I min senaste blogg skrev jag om hur våra tankar om hjärnan och dess roll för människors och djurs beteende har starka aprioristiska drag: dvs de styrs i stor utsträckning av våra föreställningar om hur det måste vara snarare än av iakttagelser av hur det faktiskt förhåller sig.
Bloggen handlade om kråkor som förvånade forskarna med sin förmåga att använda stickor för att hissa upp mat. Jag framkastade tanken att kråkorna helt enkelt ”ser” lösningen, och att vi inte behöver tillskriva dem (lika litet som människor) några mystiska högre tankeprocesser.
En läsare påpekade att min egen beskrivning var antropomorf och i den meningen aprioristisk. Den utgick från att kråkan förstod hela situationen som ett problem som måste lösas.
Men kråkan agerar helt enkelt, och det är bara den bredvidstående betraktaren som ser den i termer av ett problem och dess lösning. Det var så jag egentligen menade. (Det betyder å andra sidan inte att kråkan nödvändigtvis handlar instinktivt eller följer inlärda mönster. Den beter sig helt enkelt klokt.)
Våra aprioristiska förväntningar blir också tydliga när vi tar del av rapporterna om att flyttfåglar har mindre hjärna än stannfåglar av samma art. (Klicka här för att läsa en artikel i DN om dessa rön)
Här är det två oprövade antaganden som kolliderar: att det är en intellektuellt krävande uppgift att hitta rätt i flyttningen (därför att vi själva har svårt att fatta hur det går till), och att hjärnans storlek står i något slags direkt proportion till intelligens. Inom vissa gränser är hjärnans storlek utan tvivel betydelsefull, men det finns knappast några skäl att anta att korrelationen är fullständig.
Kanske föreställer vi oss att hjärnan är som en jättelik encyklopedi med lagrade kunskaper eller som en dator med en stor mängd kopplingar. Men kanske hjärnan snarare borde jämföras med ett företag? Ett stort företag med tusentals anställda kan i många avseenden vara effektivt, men i sista hand hänger allting på organisationen. Ibland händer det att ett litet företag med en handfull entusiastiska medarbetare slår ut jättarna.
I sista hand anmäler sig ändå frågan: är vi över huvud taget på det klara med vad vi menar med intelligens i jämförelser mellan arter?