Av ÅKE MALM
Sånt här kan man naturligtvis bara vara med om i Rom.
I onsdags stod jag med arkitekten Barbara Nazzareno nästan 10 meter under marknivån nere i Colosseums källare.
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tycka sig uppleva miljön här nere bland rytande lejon och tigrar, skräckslagna människor som våndades i mörkret och förnedringen medan de ansvariga ropade ut kommandona till dem som var satta att vrida hissanordningarna och se till att spektaklet fungerade.
Medan däruppe i det bländande solljuset 50.000 åskådare väntade på nästa iscensatta mord eller avrättning.
Anledningen till att jag och några tiotal kollegor från internationella pressklubben fick tillfälle att vandra nere i Colosseums källare är att sedan nästan sex månader håller konservatorer och arkeologer på att göra klar även denna del av Colosseum för turisterna.
Sex miljoner turister löser varje år en biljett i Colosseums kassor och det är på gränsen till vad monumentet förmår ta emot. Många av historikerna och arkeologerna skulle gärna se en begränsning av turistskarorna. Om ytterligare ett par månader skall det bli möjligt att boka in sig för en visning av källarna. Bara 30 personer åt gången i varje grupp skall släppas ned i detta hittills för turisterna outforskade område.
Men det kommer att vara värt all möda. Jag har varit många gånger i Colosseum och skrivit en lång rad med reportage – senaste gången handlade det om gladiatorer när Ridley Scotts film med Russel Crowe var aktuell på biograferna. Men detta besök i underjorden var överväldigande. Man imponeras av de enorma marmorblocken som använts för att bygga upp strukturerna för Anfiteatro Flavio som var anläggningens första namn. De sinnrika anordningarna för att hastigt lyfta upp djur och gladiatorer till scenen. I golvet finns fortfarande fästet för de capstanliknande anordningar som användes för hissar och gallergrindar,
Även en amatör förstår vilka förberedelser som måste ha krävts. Hur noggranna projektritningarna måste ha varit. Man häpnar över skickligheten i att lägga rätt lutning i golvet så att vattnet kunde rinna iväg av sig självt. Och det fungerar än i dag – en kanal löper längs hela anläggningen och vattnet rör sig långsamt i rätt riktning.
Här kan man också se den speciella passage som användes för att släppa in vatten för att vattenfylla arenan när det skulle vankas sjökrig på scenen.
Detta hände dock bara under de första åren av Colosseums historia. Sedan leddes vattnet en annan väg och istället blev detta den hemliga passage i vilken kejsarna promenerade från palatsen på Palatinen över till Celiokullen och sedan ner i underjorden för att till slut – man kan tänka sig den effektfulla entrén – nästan mirakulöst presentera sig i den kejserliga logen.
En väl förberedd entré med solen bakom kejsaren – han som själv kunde härledas ur denna himlakropp. Alltså måste även astronomin ha använts för att bestämma hur Colosseum skulle byggas.
Allt detta och mer därtill får man lära sig när man har förmånen att vandra bland Roms minnesmärken med passionerade arkeologer, arkitekter och historiker.
Dagen därpå – idag torsdag – slungades man istället in i nuet – och framtiden. Roms och Italiens nyaste museum håller på att invigas. Maxxi heter det och är en lysande skapelse av den ursprungligen irakiske arkitekten Zaha Hadid. Som nu är brittisk medborgare och opererar från London.
Hon vann arkitekttävlingen om att ge Rom ett museum för nutida konst. Som en representant för dekonstruktivism har hon skapat en fantastisk byggnad. Det är ljust och stort och massor av rymd, gångar och spångar slungar åskådarna ständigt uppåt och fram till ett vidunderligt panoramafönster med utblick över en god del av Rom.
Jag har sett det här långsamt växa fram på platsen för några gamla militärkaserner. Det var på den tiden då Francesco Rutelli var borgmästare, faktiskt den förste direktvalde sedan valsystemet gjorts om. Han ledde en koalitionsregering som dominerades av resterna efter det gamla kommunistpartiet. Francescos pappa var arkitekt och han har ofta berättat hur hans intresse för hemstadens utformning väglett honom.
Invigningen av Maxxi sker med pompa och ståt och en lång serie utställningar på olika temata. Dock kan rapporteras att när kulturministern Sandro Bondi försökte göra Silvio Berlusconi ansvarig för denna kulturlivets triumf, dränktes hans ord av burop och visslingar. Han ändrade sig snabbt och förklarade att naturligtvis krävdes en applåd även för övriga regeringar som medverkat till att Maxxi kunnat förverkligas.
– Jag älskar kultur, lovade Bondi och förklarade att han minsann känner saknad efter den tid då politikerna kunde diskutera med kulturens utövare på nästan jämnbördig nivå. Underförstått: det är det ingen som klarar av idag.
Med Maxxi bör nu guideböckerna för Rom ritas om en hel del. Det finns faktiskt en modern del av denna antika stad som borde ingå i programmet för ett Rombesök.
Ta bara Auditorium – världens största musikcentrum som jag brukar kalla det med sina tre salar för totalt över 5000 åskådare plus utomhusarenan för ytterligare 3000. Ett verk av Renzo Piano. Auditoriet invigdes för 8 år sedan.
Francesco Rutelli är också ansvarig för den nya byggnad som täcker kejsar Augustus Ara Pacis – fredsaltaret. Naturligtvis omdiskuterad och kritiserad från högerhåll. Men nu står den där och har börjat foga sig in i stadsbilden.
Samtidigt med Maxxi invigs nu också Macro – som också är ett centrum för nutida konst. Första delen invigdes 2002 i de restaurerade lokalerna där bryggeriet Peroni huserade. En andra del är nu klar och ligger vid det gamla slakthuset i kvarteret Testaccio.
Jag kan heller inte undvika att tala om en av mina favoriter bland alla dessa museer. Museo di Montemartini ligger obekvämt till ute på Via Ostiense en bra bit utanför pyramiden. Men ett besök där är värt varje möda.
Montemartini var faktiskt Roms första elcentral och fortfarande står en gigantisk dieselmoter, stor som en atlantkryssares i en av salarna. Efter restaurering och ombyggnad samsas nu kommunstyrets samlingar från Capitolium med denna industriarkeologi.
Tänk bara på grekiska originalstatyer bredvid en Alfa Laval-separator från början av 1920-talet. Jag lovar – tanken svindlar….
Åke Malm