Klaus Rifbjerg tar tåget…

Turner - Rain, Seam and Speed

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (här som e-bok)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (här som e-bok)

Av IVO HOLMQVIST

Det går många tåg i litteraturen, också i den danska. H. C. Andersen var tidigt ute med sitt eventyr ”Et Stykke Perlesnor” där han entusiastiskt prisar den nya järnvägslinjen tvärs över Själland, med stationerna uppträdda som pärlor på ett halsband. Futuristen Emil Bønnelycke åstadkom en ordlös bilddikt med korsande järnvägsspår – han hade varit kontorist på DSB, Danmarks SJ – och skrev senare romanen ”Lokomotivet”. Och den kanske mest berömda modernistiska dikten i Danmark, Johannes V Jensens ”Paa Memphis Station”, handlar om ett tvunget uppehåll när loket gått sönder.

Hos den hyperproduktive Klaus Rifbjerg som sedan debuten 1956 hunnit med hundrasjuttio böcker återkommer järnvägarna ständigt, i romaner, noveller (en hel del av dem tryckta i DSBs gratismagasin Ud og Se) och dikter.

”Tak for turen” är en nostalgisk tillbakablick på ett gäng köpenhamnsynglingars sportlovsutflykt till svenska fjällen. Tågresan dit tar upp många av romanens sidor. Rifbjerg som hunnit bli åttiotre återkommer nu med en mästerlig diktsamling som frustar av energi. Redan omslaget har ett framrusande ånglok, av S-klassen.

Upprepningen i samlingens onomatopoetiska titel ”Fut fut fut” (Gyldendal) är inte tillfällig. Boken är en triptyk, med tre gånger tre dikter i första avdelningen, följt av en sextonsidig prosadikt i mittpartiet som handlar om en luftfärd med kamera över Köpenhamn i flygets barndom där kritikern Georg Brandes och symbolisten Sophus Claussen finns med på ett hörn, och så till sist tre texter som knyter an till några av hans stora föregångare i den danska litteraturen, Johannes Ewald, J. P. Jacobsen och Herman Bang (på andra sidor skymtar Chaplin och James Joyce förbi).

[video_lightbox_youtube video_id=”Wq_tOjah9-A” width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]

Alla som läst Bangs melankoliska roman ”Ved Vejen” eller sett den i Max von Sydows känsliga filmatisering känner igen sig i dikten ”Bai Bai!” Stinshustrun Katinka Bai framlever sitt händelsefattiga liv på en järnvägsstation i landsorten med bara ett kort avbrott för en vag romans som inte blir till något. Så dör hon, som en blek kopia av Madame Bovary. Men det är hennes man som står i centrum när Rifbjerg blandar då och nu. Som hos Bang viftar stinsen Bai till avgång med sin flagga, men han har lika svårt att klara av självständiga kvinnor som att vänja sig vid nymodiga datorer:

”Stationsforstanderen skiftede Frakke
Til Toget.

Han var sur selvom han stod
Med sit elskede flag parat til at vifte.

Det satans pc´er
Den gjorde ham knuder.”

Teknikens inte alltigenom lyckobringande framsteg finns med i mittpartiets långa dikt som tar sin utgångspunkt i luftfärden över Köpenhamn 1915 men där perspektivet vidgas till vår tids bombräder, i en komprimerad sammanfattning av det krigsvansinne och den terror som den tekniska utvecklingen möjliggjort:

”Op al den ting, som gud har gjort up up and away
Fra Guernica til Warszawa Rotterdam og Coventry
Og Dresden Berlin og London Liverpool og
København tusind her en skole dér og med
Hiroshima-Nagasaki en hel befolkning i lyset
af den store hævnens kerte der brænder klart
For enden af hver teknologisk landvindning.”

Den tyska ockupation under kriget är ett återkommande tema hos Klaus Rifbjerg, också här när han väcker till liv kroppsnära minnen av besættelsens rutinmässiga visitationer ombord på Stora Bältfärjan. Det återuppväckandet är lika förunderligt skickligt gjort som någonsin Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe.

Och så till sist S-lokomotivet, lika verkligt som det är symboliskt. ”S-maskinen” är en raffinerat järnvägsnostalgisk dikt om den uppdämda ånga som snart ska förvandlas till fart, och där man i den förebådande slutraden lätt kan läsa in en antydan att den innestängda kraften som just nu slumrar i maskinodjuret kan komma att bli förödande:

”S-maskinen er bedst
så fin og futuristisk på sit spor
Helt rettet mod det punkt
Hvor energien er brugt op
Den damp som endnu ligger presset
I de store kedler der venter
På forvandlingen af vand til damp
Og slippes løs med rolig hånd
Lidt efter lidt til uhyret frit kan
Glide frem i al sin magt og vælde
Og synge teknologiens pris
Og bringe sin last af dødelige
Til himlens port eller Glumsø
Slagelse, Korsør og andre fjerne steder
Men endnu venter, venter…”

___________

– Rifbjerg läser ur en tidigare diktsamling här

Kommentera: