När den välkända — i vissa kretsar rentav famösa — kulturteoretikern, sociologen och författaren Klaus Theweleit nu ger ut sin drygt 700-sidiga studie Buch der Königstöchter, lär de flesta känna igen stilen och tonen hos denna radikala tänkare och akademiska slugger. När Theweleit för 35 år sedan presenterade sitt tvåbandsverk och tillika doktorsavhandling Mansfantasier blev han omedelbart en stjärna i den kulturella offentligheten. Den väldiga undersökningen på drygt 1 000 sidor är en tvärvetenskaplig och djupgående analys av de fantasier om manligt och kvinnligt som präglade de män som kom att spela en framträdande roll under nazismens framväxt. Kvinnoskräcken var här starkt knuten till en aggressiv form av rasism och till ett fascistiskt tänkande i stort, löd Theweleits slutsats.
I Buch der Königstöchter, band tre av planerade fyra i en serie undersökningar under rubriken Der Pocahontas Komplex, är metodiken snarlik: ett rikt källmaterial, frikostiga text-och-bild-montage och djuplodande analyser av de klassiska myternas egentliga budskap och konkreta implikationer i världshistorien. I centrum står de förhomeriska och amerikanska berättelserna och mytbildningarna om den antika kungadottern Medea och den indianska hövdingadottern Pocahontas. Theweleits uttalade syfte med den omfattande studien om underrubrikens Göttermännern und Menschenfrauen (gudamän och människokvinnor) är att empiriskt påvisa det faktum att gudarna är mänskliga uppfinningar och att berättelserna och myterna om dem har propagandistiska och realpolitiska syften. Bakom varje spännande och vackert berättad myt döljer sig en våldsam människohistoria av förtryck och koloniseringar. Så vet vi ingenting, poängterar Theweleit, om de för-grekiska invånare som antingen förintades eller assimilerades av det segerrika nya grekiska herrefolket.
Theweleits intrikata kultursemiotiska presentation och vederhäftiga argumentation är i vanlig ordning både bottenlös och ämnesmässigt gränsöverskridande, men hemfaller åtminstone aldrig åt något metodologiskt godtycke. Därtill är han alltför mån om att komma fram till korrekta slutsatser. Som att alla kärlekshistorier mellan manliga och kvinnliga figurer i de klassiska myterna i själva verket är berättelser om och manifestationer av underkastelse, och att de manliga hjältarnas huvudmål är att ”tämja”, ”civilisera” och ”erövra” de kvinnliga och ”vilda” element som just Medea och Pocahontas är belysande exempel på.
– Sen en intervju med Theweleit här: