Den ekonomiska krisens bistra effekter har, i många länder, utlöst en flod av protester, inte minst i Frankrike där arbetarna på flera fabriker låst in sina chefer som svar på nedläggningar, nerskärningar och varsel.
– ”Människor känner sig lurade”, säger Jean-Paul Fitoussi, nationalekonom och chef för Franska konjunkturinstitutet i en intervju i italienska la Repubblica. Och det är också precis vad de är. Ojämlikhet och vidgade klyftor har ju, de senaste åren, framställts som själva förutsättningen för tillväxt och företagsamhet. Därför skall toppskiktet inom finans- och företagsvärlden, även i dåliga tider, sko sig på vanligt folks bekostnad. Och därför skall man, även i dåliga tider, till varje pris undvika framåtsyftande satsningar på offentlig sektor och infrastruktur — trots att sådant snålande bara förvärrar krisen och leder till ännu större arbetslöshet, otrygghet och misär för folkets breda lager.
Men det är en sak att från en upphöjd och privilegierad position predika nyliberalism, en annan att drabbas av krisens verkningar. Och självklart briserar den folkliga vreden när arbetarna till och med uppmanas sänka sina löner för att ”rädda jobben”, samtidigt som cheferna i toppen belönar sig själva med gyllene bonusar, fallskärmar och löner av en storlek som får en vanlig fabriks-, affärs- eller vårdanställd att tappa andan.
De växande klyftor som de nyliberala doktrinerna producerar är, påpekar Fitoussi, inte bara orättfärdiga i sig. De utgör också ett hot mot demokratin. Ett demokratiskt samhälle måste nämligen tillförsäkra alla sina medborgare någorlunda likvärdiga livsvillkor, annars undergrävs förtroendet för själva systemet. Och om då politiken ständigt gör halt utanför ekonomins portar går det inte att lösa de problem som plågar majoriteten av befolkningen.
Därför ser Fitoussi en risk i den nuvarande proteströrelsens spontana karaktär och hoppas att de nuvarande, ofta oorganiserade, protesterna skall inspirera till ideologiskt nytänkande och också börja ta sig mer politiska och organisatoriska uttryck.
Samma förhoppning hyser sociologen Luciano Gallino (tidigare professor vid universitetet i Turin) som intervjuad av den italienska nyhetssajten PeaceReporter oblygt använder det numera utmönstrade begreppet ”klasskonflikt” när han pratar om dagens proteströrelse.
Under de senaste åren har det, hävdar Gallino, ”skett en kolossal ekonomisk omfördelning, från de sämst ställda till de bäst ställda”. Därför är det nu nödvändigt att börja diskutera hur man skall kunna minska den närmast absoluta makt som direktörer och finanselit åtnjutit de senaste decennierna. Och första steget är då att man över huvud taget erkänner att här föreligger en klasskonflikt, en motsättning mellan olika intressen.
Fitoussi och Gallino är, från fransk respektive italiensk utsiktspunkt, eniga om att politikens makt över ekonomin måste stärkas om demokratin skall kunna gå oanfrätt ur krisen. Men då krävs politisk nytändning, nya tankar och en verklig opposition.
Det är inte utan att dessa synpunkter känns tillämpliga även på svenska förhållanden. När både LO:s och socialdemokratins ledning tappat sin ideologiska kompass och står där vingklippta och rådlösa, var finns då den rörelse som kan bana väg ut ur krisen, minska klyftorna och verka för ett samhälle baserat på rättvisa och solidaritet?
MARGARETA ZETTERSTRÖM