och slätt, föddes i Lausanne där hon genomgick realskola och gymnasium. Hon läste latin i skolan, sjöng i kör och tog sånglektioner. Till skillnad från Wölfli besatt hon alltså en viss bildning och hade fått växa upp under ordnade förhållanden.

Hon tjänade inledningsvis som husmor på olika internatskolor i Lausanne och 1911 åkte hon till Tyskland för att arbeta som guvernant i Leipzig och Potsdam. Hon fick tjänst hos Wilhelm den andres hovkaplan och kom att bo på slottet i Potsdam. Hon levde alltså under några år i utkanten av det kejserliga Wilhelminska hovet. I den miljön blev hon besatt av vanföreställningar om en kärleksrelation mellan kejsaren och henne. När första världskriget bröt ut reste hon tillbaka till sin familj i Schweiz där hon vid krigsslutet togs in på mentalsjukhus. Aloïse hade då lidit av överspända religiösa grubblerier, trott sig bära Kristus i sin kropp och ropat högt på gator och torg att hennes liv var hotat.

Under nästan tjugo inledande år på mentalsjukhuset tecknade och målade hon i det tysta på allt material hon kom över, och inte bara med blyerts och bläck utan också med tandkräm och saften från pressade växtdelar. Hennes bildvärld kretsar mestadels kring kungligheter, hovliv, teater och kärlekspar, det vill säga det hon upplevt eller trott sig uppleva under åren i Tyskland. Om detta kunde hon också läsa i de illustrerade veckotidningar och jultidningar som var den enda lektyr hon hade tillgång till under drygt fyrtio år på sinnessjukhus.

Henry Darger (1892-1973) förlorade sin mor i späd ålder och växte därför upp med endast fadern men placerades senare på en institution för handikappade. Vid sjutton års ålder rymde han och fick så småningom arbete med enklare handräckning på ett sjukhus i Chicago. Där stannade han hela sitt yrkesverksamma liv. På ålderns höst kom han in på ålderdomshem och i samband med flytten upptäckte hans hyresvärd att det i lägenheten fanns femton tusen sidor text med åtföljande akvareller som beskriver liv och äventyr för Dargers fantasiskapelse The Vivian Girls. Till formen påminner hans verk om serietidningar eller barnböcker.

Bland de många djupt fascinerande föremålen i Collection de l’Art Brut återfinns också de handskurna träpaneler som Clément Fraisse (1901-1980) snidade när han satt isolerad några år på trettiotalet. Han kom från enkla förhållanden, arbetade som herde och hamnade på mentalsjukhus när han anlade mordbrand på sina föräldrars bondgård. På sjukhuset var han ofta orolig och våldsam och hölls därför inspärrad i en cell vars väggar var klädda med trä. Där dekorerade han panelen genom att, med hjälp av en avbruten sked och handtaget till pottan, karva ut vackra mönster i träet.

Ovartaci

Samlingen i Lausanne äger också verk av den mycket produktive och mångsidige danske konstnären Louis Marcussen (1894-1985), mer känd under artistnamnet Ovartaci. Han tillbringade bortemot sex decennier på mentalsjukhus och kom sedermera att få ett museum uppkallat efter sig på det psykiatriska sjukhuset i Århus, Museum Ovartaci. Det är vackert beläget inne på sjukhusområdet. Den stora öppna sjukhusparken sluttar mjukt ner mot ett blått Kattegatt. Låga tegelpaviljonger utgör de äldsta delarna av sjukhuset. I denna idylliska men också av ångest och lidande bräddade miljö skapade Ovartaci sitt livsverk.

Han växte upp i ett välmående hem med många syskon, varav flera antingen dog i barnaåren eller var handikappade på olika sätt. Som barn var han tillbakadragen och blev tidigt intresserad av litteratur och indisk religion. Efter genomgången folkskola kom han i målarlära. År 1923 emigrerade han till Argentina där han stannade i sex år innan han återvände till Danmark. Inledningsvis jobbade han som målare tillsammans med en reskamrat från hemlandet. Därefter förde han en vagabonderande tillvaro och svalt ofta. Under en period levde han med indianer i djunglerna i norr, vilket gett upphov till spekulationer om han där kan ha kommit i kontakt med hallucinogena droger och på så vis utlöst en psykos.

Åter i hemlandet blev han upptagen av paranoida vanföreställningar, varför familjen såg till att få honom tvångsintagen på hospital under diagnosen schizofreni. Han kom att stanna där livet ut, i femtiosex år. På sjukhuset tog han sig namnet Ovartaci vilket troligen är en amatörlatinisering av danskans overtosse, alltså den främste dåren på sjukhuset, som en pendang till sjukhusets överläkare.

Initialt var han intagen på mentalsjukhus i Århus, men efter några år flyttades han till ett vårdhem i Dalstrup, där han var väldigt konstnärligt produktiv. Bland annat dekorerade han kapellet med ett inte helt konventionellt bildspråk, som inledningsvis rönte uppskattning. Men det blev annat ljud i skällan när han, efter att i en hallucination hört Kristus säga att han inte ville vara porträtterad på kapellets väggar, målade över Frälsaren och ersatte honom med en naken kvinna. Han bemålade också väggarna i sitt rum med de slanka kvinnoliknade varelser som är så typiska för hans konst.

Under fyrtiotalet försämras Ovartacis själstillstånd. Han har provocerande erotiska fantasier och flyttas därför åter till sjukhuset i Århus. På femtiotalet påbörjar han sin kamp för att få bli kvinna. För honom är kvinnor upphöjda och avundsvärda väsen. Han ansöker inledningsvis om att bli kastrerad vilket också beviljas. Han blir dock inte helt nöjd med resultatet utan vill också bli penisamputerad men sjukhuset är inte villigt att tillmötesgå hans önskemål. Missnöjd med beskedet försöker han vid upprepade tillfällen stympa sig själv, vilket han också till slut lyckas med i sjukhusets snickarverkstad. Han vill dock ta ytterligare steg mot kvinnligheten och önskar därför en plastikkirurgisk konstruktion av en vagina, vilket också sker under två operationer. Härefter är han lugnare och fogligare. Han klär sig i kvinnokläder och anlägger pagefrisyr.

Under alla år på sjukhuset fortsätter Ovartaci att skapa. Han målar, skulpterar och gör figurer i olika material. Den formella höjdpunkten på hans konstnärskap blir när han 1979 inbjuds att delta i utställningen Outsider på Louisiana. Det dominerande temat i hans konst är hallucinatoriska bilder från en räcka tidigare existenser, såväl i djur- som människohamn. I sina syner och drömmar reser han genom tiden och rummet. Han var också fascinerad av Leonardo da Vinci och tecknade i hans anda egna konstruktioner av bland annat helikoptrar.

Ovartaci var mycket produktiv och i många stycken var hans skapande en kamp för att förstå och förklara sjukdomen och de hallucinatoriska upplevelserna. Ett slags egenterapi som gjorde honom respekterad på sjukhuset och gav honom en betydande personlig frihet. Så slapp han i långa perioder också undan den etablerade medicinska terapin med läkemedel och elbehandlingar.

I samband med restaureringen av en av hans figurer några år efter hans död fann man, undangömda i figurens huvud, ett antal dikter av Ovartacis hand. Det kom som en överraskning för alla att han också skrivit poesi och uppenbarligen hade han velat att det förblivit en hemlighet. Den i mitt tycke mest gripande dikten lyder i dansk översättning:

Livet på jorden
er lidelse
fyldt med falske håb,
forventninger
og bitre erfaringer.
Den ulyksalige fødsel
er skyld i vor skæbne,
ulykker
og magtesløshet,
dødsens angst for den fugtige gift.
Angst
for sygdom,
epidemi.
Frygt
for onde mænd,
krig, jordskælv, lyn, revolution,
sult og fattigdom.
Frygt
for hekse, taskenspillere
og fascister.
Angst
for konsekvensen
af sin beslutning,
og det gør ondt at være adskilt,
når der elskes,
og det gør ondt at være forbundet med noget
grimt og afskyeligt.
Frygt
for den døde
og for uvidenheden.
Angst
for livet
der følger efter dette.


Den pedagogiske Lindblad

Hösten 1983 ordnades en utställning på Kulturhuset i Stockholm om Hugo Lindblads (1885-1976) livsverk, hans nedtecknade hallucinationer försedda med förklarande texter. Samtidigt gavs det ut en skrift om honom, Drömbilder.

Hugo Lindblad föddes och växte upp på Söder i Stockholm. Han gick i läroverk men slutade i förtid för att börja arbeta och göra sin militärtjänst. Fadern, som inte var psykiskt stark, dog 1919, troligen genom att ta sitt liv. Detta kom att utlösa Lindblads första psykotiska skov och han intogs med polishandräckning på Konradsberg under diagnosen schizofreni. Under åren fram till 1934 höll han sig frisk och i arbete bland annat som självlärd typograf. Från 1934 och under resten av livet vårdades han inom psykiatrin, huvudsakligen på Beckomberga.

Alltsedan den första psykotiska episoden dokumenterade han sina hallucinationer och andliga erfarenheter. Det blev inalles trettiotre fulla pärmar, de så kallade drömböckerna, som allteftersom de blev klara skänktes i utbildningssyfte till läkarbiblioteken på Karolinska, Beckomberga och Ericastiftelsen. Hugo Lindblad fick betydande stöd och uppmuntrades av många psykiatriker att nedteckna och beskriva sina upplevelser. Han kände sig också utvald och fann stöd för det bland annat i Bibeln. Han anande en likhet mellan sina syner och det som Heliga Birgitta och Emanuel Swedenborg upplevt.

Parallellt med hallucinationerna – han såg syner hörde röster och kände fysik beröring – hade han en viss sjukdomsinsikt. Han förmådde skilja de hallucinatoriska, extraordinära upplevelserna från det vardagligt normala och hans teckningar är fantastiskt illustrativa och beskriver i text och bild hur till exempel en handduk som är slängd över en stolsrygg av honom uppfattas som en vit hand eller hur en bullig blomvas hallucinatoriskt tolkas som en dödskalle. Bildmomenten är prydligt angivna som A och B och försedda med motsvarande förklarande texter.

Andra bilder beskriver hallucinationer mer rakt på utan några försök att identifiera de bakomliggande fysiska föremål som hans hjärna förvrängde. Stundtals finns förklaringar också på engelska. Så kallas en bild för andar i undervärlden och texten anger spirits with spots and another spirit with dog head. En annan teckning visar två hundlika djur som springer under en stillastående kärra. Bilden rubriceras som spiritworld: earth och texten lyder the dogs barked this melody. Two times, slow. På bilden finns också noterna till den lilla melodisnutten.

Synen på bildterapi

Även om Art brut inte är synonymt med sinnessjukekonst har merparten av verken skapats av psykiskt sjuka individer under eller mellan skov av blommande psykos. Jag tror inte heller man kan hävda att det finns en specifikt psykotisk eller schizofren konst. Däremot kan man givetvis finna ett betydande genomslag av sjukdomens manifestationer – till exempel hallucinatoriska erfarenheter och kognitiva svårigheter – i val av motiv och sätt att beskriva och tolka tillvaron.

Man kan därför näppeligen ställa psykiatriska diagnoser på basen av konstverk även om de i sig kan bidra till den samlade bilden av en psykisk sjukdom. Däremot kan konstverken tjäna som utgångspunkt för terapeutiska samtal eller bidra till att patienter kan uttrycka tankar och känslor som de annars har svårt att klä i ord. Konstskapandet som en läkande process är något som ofta nämns i samband med art brut och psykisk sjukdom. Så såg till exempel Winston Churchill målandet som ett sätt att hålla melankolin stången. Även om skapandet inte skulle ha en egen läkande kraft kan det ju i alla händelser tjäna som en meningsskapande sysselsättning under månader och år som ofta framlevs i relativ ensamhet och sysslolöshet.

En av pionjärerna på bildterapins område var den brittiske konstnären Edward Adamson som redan 1946 satte upp en studio på Netherne Hospital. Han såg betydande paralleller mellan det spontana målandet och den terapeutiska processen. Konsten är ett kommunikativt verktyg och utan kommunikation blir det inte mycket till analys och terapi. Traumatiska upplevelser kan beskrivas i konsten och sedan diskuteras inom ramen för den terapeutiska situationens relativa trygghet.

På många håll används konstterapi som en av många möjligheter på läkandets palett, parallellt med och inte istället för andra terapeutiska element som psykofarmaka och elektrokonvulsiv terapi. Så är fallet i Århus i anslutning till Museum Ovartaci där patienterna har tillgång till ateljé och kreativa verkstäder. Så är det också på världens äldsta psykiatriska sjukhus med rötter i medeltidens London, Bethlem Royal Hospital eller kort och gott Bedlam. Även här finns ett museum, Bethlem Gallery and Bethlem Museum of the Mind, som visar verk gjorda av generationer psykisk sjuka patienter.

På Bedlam finns också en lång tradition av goda möjligheter för patienterna att skapa och vara kreativa. Inom ramen för Bethlem Gallery arbetar man aktivt med att stödja och utveckla enskildas patienters artistiska förmågor under och efter en sjukhusvistelse. Det handlar alltså inte bara om sysselsättning eller självkännedom utan också om framtida möjligheter till professionell konstnärlig verksamhet. Således ett steg bortom och förbi art brut och säkert ett tecken i tiden.

Det naturvetenskapliga underlaget för konstterapin och konstens läkande potential är förhållandevis begränsat. Jämfört med de rigorösa vetenskapliga studier, som genomförs innan ett nytt läkemedel kan få myndigheternas godkännande och introduceras i klinisk praxis, finns betydande vetenskapliga formkrav kvar att uppfylla. Det behövs större studier med fler patienter, kontrollerade och väl beskrivna terapeutiska insatser i de behandlingsalternativ som ska jämföras statistiskt och inte minst fler randomiserade studier där patienter slumpvis fördelas till de olika behandlingsalternativen i akt och mening att undvika tendentiösa snedfördelningar mellan grupperna – till exempel oproportionerligt många äldre män med missbruksproblem i någon grupp – vilket försvårar jämförelser av behandlingsutfall.

Samtidigt måste man ha respekt för svårigheten att få forskningsfinansiering till studier av konstterapi eller andra jämförbara terapeutiska alternativ, till exempel musikterapi. Här finns inga tydliga myndighetskrav och heller inga läkemedelsbolag med finansiella muskler. Så länge vi talar om konst som ett terapeutiskt komplement till, inte en ersättning för, annan dokumenterat effektiv behandling är ju heller ingen skada skedd. Tvärtom, psykiskt sjuka kan inte rimligen förvägras sådana möjligheter till kulturellt skapande som står alla friska till buds på ett självklart och önskvärt sätt.

Kliniska riktlinjer vid psykisk sjukdom brukar ange att konstterapi har en viss om än begränsad plats vid behandlingen av psykoser. Brittiska riktlinjer anger att konstterapi kan övervägas vid behandlingen av patienter med schizofreni eller annan psykotisk sjukdom. Våra svenska Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som Socialstyrelsens publicerat ger bildterapi prioritetsgrad åtta på en tiogradig skala där ett anger högsta angelägenhetsgrad.

I ljuset av detta är det kanske inte svårt att förstå om ekonomiskt pressade klinikchefer, sjukhusdirektörer eller socialchefer väljer att lägga pengarna på annat. Men ensamhet, undersysselsättning och brist på kulturell stimulans har förstås inte heller något som helst vetenskapligt stöd, utan utgör bara den gråtrista och ovärdiga konsekvensen av att menings- och sysselsättningsskapande alternativ valts bort.