I dagarna planeras enligt uppgift nya, provocerande och upprörande koranbränningar. Finns det, utöver andra uppenbara skäl, också något hos Koranen själv som vållar en sådan upprördhet, som ju är svår att föreställa sig om det istället handlat om Bibeln? Islamkännaren Klas Grinell redogör här för den stora och avgörande skillnaden mellan de båda böckerna och för hur en samtidigt kritisk och respektfull läsning av Koranen är möjlig.
I vår polariserade samtid tycks all islamkritik kidnappad av koranbrännare och fördomsfulla företrädare för europeisk dominanskultur. Det kan verka omöjligt att förhålla sig kritiskt till Koranen och islam, utan att samtidigt bidra till den utbredda islamofobin i samhället.
För att ändå kunna samtala och komma någon vart i detta läge, bör man nog först vara ense om att ”islam” är en alltför bred kategori. Det finns så många, olika och sinsemellan motstridiga uttolkningar av islam att det inte går att komma någonvart om samtalet håller sig på en så generell nivå.
Även om det är problematiskt att komma med alltför generella påståenden – som att islam utgår från Koranen – är det ändå tydligt att Koranen är väldigt viktig för såväl kritiker som försvarare av islam. Det är också en avgränsad text som det därför är möjligt att förhålla sig till. Hur kan då en kritisk och samtidigt respektfull läsning av Koranen se ut?
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Man bör väl börja med den grundläggande regeln att en verklig kritik ska rikta sig mot argument och ståndpunkter som den man vänder sig till verkligen framför. Man bör till och med försöka förstå motpartens bästa argument och bemöta dem, snarare än att ställa andras tillkortakommanden mot egna höga ideal.
Det kräver förstås att man faktiskt bekantar sig med det som ska kritiseras, i detta fall med Koranen. Det fordrar också mer än att enbart bläddra efter enstaka verser för att belägga att islam ÄR det ena eller det andra.
Också en kritisk läsning av Koranen måste därför, för att tas på allvar, försöka förstå vad för slags text det handlar om, hur den är uppbyggd och vad den har för funktion för dem vars ståndpunkter man vill kritisera.
Som den kristne missionsvetaren Matthew Aaron Bennett säger i The Qur’an and the Christian: An In–Depth Look into the Book of Islam for Followers of Jesus (2022): den som försöker läsa en kokbok som om det vore en roman kommer att bli både förvirrad och besviken. På samma sätt kommer den som läser Koranen, som om den vore samma slags text som Bibeln, ha svårt att alls förstå den.
Även för alla oss som inte närmar oss Koranen från en kristen tro och livssyn är Bennetts bok lärorik. Dels introducerar den likt många andra böcker i ämnet Koranens form och innehåll, dels tydliggör den skillnaderna mellan kristet protestantiska och sunnimuslimska frälsningsläror. Den som inte tillhör någon av sidorna lär sig mycket om bägge. Dessutom får man tillräckligt med stoff för att fundera över hur dessa förhåller sig till ens egen livssyn och eventuella frälsningslära.
Bennett påpekar att det i toleransens namn bara är alltför lätt att dölja skillnader och eventuella konfliktytor mellan olika läror och livsval. Det ska sägas att Bennett undervisar i missionslära och hävdar att Bibeln innehåller objektiva sanningar och att vägen till frälsning går genom Jesus Kristus allena. Det är den tydliga ingången till hans bok. Målet för en kristen är att visa respekt och vänskap, att hålla fast vid den kristna vägens sanning, och att bjuda in till frälsning.
Bennett går i sin bok noggrant till väga och reder ut vad Koranens arabiska begrepp uttrycker, och på vilka sätt de skiljer sig från kristen lära. Det är i första ledet rent deskriptivt. Där Koranen talar om relationen mellan Gud och människa mer i termer av lydnad, uppskattning och tillit, beskriver Nya testamentet en mer intim relation till Gud och Kristus. Koranens Gud är varken fader eller son. Gud är något större än vad en mänsklig relation riktigt kan omfatta. Gud är alltid större, en kraft som vägleder snarare än älskar människan.
Abraham framställs i Koranen som den förste muslimen – i ordets bokstavliga betydelse av ”någon som underkastar sig (Gud)”. Bennett tar också fasta på hur Abrahams och Muhammeds liv i Koranen fungerar som en slags paralleller. Muhammed föds vid det Guds hus (Kaba) som Abraham och Ismael byggt i öknen. Det betyder också att Muhammed är Abrahams ättling. Liksom Abraham tvingas Muhammed lämna sin hemstad för att leva i enlighet med sin gudstro. Också Muhammed slår till slut sönder sina släktingars falska gudar, och återupprättar bönen vid Guds hus.
Koranens Abraham är enligt Bennett inte den samme som Gamla testamentets Abraham. Att som muslim underkasta sig Gud är inte samma sak som att som kristen tro på Gud. När Paulus i Romarbrevet använder Abraham för att tala om rättfärdigandet genom tron allena, och ställer det mot Lagen, motsäger han öppet idén om underkastelse. Kristna, judar och muslimer följer alltså Abraham på olika sätt. Var och en har rätt att hävda att de gör rätt, och att försöka förklara varför.
Men det är inte främst Koranens innehåll som skiljer ut den från andra abrahamitiska eller religiösa urkunder. Snarare är det Koranens tillkomst som gör anspråk på unicitet, dess anspråk på att vara en unik text från Gud, något som utmanar såväl kristna som sekulära läsare.
Koranen är enligt egen utsago inte skriven av någon mänsklig hand. Den är istället Guds rena och oförfalskade ord som av ärkeängeln Gabriel enbart förmedlats via profeten Muhammed till människorna. Koranen ”handlar” alltså inte om Muhammed – han nämns vid namn bara fem gånger i Koranen, medan som jämförelse Jesus på olika sätt omnämns 187 gånger. Gud hade redan före Muhammed gjort åtskilliga försök att nå fram till människorna; Moses, David, Jesus och många fler hade från Gud mottagit uppenbarelser, men dessa hade alla sedan förvanskats eller förkommit. Koranen däremot anses vara Guds rena ord. Det är därför det för många muslimer handlar om så mycket mer än att ”bara” bränna en bok, och berör så mycket mer, när någon bränner Koranen.
Moses och Jesus är alltså sanna profeter som predikat Guds rena ord. Men judar och kristna har förlorat det budskap de spred. Såväl Torah som Bibelns testamenten är enligt Koranen delvis förvrängda tolkningar av Guds ord. Koranen har alltså inga betänkligheter mot att peka ut skillnader mellan muslimer, judar, kristna eller otrogna. Icke-muslimska läsare av Koranen bör ha samma rätt att förklara att vissa passager inte fungerar för dem. Det är vad en kritisk läsning gör.
Även om Jesus är framträdande i Koranen, och muslimer därmed kan säga att de också tror på Jesus, tror de på något annat än de kristnas Kristus. Koranens Jesus är en av Guds många budbärare. Han är en profet bland andra, varken mer eller mindre. De kristna kritiseras i Koranen återkommande för att de hävdar att Gud har fått en son som de tror är gud. Och inte heller dog Jesus på korset, det var inte honom de korsfäste, ”fastän det för dem tedde sig så” (sura 4:157).
Koranen säger sig vara den ursprungliga och sanna uppenbarelsen som alla profeter mottagit, men som de tidigare traditionerna förlorat och förvrängt. För Bennett är det viktigt att förstå på vilka sätt islamisk och kristen dogmatik står i konflikt med varandra. De är inte bara olika. Det finns saker i Koranen som en kristen inte kan acceptera. På samma sätt finns där saker som ur vetenskapliga eller sekulärhumanistiska perspektiv – som kanske just anspråket på att vara Guds egen röst – kan framstå som oacceptabla.
För att kunna vara ärliga i vår egen tro och livssyn måste vi alla finna sätt att öppet och ödmjukt påpeka skillnader där de faktiskt finns. Var och en har rätt att försvara sin egen tro på det som man uppfattar som sant, och att med respektfulla argument försöka få andra att förstå varför det är rätt och riktigt. Bennetts bok är ett ypperligt exempel på en sådan inkännande och kritisk hållning.
- Klicka här för att läsa Klas Grinells Tolka Koranen? Något om progressiv och hermeneutisk islam
- Klicka här för att läsa om Islamisk upplysning