Av IVO HOLMQVIST
Den självmedvetne Horatius visste att han med sin diktning hade upprättat ett monument som var varaktigare än om det gjutits i koppar, ”exegi monumentum aere perennius”. Man kan undra hur bestående dagens litteratur kommer att bli, och hur den bäst ska bevaras.
Av det senaste numret av det alltid intressanta nyhetsbrevet från Håndskriftsafdelingen på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn får vi veta att Klaus Rifbjergs arbetspapper kommer att bli en av Det Kgl. Biblioteks mest omfattande manuskriptsamlingar. Dels har man köpt in mycket under årens lopp, dels har Rifbjerg donerat än mer.
Samlingen görs tillgänglig efter hand och allteftersom. Nu kan man själv bläddra i det spiralhäfte som han använde när dikterna i samlingen ”Mytologi” från 1970 kom till, utan att det alls sliter på de gulnade sidorna eftersom manuskriptet är utlagt på nätet. På ett uppslag finns dikten ”Sara Lidman er dum” som jag citerat från tidigare på Dixikon, här ”skrevet i hånden” som det så vackert heter på danska.
Man kan se att inte mycket ändrats från första utkast till den färdiga versionen i diktsamlingen med det vackra omslaget på ett dubbeldäckat flygplan:
”Hvorfor kan svenskerna ikke kun blive hjemme i det hele taget
vi kan ikke forstå hvad de siger…”
Fast den självironiska radens lillebrorskomplex gentemot broderfolket österut gällde varken då eller senare Klaus Rifbjerg. Han har alltid förstått svenskarna – hans morfar var en av dem.
Intressantast är att läsa det skrivmaskinsskrivna manuskriptet till ”Den kroniske uskyld”, hans genombrottsroman skriven 1957 och utgiven året därpå.
Där finns ett inledande kapitel som aldrig kom med i den tryckta versionen och som man hittills bara kunnat hitta i ”Omkring Den kroniske uskyld” från 1974, en samling utläggningar och essäer redigerad av John Chr. Jörgensen och Erik Olesen som numera inte är alldeles lättöverkomlig. Inledningsraden är lite tövande: ”Jeg ved ærligt talt ikke, hvorfor jeg fortæller denne her historie, heller ikke fordi jeg har særlig lyst.”
Det är inte så svårt att förstå att denna defensiva spelöppning ströks, det hade varit en alltför tacksam språngbräda för negativa recensenter. Eller så låg hans inledning lite för tätt inpå den ännu slängigare och nonchalantare i en amerikansk roman som kom 1951, just när Rifbjerg hade avslutat sitt läsår som stipendiat på Princeton, och som han med stor sannolikhet läste redan då:
“If you really want to hear about it, the first thing you’ll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don’t feel like going into it, if you want to know the truth.”
För sju år sedan nyöversatte Rifbjerg för övrigt den boken till danska, J.D. Salingers ”The Catcher in the Rye”, som ”Griberen i rugen” (titeln på den norska översättningen är mera allittererande, ”Redderen i rugen”).
Klaus Rifbjerg som fyller åttio år den 15 december har just blivit vald till Årets klassiker, som den första nulevande författaren.
Den som har vägarna förbi det inre av Köpenhamn den 20 september kan passa på att gå inom Københavns Kommunes Hovedbibliotek på Krystalgade, granne med Synagogan. Klockan 17 låter sig Rifbjerg intervjuas där, varpå följer ett föredrag om honom som ”provokatør og samtidsfortolker” av Peter Stein Larsen från Aalborgs universitetscenter.
Sedan kommer fyra författare som alla fått Rifbjergs debutantpris till tals, bland dem Lars Bukdahl och Kirsten Hammann (han själv har hunnit få all världens priser och utmärkelser – kan man se fram emot ett Nobelpris till honom lagom till åttioårsdagen?). Klockan 19 ska det hela vara över: Tak for i aften!
Ivo Holmqvist